(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 4 |
ÅÅÅÅÅÅÅÅH MP3 ååååh..ååååhhh vad motiverad jag blev...
Kapitel 4
Oliver Stone
Andra gången Oliver klev in genom dörrarna, var varenda centimeter blöt, det hade regnat i tre dagar utan större uppehåll. Håret klibbade mot pannan och han drog det envist bakåt, för att råka se sig själv i dörrarna. Med tanke på hur dum han såg ut, drog han fram det igen och lät det vara. Bättre snygg än bekväm, det som verkade vara hans nyfunna filosofi efter all uppmärksamhet på scenen, iförd försmå skinnbrallor och ett tjusigt linne med Def Leppard tryckt på framsidan.
Nu hade han varken det förstnämnda eller sistnämnda. Ingen hårspray och inga obekväma kängor. Det var inte så han såg ut till vardags. Främst för att det skrämt skiten ur hans lillasyster, nummer två; för att det var obekvämt och nummer tre; det kändes inte lika spännande att se ut så på scenen, om han såg ut så jämt. Det enda var egentligen näsringen, och hur dum var inte den? Tillsammans med det, hade han ett par någorlunda tighta jeans, vinröda vans och en svart jacka.
När han gick längre in i butiken, såg han samma kille som stått där när han gick in första gången och skamlöst försökt flörta med, på det mest misslyckade sätt. Oliver var ganska säker på att det inte fanns en enda människa som ens skulle kunnat tolka det till flörtande, det var inte hans starka sida. Men skam den som ger sig, tänkte han muntert och ställde sig mitt emot pojken.
”Hallå där” Oliver log lite roat när Max slängde upp huvudet och ryckte hörsnäckorna ur öronen.
”Här jobbar vi hårt ser jag Max… Max, vad är det kort för?”
”Det är ju ingen här”
”Jag är…”
”Det är bara Max, inte Maximilian, Maxwell eller Maximus, bara Max”
Pojken pratade så tyst att Oliver knappt hörde vad han sa. Först trodde Oliver att han bara var väldigt blyg, men Max såg inte sådär frånvarande och existensursäktande ut som de flesta blyga människor gjorde. Tvärtom såg han väldigt närvarande ut.
”Coolt, jag heter Oliver, med de flesta säger Ollie”
”Jag vet… vill du ha hjälp med något?”
”Kan du spela gitarr än?”
”Nej”
”Synd… kan du sätta upp några nya lappar, det kom bara tre personer, tänka sig”
”Alla kanske inte vill spela med er?”
Oliver ryckte på axlarna, Max hade väl rätt, men ändå, tre personer i en stad där det bodde flera miljoner. De hade fyllt tillräckligt många lokaler för att lite fler än tre skulle vilja spela med dem.
”Det är ju konstigt ändå, vi vill ju faktiskt dela med oss, i vår resa bland regnbågar, sex och alkohol, det som förenar och håller fast människor, vi måste hitta det i oss själva, där hjärtat möter själen, på den vackra jord vi delar och binder oss samman, länder, religioner och hav… gravitationen” Oliver förde handen i luften och stirrade drömmande och dramatiskt ut i tomma intet. När han såg Max skrynkla ihop ansiktet och ge ifrån sig ett tyst ”whaaaat?” Sänkte han handen och flinade.
”Jag bara skojade, jag menade musik såklart… så vad gillar du mer än mig?” Oliver lutade sig lite avslappnat mot disken och tappade nästan balansen. Han kunde se hur Max ansträngde sig för att kväva ett skratt. Oliver visste inte helt säkert vad det var som var så rolig, han försökte ju bara förklara sig.
”Okej” Hörde han Max andas efter ett par sekunder av vibrerande undertryck från det kvävda skrattet.
”Vadå mer än dig?”
”Vad gillar du för musik?”
”Lite av varje”
”Okej bara Max med Van Morrisontröjan, kan du rekommendera något?”
