(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 3 |
Kapitel 3
Max Lowsley
Max hade precis avslutat sin lunch, när någon gick in i den annars tomma butiken. Han bestämde sig för att sitta kvar bakom kassan och snurra på stolen. Ville personen ha hjälp, skulle han säkert fråga om det. Det var inte som i USA, där han varit en gång på semester med familjen. Så fort han hade gått in i en affär, hade någon av de som jobbat där hoppat på honom och frågat om han ville ha hjälp med något, precis som om han var där för att köpa en kompis. Kunde en människa få gå runt och titta lite och själv avgöra om han behövde hjälp eller inte?
Pojken som var blond, ville uppenbarligen inte gå runt och titta lite först, han vinkade till tjejen i caféet och gick rätt fram till kassan.
”Hej…!” Pojken lutade sig framåt och stirrade på Max namnbricka
”Max” Sa han och tittade upp, rätt in i ögonen på Max som gömde sig bakom ett par svarta ray-ban, Roy Orbison-style, fast inte solglasögon då. Riktigt glas för personer med kass syn, precis som Max.
”Hey…” Sa pojken igen och tittade på Max som kände sig obekväm av att bli synad.
”Jag vet vem du är”
Vilket var konstigt, eftersom att Max inte alls kände igen pojken.
Trotsigt petade han upp glasögonen med knytnäven och skakade på huvudet.
”Skulle inte tro det” Sa han misstänksamt.
”Jo, du är han med glasögonen och hatten. Han som alltid står längst fram vid högtalaren”
Ett litet ljus tändes i Max hjärna och det var helt plötsligt uppenbart vem pojken var, sångaren i Liquid Monkeys.
Om det inte vore för ringen i ena näsvingen, skulle Max aldrig känt igen honom. Det hår som alltid stod rakt upp i stil med CC Deville, hängde platt och slutade precis ovanför axlarna. De tighta svarta jeansen med nitbälte och det alldeles förstora linnet som visade mer hud än vad Max kunde hantera på en attraktiv kille, var inte där. Allt var borta, pojken såg så vanlig ut i sina jeans, Iggy Pop t-shirt och tillplattade hår att Max blev besviken.
”Åh” Sa han bara och ryckte på axlarna.
”Spelar du nått instrument?”
”Inte direkt”
”Du borde lära dig spela gitarr, för tänk om jag gick in här någon dag och letade efter en gitarrist och frågade just dig, så måste du, vänligt men bestämt tacka nej, inte för att du inte vill, utan för att du inte kan, det vore väl hemskt?”
”Ja” Max kände sig lite star-struck, av pojken som Max var hemligt kär i. (Sådär kär som man blev, i människor som sjöng och skapade underbar musik. Max hade en hel lista, men ingen hade stått framför honom, ännu mindre pratat med honom.)
”Kan du hänga några av mina flyers här inne? Jag ska till Camden och se om jag kan sprida några där” Precis som tjejen innan delade han med sig av en historia, men detta var faktiskt en som han kände för att lyssna på. Inte för innehållets skull, utan för att pojken, Oliver, hade så mysigt raspig whiskey- och cigarröst
”Visst… Camden?”
”Du vet Camden, världens bästa ställe, där det är omöjligt att hitta samma affär två gånger. Där jag köper alla mina kläder som jag har på scenen, där man kan pierca sig i en skoaffär. I alla fall. Här är mina flyers” Oliver blinkade med ena ögat och gick. Kvar stod Max med en lätt öppen mun och ett par gula flyers i handen.
När han lyckades komma tillbaka till en någorlunda verklighet, läste han på pappret. Liquid Monkeys skulle ha en audition, en ny gitarrist, han förbannade sig själv över att han inte kunde spela gitarr.
Poppy
Poppy bjöd in sig själv till Liquid Monkeys audition, eftersom hon såg sig själv lite som deras manager. Till hennes stora förvåning hade det dykt upp tre personer, vilket var tre personer mer än hon räknat med. Hon hade svårt att tro, att någon ville spela med ett band som spelat tillsammans i fem år, som var beslutna att lyckas och inte kommit längre än till Rough trade och några andra få skitställen. Ändå var Rough trade ett eget litet skivbolag som inte hade signat dem.
Om Poppy fick bestämma, hade de såklart gjort det. Men hon fick nöja sig med att boka in dem på den lilla scenen och heja på för allt hon orkade. Mest för att hon var sådär löjligt tonårsförälskad i Riley, han som spelade gitarr. En gång hade hon sagt att han fick spela på hennes gitarr, insett hur dumt det lät och ändrat sig till ’blåsa i mitt munspel’ vilket inte var mycket bättre. Vilket som hade han fatta referensen och diskret avlägsnat sig från platsen.
