(m/m,f/m) Med hjärtat i själen kap2 |
kapitel 2
Oliver Stone
Gårdagens spelning kändes som ett misslyckande. Det var inte för att Oliver tyckte att han hade skött sig dåligt i sin egotrippade sång. Nej, det var något annat, som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Något med musiken, det fattades något. Kanske, men bara kanske, var det för att han hade struntat i gitarren helt, bara lagt ner det projektet och istället koncentrerat sig på att inleda var och varannan låt med munspel. Hur häftig hade han inte varit? När han blåste i det skinande instrumentet. Inte som Bob Dylan, som bara blåste den högsta tonen tills luften tog slut. Den sorten gillade han inte, utan mer som Bruce Springsteen eller Mick Jagger, eller nej Neil Young, precis så.
Oliver lutade sig tillbaka i soffan och la upp benen på soffbordet när Ruby Tuesday dök upp i dörren. Egentligen hete hon Johnson i efternamn, men Oliver gillade att kalla henne Ruby Tuesday.
”Du Ollie, vad tyckte du om spelningen igår?” Frågade hon och lät lika besviken som Oliver kände sig.
”Det fattas något”
”Klart det gör, du spelade ju inte ens gitarr” Den lilla bassisten såg anklagande på Oliver som om det var hans fel. Riley, hennes bror var extremt teknisk när det kom till gitarr, något som Oliver själv inte var. I teorin var han väldigt duktig, men i praktiken blev det aldrig riktigt lika bra som det blev när Riley spelade.
Oliver hade tröttnat på att anstränga sig så för att hålla jämna steg med Riley, när han ändå aldrig nådde riktigt ända fram, vilket han också berättade för Ruby.
”Okej… vi får väl se om vi hittar en till gitarrist, som inte är du då… vi kan ha audition eller nått.” Sa Ruby sakligt och ryckte trött på axlarna.
”Säg det till Jacob” Världens grinigaste trummis, som även var Olivers fiende, för det mesta. Ibland var det bra mellan dem och då var det bra. Om det var dåligt mellan dem, var det rent ut sagt fördjävligt.
”Visst, jag ringer” Sa hon kort och försvann igen.
Max Lowsley
Som vanligt stod Max och svor över hur mycket han hatade sitt jobb, fast han egentligen inte hatade det alls. Tvärtom trivdes han bättre där än han gjorde någon annanstans. Bortsett från när det kom in en kund och ställde hopplösa frågor som han inte kunde svara på. Av någon anledning lyckades han skrämma kunder all världens väg och han fick ändå behålla jobbet.
”Har ni Muddy Waters på vinyl?” En tjej med kort hår stod och trampade framför honom.
”Ja… Vilken?”
”Vilken som helst. Jag tittade på M med det fanns ingen där, så tittade jag under W, men den stod inte där heller.” Tjejen såg otålig ut, hon nästan hoppade på stället.
”Det kanske står under Blues”
”Vadå kanske? jobbar inte du här?”
Max log ett högst fejkat leende och gick iväg till lådan med blues där den första var just, Muddy Waters från 1969.
”Blir denna bra?” Han höll upp After the rain. Tjejen nickade och såg lite gladare ut.
”Nått mer?”
”Kate Bush”
”Någon speciell?”
”The Kick inside”
Max hittade såklart inte skivan, urvalet de hade, var ju inte det största heller för den delen. Så det förvånade honom inte när han upptäckte att den var slut. Om de ens hade haft den, det borde de förvisso haft, eftersom han hittade andra album med Kate Bush.
”Den är tyvärr slut” Sa han så uppriktigt han förmådde.
”Fan” Sa tjejen med ett sådant tryck att Max spärrade upp ögonen av förvåning.
”Jag kan beställa den men det kommer ta några dagar. Du kan ju gå till Spitalfield och hoppas på att du har tur. Eller så kan jag se om West har den” Tjejen verkade väldigt angelägen om det där albumet för hon nickade uppskattande.