”Beror på vad du gillar”
”Lite av varje, lite countryinfluerad pop, rock… kanske?”
Max såg fundersam ut, väldigt fundersam, innan han ryckte lite på axlarna, gick ett par meter och började bläddra bland album. Han flyttade sig och bläddrade på ett annat ställe, gick runt till andra sidan och höll upp ett album.
”Everly brothers?” Max tittade på albumet och gjorde en min som berättade att det var något som han inte gillade. Alltså var det kanske inte en rekommendation som mycket som, det enda han kom på under den genren. Oliver skakade på huvudet och ändrade sig snabbt.
”Kanske… glammig folkrock, fast lite psykedeliskt, eller punkigt... nått som du gillar?”
”Hittar du på genrer nu för att göra det jobbigt för mig?” Max stirrade på honom och såg inte uppskattande ut, men Oliver hittade inte på. Det fanns massor av band som blandade allt möjligt, lite hur som helst. Ena låten var rock, nästa var pop, från ingenstans kom ett akustiskt album följt med en rad mediokra covers.
”Du får tolka det hur du vill”
”Okej, om jag rekommenderar en skiva, köper du den?” Max såg ytterst allvarlig ut.
”Lovar”
Max gick till ett ställ med skivor han verkar ha bläddrat igenom flera gånger för det tog honom bara några sekunder att hitta något.
”Här T.REX. det passar nog dig” Max gav albumet till Oliver, som vände på den för att se vad den innehöll, han var inte så utbildad när det kom till Marc Bolan. Han hade ingen större koll alls, mer än de få låtar han hört. Men om Max rekommenderade detta, så fick han helt enkelt hålla det han lovat och köpa den.
Om Poppy visste att han var där och handlade istället för hos henne, skulle hon gå under jorden, så det var nog säkrast att hålla tyst om den saken.
Som utlovat betalade han snällt, drog luggen från ögonen, tog emot påsen och log lite fånigt.
”Tack, vi ses” Sa han och lämnade affären med ett nöjt flin.
Max Lowsley
Vad gillar du för musik? Max funderade på frågan hela vägen hem. Han hade kunnat svara på den frågan i evighet, berättat vilka band han gillade och varför, vilka låtar som han gillade bäst och varför. Vad han lyssnade på vid olika tillfällen, hur det fick honom att känna sig, vilka låtar han aldrig tröttnade på, vilka ha hade spelat sönder. Den låt han hade på hjärnan vid just det ögonblicket, eller vilka låtar han alltid satt och sjöng för sig själv för att slippa prata med människor i sin omgivning. Hur han lyssnade på musik innan han somnade, hur han vaknade till samma musik som han somnat till. Vilka låtar han tyckte passade som alarmsignal. Vilken musik han för allt i världen inte gillade och varför. Varför han inte gjort det, var av anledningen: När musikfenomenet ställt frågan, hade han blivit så rädd för att svara fel, att han sagt att han gillade lite av varje, vilket skulle kunna tolkas som allt, eller inget.
Men han hade gett honom Marc Bolan, den musik han alltid verkade lyssna på när han kände sig lite nere. Inte för att musiken eller texterna i sig var deprimerande, men det kändes som att det var så bra rytm i det. Han fann alltid sig själv lyssna på Chrome Sitar med huvudet som motvilligt hängde med.
Max hade stängt den kvällen och utom Oliver hade det kommit ett gäng typiska hipstertjejer som bläddrade mellan vinylskivorna tills fingrarna slitits ner till benen. De slutade alltid med att de aldrig köpte något, de var inne så ofta att det inte han komma något nytt innan de var där och bläddrade igen. Max storebror Julian hade tittat in en stund, men bara för att köpa avancerat kaffe och sätta sig vid borden för att plugga. Han påstod att det var ett bra ställe. Hemma fick han ingenting gjort och alla andra ställen hade för många distraktioner. Max fattade inte det där sista, att gå runt inne på Rough trade, var som att vandra runt på ett nöjesfält. Julian var väl inte lika besatt av musik som Max var.