Därför lyssnade hon inte alls på de personer som försökte imponera på de fyra bandmedlemmarna som satt där med stenansikten för att inte avslöja något. De kanske försökte spela viktiga, att deras band var det bästa i hela världen och att det var ett privilegium att de ens lyssnade.
Poppy var smart nog att veta att det inte var så. Med tanke på att hon sett Olivers överentusiasm innan, hur Riley betett sig precis lika barnsligt. Ruby som försökte övertala Jacob, hur hon förespråkade om varför de behövde en femte medlem, även om standarden verkade ligga på fyra medlemmar. Hur Jacob sakta men säkert vänt upp och ner på den tjuriga minen och sedan insett att det kanske kunde hjälpa dem.
Nu satte de där, fyra personer på rad och knackade pennor i bordet. Kliade sig i huvudet, utbytte menande blickar, nickade lite ibland, och de hade på allvar inte fler än tre personer som visat något intresse över huvud taget. En av dem var en tjej som såg alldeles för ung ut för att hänga med i Liquid Monkeys svängar. Poppy hoppades innerligt att hon inte skulle bli vald, även om Ruby antagligen skulle stå på tjejens sida.
Egentligen var det väl en bra grej, att de tog det på allvar, för då kanske de skulle få det där skivkontrakten alla tjatade om, men mest Oliver. Oliver behövde det där skivkontraktet mer än någon annan. Det var okej för Ruby och Rileys del, om inget annat så hade de varandra, Jacob hade en pompös utbildning att falla tillbaka på. Oliver hade ett fattigt kvarter tillsammans med sin familj, om han inte lyckades.
Enda anledningen hon visset om det (för det var inget han stoltserade med) var för att han själv berättat det, i förtroende såklart, hur nära han var att inte lyckas hålla ihop livet tillsammans med ett underbetalt jobb och ett band som gick i back varje spelning.
På något sätt var det väldigt fascinerande att han ändå var så beslutsam, hon visste att även om Oliver inte fattade det själv, skulle det krävas väldigt mycket för att han skulle ge upp. Musik var egentligen det enda han var bra på, dumt att kasta bort det på en fattigdomsfråga. Han kunde flytta ut i en rännsten med inget annat än sitt munspel och de kläder han hade på kroppen, det skulle aldrig hindra honom.
Den andra anledningen var hans syster, för att på något sätt säkra hennes framtid. Poppy tyckte det kändes som ett privilegium, att Oliver berättade sådant för henne, deras nästan- och självutnämnda maneger, men det var även jävligt svårt att hålla käften om det. Alla(deras lilla urval av fans)ville veta allt om dem, men ingen visste något. Världshistoriens mest hemlighetsfulla band.
Det kanske var för att hon visste hur det kändes som hon inte sa nått till alla som frågade, de kom från samma område, vilket inte var en rolig historia, men de båda hade lyckats ta sig därifrån och som ett ensambarn var Oliver den bror hon aldrig fick.
Oliver Stone
Det var svårt att avgöra vad de andra tyckte när en kille som kallade sig Jesus spelade en av deras många låtar. Bandet hade tydligt klargjort att de ville höra sina låtar när de spelade. Inte någon hemmasnickrad version av cliffs of dover, introt till Mission Impossible eller den obligatoriska stairway to heaven.
Jesus (Oliver var rätt säker på att ”Jesus” drabbats av Messiaskomplex) spelade faktiskt bra, väldigt bra. Ruby verkade gilla honom, antagligen inte för det faktum att han spelade bra, snarade för utseendet. Killen hade långt hår som passade in i en shamporeklam och lite skägg. Det såg onekligen mysigt ut att stoppa in händerna i håret och känna lite, men den enda som var helt övertygad var faktiskt Ruby.
Det var tills Norah spelade, hon var uppenbarligen underårig och ett musikaliskt under. Just därför blev hon nedröstat, ingen ville ha ansvar för henne, utom Ruby såklart som bad om en till tjej i bandet.
Oliver hade inte haft något emot det, om det hade kommit fler tjejer som var äldre och kanske mer passande. Ruby vek sig tillslut och det stod mellan Jesus och killen som stod framför dem nu.
En lite och väldigt pojkaktig pojke, passande för honom, hade han en liten Aria hängandes runt halsen, den såg ut att vara handmålad med Brittiska flaggan, väldigt sliten. Oliver hade haft en liten svart Aria när han var yngre, men växt ur den på alla håll. Det var helt enkelt inte coolt att ha en liten gitarr och vara 178 cm lång.
