(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 5 |
Kapitel 5
Max Lowsley
”Fan ta Brandon!” Max snubblade på en kullersten och gjorde sitt bästa för att stå kvar på fötterna.
”Fan ta Brandon!” Sa han igen, minst lika upprörd som innan. Det hade slutat regna också, vilket var synd, eftersom att Max var säker på att han skulle krevera om inte den där jävla Brandon dök upp.
Hur skulle han kunna hitta någon i Chinatown mitt i natten, genom att bara gå runt och hoppas på det bästa? Max provade ringa igen, signalerna gick fram, men ingen svarade
”Jävla Brandon!” Muttrade han ännu en gång och undrade vad det var för fel på den människan. En vanlig måndag skulle han inte tänkt så, men nu var det inte som vanligt, och det var inte måndag heller för den delen. Det var en helkass torsdag, eller fredag, lyckades Max konstatera när han såg att klockan passerat midnatt.
Så där stod han, i regnet, mitt i Chinatown och kände sig mer förvirrad än vad Brandon någonsin sett ut att vara. Han hann inte ens tänka på hur fint det var där. Det hängde fluffiga lampor över huvudet på honom som lyste i rött och allt han kunde tänka på var att hon han höll på att pissa ner sig av rädsla för att bli rånad och huggen med kniv, vad skulle inte Brandon vara då? För att lugna ett par never gjorde han det han alltid gjorde, sjöng en sång i huvudet och försökte tänka på texten och inget annat.
Standing on a corner
Of the chrome sitar
Everybody ask who the hell you are
Somebody scream and shout, somebody spoke
Somebody said that life is just a joke
Det fungerade nästan varje gång, Max började åtminstone röra fötterna framåt. Han slängde blickar i varje hörn och hoppades på att han skulle se en ihopkrupen och rutig klump någonstans.
Att det var dött på gatorna gjorde det ännu värre, för så fort det dök upp någon runt ett hörn stelnade Max till och höjde rösten i huvudet. Hjärtat slog så fort att Max var tvungen att andas våldsamt emellanåt, för att lyckas hålla sig vid medvetande. Det var svårt att avgöra varför han helt plötsligt inte kunde hålla pulsen på en normal nivå. Kanske var det, det faktum att det var mörkt och Max gillade inte mörker. Eller var det för att han visste att Brandons puls antagligen var ännu högre.
So come on, little girl
Won"t you hold my hand
Come on, little girl
Don"t you understand
Som vanligt flyttade sig Max tankar till värsta tänkbara scenario, att Brandon hade dött. Max alldeles egna Brandy-Bran, kall, stel, livlös, någonstans. Så hörde han röster, de kom närmare och närmare. Max gled in i skuggorna med hjärtat i halsen och hoppades att de inte skulle se honom.
Ett gäng killar gick förbi utan att ens titta åt hans håll. Max vågade inte röra sig på flera minuter. Han stod med handen för munnen och vågade inte andas. Detta var inget ställe för honom och absolut inte för Brandon.
”Hey”
Max kände hur färgen ur ansiktet bleknade när en stor kille stod framför honom. Skulle han svara? Springa för livet? Stanna och slåss? Lägga sig på marken och spela död? Inget av alternativen kändes som ett alternativ. Därför stod han bara där och såg helt hjärndöd ut, som en äkta rudis. Fan, varför kunde han inte vara sådär tuff som andra var.
I vanliga fall var han duktig på att spela tuff, även om han inte ägde den egenskapen. När han var tuff, var det aldrig genuint, det var mest en försvarsmekanism för att hålla människor på minst en arms avstånd. Och nu stod han där framför en främling och kände sig mindre än någonsin, han som redan varit rädd så det räckte och blev över.
Om han hade haft sin skateboard nu (som han ändå inte kunde behärska) hade han slagit den i huvudet på killen.
Efter att ha fått tillbaka något vett i kroppen, tvärvände han och sprang, med låten ringade i huvudet, för att distrahera sig.