Just den kvällen stängde Max, det var inte ofta han gjorde det, eftersom han lyckats tigga till sig att öppna, så han kunde gå hem tidigare. De där kvällarna han var tvungen att låsa kom han hem så sent och hela dagen var förstörd.
På gatan släppte han ner skateboarden på trottoaren och inte så mycket åkte som att stå på den och hoppas på en nedförsbacke. Sanningen var den att han försökte se häftig ut, men i själva verket var skitdålig på att åka. Någon dag kanske han hade orken att lära sig.
När han väl kom hem, efter tjugo minuters stakande på skateboarden slängde han upp hatten på hyllan och hängde upp de blöta kläderna så att de kunde torka.
”Bran, jag är hemma” Max väntade ett par sekunder innan han bestämde sig för att det hade gått för långt tid och ropade igen.
”Brandy?” inget svar. Försiktigt (Varför han nu var försiktig) tassade han till Brandons dörr för att se om han var där.
”Brandon?” Han öppnade dörren och stack in huvudet, det var tomt.
Innan Max drog en förhastad slutsats tittade han på Brandons schema för att se om han slutade sent, även om han ville minnas att Brandon berättat att han slutade tidigt. Vilket han enligt schemat också gjorde.
Det hände ibland, att Brandon försvann, oftast kom han tillbaka efter ett par timmar, lite vimsig men i behåll. Andra gånger hade Max startat en skallgångskedja, när han inte kommit hem. Nu var det så sent att Max funderade på om det var ett av de tillfällena, när han skulle behöva oroa sig.
Först provade han att ringa till Brandons mobil, signalerna gick fram, men ingen svarade. Han provade The Diner, som sa att han gått flera timmar tidigare, hans föräldrar hade inte sett honom på flera dagar och några kompisar som Max kunde ringa hade Brandon egentligen inte. Inte ens Lily hade hört från honom, som var den första som i så fall borde ha hört något.
Max distraherade sig själv genom att titta på tv en stund och hoppades på att Brandon skulle komma hem, men när klockan närmade sig halv 11 hade han fortfarande inte hört något, och inget svar på mobilen. Det fanns ett ställe där han hittat Brandon flera gånger, men han var inte så sugen på att åka dit ensam, mitt i natten, när det var mörkt kallt och regnade.
”Fan Brandon” Sa han trött och tog upp telefonen, han slog det välbekanta numret och väntade otåligt på ett svar.
Poppy
There is something wrong with the world today. I do not know what it is, something is wrong with our eyes. Poppy tittade frånvarande på klockan när hon hörde mobilen ringa.
”Vad sent du ringer… Max” Poppy hade en viss oro i rösten, det var sällan hon och Max ringde till varandra. De kände bara varandra sådär som bekanta gör. När de var på jobbet hände det att de ringde ofta, men det var jobbrelaterat. De träffades ibland när de båda affärerna slog ihop sig för lite firande av inget särskilt och det hände att de träffades under eller efter Liquid Monkeys spelningar. Men inte klockan elva på kvällen, helt utan förvarning. Men det var den där sista anledningen också, som hände mer sällan än ofta, Brandon var antagligen borta igen.
”stör jag”
”Nej inte alls, har det hänt nått?”
”Nej jag vet inte, Brandon är borta… igen… jag antar att han är ChinaTown som vanligt, men… jag har ringt alla och ingen har sett honom”
Poppy hade hört om Brandons tidigare försvinnanden och det var inte alltid så trevliga historier.
”Alltså, jag vill inte åka dit, ensam nu, om jag inte är helt säker på att han är där.”
”Vill du att jag ska åka dit?” Poppy fattade att Max inte ringt för att be henne om det. Max ville antagligen bara slippa sitta helt ensam och oroa sig, bara prata lite.