Det såg ut som han haft en liten guitalele runt halsen. Därför hade han slitit som ett djur en sommar och sedan uppgraderat till en Gibson Les Paul. Tills han insåg att med tanke på deras Mötley Crüe-inspirerade utseende, hade han antagligen gjort rätt i att skaffa en färgglad B.C Rich Beast eller åtminstone en Flying-V (Förvisso var Oliver rätt säker på att Mick Mars körde på Fender och Gibson, men hur bra passade det in?). Den lilla Arian hade han gett till sin syster i hopp om att han skulle utveckla någon form av musikintresse. Självklar så länge hon inte blev en rockstjärna och skaffade en osmaklig livsstil.
”Vad heter du?” Oliver tittade på honom och försökte se skräckinjagande ut. Men pojken var uppenbart inte det minsta rädd. Han utstrålade så mycket självförtroende att det var Oliver själv som gled ner en aning på stolen.
”Benji”
”Bara Benji?”
”Benjamin Baileys” Sa pojken, nästan lite ursäktande.
”Oooh jag gillar Baileys” Oliver såg gillade på honom och nickade med ett litet flin på läpparna.
”Hur gammal är du?”
”Snart 19”
”18 alltså” Sa Jacob surt och trummade med två pennor på bordsskivan.
Benji spelade, men inte någon av Liquid Monkeys låtar, han satte sig på en stol och spelade hela Sonho Dourado utan att tveka. Han gjorde med andra ord inte så de två föregående personer gjort. Hoppat runt som galningar och slängt med håret. Sådär som Riley och Oliver vanligtvis betedde sig på scen. Detta var ett väldigt smart drag av Benji som gjorde det möjligt för Oliver och de andra att bara koncentrera sig på musiken och inte på håret som fyllde hela rummet, som det gjort när Jesus slängt med huvudet.
Lite diskret vände han sig mot Poppy och höjde ögonbrynen, hon nickade och log bara som vanligt.
”Kan du spela något annat?” Jacob lät lika bitter som vanligt. Benji bara blängde på honom och vände sig mot Oliver som nickade uppmuntrande.
Benji bytte den lilla elgitarren mot en alldeles för stor jumbogitarr och spelade wild horses med sång och allt. Han var ju ingen Mick Jagger och Keith Richards, men det var bra, väldigt bra.
Jacob tryckte på alla knappar han kunde hitta, det visade sig att Benji inte kunde bry sig mindre. Fast han vid ett tillfälle sa ”Jag gillar inte dig” till Jacob som höll på att ramla av stolen. Oliver tyckte det var väldigt modigt sagt, med tanke på att Jacob bevisat sitt hetsiga humör och inte minst storleksskillnaden.
”Han spelade ju ingen av våra låtar” Jacob beklagade sig högljutt när de lyssnat på alla tre som sympatiskt nog ställt upp som frivilliga att anhänga sig till deras band som inte verkade ta sig längre än ett par kvarter från hemmet. Väldigt nobelt av dem, om Oliver fick säga vad han tyckte. Det fick han inte när Jacob bara klagade högljutt.
”Jag menar hur vet vi att han kan dem?”
”Men det är väl klart han inte kan alla, men han kan väl lära sig? Som Oliver” Ruby gav Jacob ett mittenfinger och vände sig mot Oliver.
”Vad tycker du? Jag menar, vi måste ju inte välja någon av dem… vi kan hitta någon på andra sätt”
Oliver funderade en stund, noga övervägde vem han gillade bäst av Jesus och Benji. Egentligen var svaret lätt, men han ville ändå fundera en stund till, för att vara riktigt säker.
”Jesus har ju en viss charm... Jag tror att han tror, att han faktiskt är Jesus. Han är duktig, ser ut att ha bra känsla”
”Så du gillar Jesus bäst?”
”Jag är inte klar än!”
”Hellre Jesus än den där andra lilla typen i alla fall” Jacob gjorde sig hörd igen. Något som Oliver inte gillade i vanliga fall, men nu ville han verkligen inte att Jacob skulle få ha en åsikt.
”Åh du menar Benji… ja han är väldigt teknisk, sjunger bra… om det skulle behövas. Han gjorde smarta låtval, inga avancerade, han är närvarande, sådär chill och han gillar inte Jacob” Oliver nickade fundersamt en stund, även om han inte hade en aning om vad han skulle leta efter hos en gitarrist. Han gillade Benji mest för att han hade sagt att han inte gillar Jacob och han hade en bra känsla
”Jag gillar honom, men jag tycker Riley får bestämma, det är ju ändå dom som ska komplettera varandra.”
”Jag tror…”Sa han lite fundersamt, så där som han alltid gjorde. Egentligen var det inget livsavgörande beslut, både Jesus och Baileys var betydligt bättre än vad Oliver var.
”Att vi kanske ska se om vi hittar någon mer som är intresserad… bara för att ha något att jämföra med”
|
| Kommentarer | | Meela - 23 jan 14 - 20:04 | | :-) | | Mp3 - 22 jan 14 - 23:26 | | Vill bara läsa mer! |
|
|
|