Come on little girl, yea, yea
Love is grand, won"t you hold my hand - tonight
Princess outrage with deductable grave
Scream of her love but you know I was brave
Octoganic angel, measuring the stars
Trying to run away with a chrome sitar
Innan han åkte hade han övertygat sig själv om att han skulle göra vad som helst för Brandon. Nu sprang han genom Chinatown med armarna vevandes i luften, skrikande som en tjej och lungor som kunde spricka vilken sekund som helst. Det sjuka med hela situationen, var att killen som tilltalat honom inte följt efter. Var Max verkligen en så stor tönt, att han sprungit sinneslöst, ifrån något som inte hade en tanke på att skada honom. Nej det fick vara nog, det var fan sista gången Max letade efter Brandon. Efter det här, fick Brandon klara sig själv, även om det skulle ta död på honom… om han inte redan var död.
Egentligen var det ingen idé att han gick runt där, så lite motigt lämnade han Chinatown, men ändå lättad över att få åka därifrån. Han undrade vad det var för fel på honom, som trodde att han skulle kunna hitta Brandon där. Hade han haft en hund som kunde sniffa reda på honom att det underlättat. Det enda Max hade som tillgång var den lilla igelkotten och det var inte mycket att använda som spårningsmetod. Motvilligt gick han ner i tunnelbanan. Inte för att Chinatown var överdrivet stort, men storleken spelade inte så stor roll när han letade efter en person som så uppenbart inte ville bli hittad.
Oliver Stone
Som så många andra mornar klev Oliver rätt in i Poppys lägenhet och slängde nycklarna på bordet. Poppy drog efter andan och sopade reflexmässigt ner dem på golvet.
”Dom kan göra repor” Sa hon snabbt och log lite dumt innan hon hällde upp tevatten i en kopp.
”Jaså, det har inget med otur eller död eller något att göra?”
”Såklart inte, var inte dum”
Poppy erkände aldrig sin vidskeplighet och tyckte att hon var väldigt duktig på att dölja den för andra. Saken var den, att Poppy var så uppenbar med sina konstigheter att det hade blivit någon naturlig del av henne. Det var ingen son reagerade när hon bad dem att inte gå under stegar.
”Du är så jävla konstig” Oliver flinade lite åt henne när hon såg upprört på honom. Som om det var någon nyhet. Han var inte den enda som tyckte det, och inte den enda som sa det.
”Fan vad taskig du är!” Hon var antagligen inte så upprörd som hon lät.
”Äh, jag sa det ju med hjärtat i själen” Oliver satte sig på en stol och smakade på det te som Poppy gjort iordning.
Poppy hatade när Oliver sa så där, hur han trodde att säga det ”med hjärtat i själen” på något sätt skulle göra det berättigat. Men det som var ännu värre, var att Poppy inte kunde säga emot, och ingen annan heller. För när han sa sådär ”Äh, jag sa det ju med hjärtat i själen” så lät han så kärleksfull att det elaka han sagt lät positivt, även om han sa ”Jag skulle bjuda dig… men du är så jävla tråkig och gör så att ingen annan vill komma… men jag säger det med hjärtat i själen” Så var det omöjligt att säga emot, bara för att han hade det där jävliga lila smöriga leendet.
”Jag ser att du har färgat håret igen” Oliver tog lite i håret som nu var en blandning mellan vitt, blått och turkos. Så fort han vant sig vid en färg, hade hon en ny. Samma sak med de där färjade linserna, som hade en väldigt ljust blå färg just den dagen. Varken hon eller någon annan hade väl sett hennes riktiga ögonfärg, inte hårfärg heller för den delen.
”Ja, gillar du det?” Poppy slängde lite med håret och log stort.
”Ja det är fint” Han nickade och började sjunga högt.