”Åh vad snällt om du gör det, så jag inte åker i onödan, jag glömde min systers födelsedag och jag orkar inte åka till Oxford Street, det är alltid så mycket människor där, du vet och hon har tjatat om det här i all evighet, svårt att köpa fanskapet själv liksom”
Max hatade människor som gjorde det tjejen precis hade gjort, förespråka om varför det var så att hon var tvungen att ha just det albumet, vid just det tillfället. Det var så totalt ointressant egentligen, men han nickade och försökte få det att se ut som att han lyssnade. Sedan ringde han Poppy och frågade om albumet.
’Jo vi har ett ex kvar här’
Max gjorde tummen upp åt tjejen, sådär töntigt som han sett dem göra på tv ibland, för att förmedla den goda nyheten utan att behöva säga något.
”Kan du lägga undan den?”
Tjejen sken upp som solen, när Max på eget initiativ bett Poppy lägga undan den till henne
’Visst, ge mig ett namn’
”Vilket namn?” Frågade han tjejen som såg mer än nöjd ut.
”Emma Parker”
Brandon Frost
Lunchruschen var det jobbigaste Brandon visste, han lyckades aldrig hålla rätt tempo, inte med de andra servitörerna som sprang förbi honom med högt burna brickor.
Att vara den enda restaurangen som serverade frukost hela dagen, och dessutom låg mitt i Spitalfield market gjorde trycket väldigt högt och det fanns i stort sett aldrig några bord lediga. Vissa var till och med villiga att vänta i baren på ett bord för att kunna äta en Lumber Jack breakfast klockan 15:30. Men hur jobbigt det än var, så hade han lovat sig själv (dyrt och heligt dessutom) att detta var jobbet han skulle lyckas behålla.
Egentligen stod han i baren hela dagarna, eller på kvällen om det nu var då han jobbade. Men eftersom det inte fanns så många barhängare under dagen, hoppade han in där han behövdes.
Det var bara de där morgnarna som var jobbiga, när han aldrig riktigt ville kliva ur sängen, och Max alltid fick dra upp honom. Vilket kändes ännu värre, 20 år och han klarade inte att bo ensam, vilket var sanningen.
”Bran!”
Brandon väcktes ur sitt dagdrömmande och vände sig mot baren där hans lillasyster Lily satt med två kompisar. Han vinkade snabbt och ställde ner tallrikarna på ett bord innan han gick dit.
”Väntar ni på bord?”
Lily nickade och höll upp en ask som hon öppnade.
”Jag köpte av asiaten där borta” Hon öppnade asken och visade ett mobilskal i bambu med Audrey Hepburn på.
”Bara 15 Pund”
”Fint” Var det enda Brandon hann säga innan en annan servitör kom och sa till dem att de hade ett ledigt bord.
”Vi ses väl sen? Du lovade?” Lily la tillbaka asken i påsen och reste på sig.
”Ja ska vi ses där?”
”Nej du, den går jag inte på igen! Jag kommer till er sen, runt sex, okej?”
”Okej”
Sist Brandon hade lovar att möta sin syster vid Leicester Square för att gå på bio hade det slutat med att han låst in sig i sitt rum och vägrat gå. Den gången hade Max tyckt så synd om henne så han hade åkt istället. Brandon kunde bara föreställa sig hur Lily reagerat när det var Max som dök upp och inte han själv.
Där inne i rummet hade han i alla fall suttit, med sin igelkott, ja precis, en igelkott, Manfred. Brandon hade fått honom av sin pappa som hade dåligt samvete över att hans flickvän och Brandon aldrig kom överens. Han hade också fått honom för att han alltid var så deprimerad över allt och ingenting, för att ha något att ta hand om. Egentligen hade han inte velat ha något djur, så när hans pappa hade frågat hade han trotsigt sagt en igelkott och det var det han fick. Nu kunde han såklart aldrig tänka sig ett liv utan Manfred.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 22 jan 14 - 23:15 | | Väldigt intressant! | | beatriceni - 19 jan 14 - 22:07 | | Manfred <3 Längtar efter nästa del! | | ilenna - 17 jan 14 - 23:59 | | åh ditt sätt att skriva får mig att bli så sugen på att börja skriva själv igen! (var alldeles för länge sen nu.) Jättebra verkligen :D | mizzkitty - 17 jan 14 - 18:08- Betyg:  | | Åh, riktigt bra. Fortsätt så :). |
|
|
|