”Nej, såklart inte, du har ju längre dit än vad jag har… jag kanske ska ta en taxi. Ja jag gör nog det, jag tar en taxi” Max lät väldigt bestämd på rösten.
”Okej, ring mig när du vet nått”
Poppy visste inte riktigt vem Brandon var, hon hade bara sett snabba skymtar av honom när han undvikit allt och alla medan Max fascinerat stirrat sig blind på Liquid Monkeys. Men det märktes att Max var en person som brydde sig väldigt mycket om Brandon, vad anledningen än var, visste hon inte om den.
Samtidigt som det var väldigt karaktärsfast av Max, som verkade bry sig om alla han stod nära, verkade det samtidigt väldigt nedtyngande att sitta i den situation som Max satt i nu, den som han alltid verkade hamna i.
”Vem var det?” Oliver damp ned i soffan med en liten påse salt och vinägerchips i handen. De där som sved så förbannat på tungan men ändå inte gick att låta blir. Poppy rykte åt sig påsen och lipade lite retsamt.
Oliver hade egentligen kommit över för att låna en film, men hade stannat där. Det var inte ovanligt att det blev så, de lyckades alltid flyta iväg i olika samtal.
”Max”
”Vilken Max, du känner väl ingen Max”
”Han jobbar på East”
”Jaså han… vad hade han på hjärtat?”
”Han har tappat bort sin kompis igen”
”Tappat bort, klarar sig kompisen inte själv?”
”Nej… tror inte det… han skulle ta en taxi och se om det gick att hitta honom, tydligen brukar Brandon vara i ChinaTown när han försvinner”
Det kändes som att de satt och pratade om en hundvalp mer än en person.
”Nu? Ensam? Har inte Chinatown ganska hög kriminalitet?”
Poppy skrattade till och nickade lite undrande, hon visste inte riktigt hur det såg ut med kriminaliteten på den fronten, men vad hon hade hört så hade den stigit en aning de senaste veckorna.
”Är du orolig för att ditt största fan ska göra sig illa?” Sa hon moderligt och klappade Oliver på låret som för att säga att ”Max är en stor pojke och kan ta vara på sig själv”, om inte annat så fanns det inget varken hon eller Oliver kunde göra för att stoppa honom. Hon var bara glad att han valde taxi framför tunnelbana, om nu det var ett säkrare alternativ.
”Nej, jag känner ju inte honom”
”Nej men är det inte du som alltid säger ”att oroa sig för människor även de man inte känner dem, är bevis på empati och ett välmenande hjärta” och hur ”vi måste ta hand om varandra” ” Poppy visste inte exakt hur Oliver formulerade sig eftersom att det var svårt att hänga med när han pratade.
”Har jag sagt det?”
”Ja…nått sånt”
”Det låter ju onekligen som jag.” Oliver log lite, som han alltid gjorde. Det var nästan lite frustrerande ibland. Han log alltid lite, även om han inte var glad. En gång hade han sagt något om att lura kroppen till att inbilla sig lite lycka. Vilken komplex människa Oliver var, egentligen.
Brandon Frost
Mörker. Det var det enda sättet att förklara det, konstant mörker.
Kortaste låtlistan
Aerosmith- Livin on the edge
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 31 jan 14 - 00:53 | ”Okej bara Max med Van Morrisontröjan, kan du rekommendera något?” - gillade meningen!
Och åh, fick en stor klump i magen när jag läste sista! Fy för dig! | | Meela - 30 jan 14 - 15:42 | | Läst | | beatriceni - 25 jan 14 - 19:01 | Brandon nej </3
Du är duktig, allt ser bra ut, väntar spänt på fortsättning osv | mizzkitty - 25 jan 14 - 00:36- Betyg:  | Riktigt bra skrivet, enkelt språk och den har en röd
tråd igenom hela berättelsen. Fortsätt sådär och ändra
inte på någonting :). |
|
|
|