”She comes in colors everywhere; she combs her hair, SHE"S LIKE A RAINBOW. Coming colors in the air, oh, everywhere, she comes i colors”
Poppy satt där på stolen och svajade med ett brett flin på läpparna, medan Oliver gick runt på golvet och gjorde en näst intill perfekt (läs: helt värdelös) imitation av Mick Jagger.
” She shoots colors all around, like a sunset going down, have you seen the lady fairer” Han putade med den lilla rumpa han hade och vickade på den. Sedan tystande han och tittade på klockan.
”Måste gå nu”
Oliver log lite och tog en hemmagjort Croissant och reste sig upp. Det var dags för honom att utföra något slags arbete. Han var ju inte direkt en hårt arbetande människa.
Just den dagen satt han med ett gäng ungdomar i en fallfärdig lokal. Han försökte delegera bäst han kunde med de kriminella satungarna. Detta gjorde han med anledning att någon hade påstått att musik (eller annan kulturell skit) kunde hålla dem från gatorna. Oliver höll inte med, inte efter han fått be om att få tillbaka sin plånbok fyra gånger. Ingen av dem hade någon skam i kroppen.
På något sätt lyckades han ändå behålla tålamodet, kanske för att plånboken ändå var tom, så det fans egentligen inget att ta.
”Kom igen nu, på tre, 1…2”
”Vi vill spela något annat” En tjej med blått hår klagade högljutt när Oliver försökte få igång dem igen.
Saken var den, att de alltid ville spela någonting annat, var det ändå ingen som hade något förslag, därför blev det ju som han ville ändå. Och det var något som aldrig dög åt dem. Om det inte vore för att han så desperat behövde ha jobbet, skulle han antagligen gett upp. Men nu stod han där och försökte göra ungdomarna redo för en ynklig välgörenhetskonsert som skulle ge dem absolut ingenting.
Brandon Frost
Känslan av dåligt samvete, var aldrig en rolig känsla. Han visste att Max säkerligen hade försökt ringa honom, men han hade ingen aning om vart telefonen var. Den hade försvunnit någonstans på tåget, samma sak med plånboken, men han hade kommit fram i alla fall. Nu satt han på soffan och drog lite i skägget utan att fatta vad som riktigt hade hänt och hur han hade hamnat där.
Huset han satt i var ett hus fyllt med prydnadssaker och färger i rosa och mintgrönt. Det gjorde ont i huvudet på honom bara av att titta på den randiga kudden han hade i knäet. Ändå kunde han inte riktigt slita blicken från den, eller alla koppargrytor och porslinsstatyer av allt som gick att tänka sig. Hundar, clowner, änglar. I handen hade han en vedervärdig, vit kopp med prickar i olika ljusa färger. Hur kunde någon bo så egentligen? Brandon trodde att han skulle kräkas, han var ganska säker på att han redan gjort det också. Det enda han kunde se, som inte var motbjudande, var den svarta och väldigt långhåriga katten, som låg på armstödet i soffan och betraktade Brandon.
Brandon ställde ner tekoppen på bordet framför sig och lutade sig mot ryggstödet. Egentligen skulle han befinna sig på jobbet, men det blev inte alltid som planerat. Han skulle bli tvungen att ringa Max, som med säkerhet skulle vara lite upprörd som han blivit alla andra gånger Brandon försvunnit utan förvarning.
Låtlista
T.REX.- Chrome sitar
The Rolling stones- She"s a rainbow
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Meela - 6 feb 14 - 23:03- Betyg:  | så nu har jag läst ikapp lite iaf, har blivit tvingad att läsa så jag kan komma med briljanta idéer och då måste jag vara uppdaterad!
Bra skrivet (men svårt att läsa när du sitter och snackar i bakgrunden!) Gör dig av med Brandon han suger! | | Mp3 - 31 jan 14 - 00:59 | Okej Brandon är okej (så okej som nu Brandon tycks kunna vara) och jag kan pusta ut!
Gillar den här historien! | | Aprikos - 31 jan 14 - 00:17 | | Sjukt bra skrivet!:) |
|
|
|
