Vi mot världen |
När i dag blir i går, kommer du att älska mig då?
I dag blir i går. Den här månaden blir för ett halvår sedan. 2004 blir till för tio år sedan. En lågstadieflicka blir en gymnasieflicka som hon brukade se upp till. Veckans stora nyheter glöms bort bara några dagar senare. Den första stora kärleken blir en person vi inte känner igen. Ingen kommer att minnas om hundra år. Så vi glömmer att vi älskade varandra. Blinka, du är snart där.
Mäns blickar, överallt. Jag vågar inte tro dem. Jag vill inte tro dem. Jag är bara ett barn, jag ju bara ett barn. I dag fyller min bästa kompis 18 år och jag vägrar att tro på det. Denna glorifierade, höga ålder då fantastiska saker händer. Rösträtt! Körkort! Äganderätt! Kreditkort! Äktenskap! Alkohol på krogen! Vuxenbiljett! Tack och lov inte på all gång – hur skulle man då hinna med andra saker såsom A N S V A R det där lilla fast ändå så stora ordet som vi har puttat framför oss.
”17 år, vilken underbar ålder. Du har hela livet framför dig. Underbart.” Det brukar man få höra av äldre personer. De ser nostalgiska och längtansfulla och sorgsna ut på samma gång. Jag undrar om jag kommer att bli likadan. Jag är nyfiken.
Kom gör ett hål i min kevlarsjäl
Han är ett par underarmar, en smal nacke, flinka händer och ett lockigt hår. Förlåt, nu ska jag var pk och berätta saker som inte har med utseendet att göra. Jag kunde inte motstå det. Han är böcker, svåra ord, barndom, vild, ful handstil och spontanitet. Och jag vågar inte tro på mig själv. Misstar jag vänskap med charm för genuint intresse? Går jag runt och lurar mig själv? Troligtvis nästlar jag in mig i en väldigt härva av hjärtkrossande, tårar och att känna sig fånig och läskigt kär. Men jag tar den risken, fast jag tror inte att han är värd det.
Jag vill ha pannkakor i sängen och sömnlösa nätter av deep talk och spontana bilutflykter och galna upptåg med hans och mina kompisar och passion och bokdiskussioner och glädjetårar för att man älskar varandra så mycket och gemensam matlagning och låttexter som plötsligt är förståeliga och resor för bara oss och långa kramar och ett ständigt pirr i magen och någon att berätta saker för som jag inte vågar berätta för någon annan och filmkvällar och galen åtrå och en bästa vän och en älskare och en som skyddar mig och som jag skyddar.
Kanske är jag så kärlekstörstande att jag hugger första bästa, utan att se mig omkring. Jag får inte lov att falla, för då är jag fast. Speciellt orkar jag inte vada i ett träsk, den här gången med gummistövlar, men utan någon att hålla i handen. Tänk så hånskrattar han. Det är så typiskt honom.
Vet du ens vem du varit, vet du ens vem du är? (a k a kanske det är dags att sluta tråka ut er)
”Rosa penna, vad är detta? En TJEJfärg? Nä, sånt går inte för sig.” Vår naturkunskapslärare har just en rosa penna i bakfickan, och jag refererar till hans egen metodik i klassrummet: Sexism med färger, aktiviteter och vad man ”bör” göra. Men vi är för fega. Vi säger inte till. Vi är rädda om våra betyg, men det säger vi ju inte till varandra.
”Ingen MFF-färg där inte! MFF är ju fotboll, och det vet vi ju att tjejer inte är så förtjusta i.” Mina vänner höjer på ögonbrynen och flinar unisont åt hans vrickade idéer. När det är tillräckligt korkat är skratta allt man kan göra.
”Bra, vi slutar där i dag. Kom nu ihåg att samordna med er partner till nästa gång. Trevlig helg på er!” Jag samlar ihop datorväska, den överfulla bagen och attiraljer som krävs för att inte gå under i midvintern. Åh, jag skojar. Jag menar paraply och vattentät jacka. Jag kramar om vännerna och går mot cykeln. Låser upp låset som alltid krånglar och i dag är inget undantag. I med väskorna i alla utrymmen och upp på cykeln. Trampa, trampa, stanna, trampa och parkera.
På något märkligt sätt har jag lyckats tänka på exakt ingenting under cykelturen. Nu är det dags för hjärnan att rada upp skolarbeten. Tyskuppsats, historieinlämning, engelskpresentation och svenskprov. Det ska nog gå. Andas in och ut, Caroline. Sömn och välmående först. Andningen är jämn, för stunden. Jag vet nog att den inom kort kommer att prestera som att jag var ute på en löprunda.
Vår blå hall gör mig något mer lugn. Jodphurs, vackra målningar, stoppade stolar och rejäla paraplyn välkomnar mig. Morfars hummande påminner mig dock om att allt inte är som det ska. ”Hej, hej!” säger jag med min gladaste röst. Frånvarande men glatt hälsar han på mig. Han undrar om min dag i skolan, trots att jag var hemma för en timme sedan på håltimme. ”Jodå, helt okej. Jag tycker inte så mycket om läraren, han förminskar kvinnor, troligtvis utan att tänka på det själv...” Jag avbryter mig själv mitt i meningen. Blicken är borta tillsammans med fokus och intresse. Innan han hinner fråga mig om saker som jag inte har någon aning om frågar jag om han vill ha något att dricka. Jag hämtar var sitt glas mineralvatten.
Jag sätter mig i min favoritfåtölj: Vår öronlappsfåtölj. Den är rejäl, stabil, men samtidigt elegant och nätt. I mitten finns en liten kudde för nacken. Tyvärr är fåtöljen nedsatt och har ett tyg som mest påminner om en uttorkad skog. Men jag älskar den. Bakom den står en perfekt läslampa och jag känner doften av ljusrosa tulpaner. Mammas favoriter. Jag sätter upp håret i en knut och drar upp knäna. Skola, skola, skola. Jag borde, måste, skulle. Jag älskar det där stället som de flesta kastar hela sitt förakt på. Utbildning, lektioner, möjlighet att lära, kunskap, språk, diskussioner. Allt det där. Andas.
Försiktigt tar jag upp telefonen. Några minuter med sociala medier och kontakt med kompisar kan ju inte skada. Fingrarna flyger vant och snabbt över skärmen. Några minuter blir till en kvart. Plötsligt dyker det upp ett meddelande på skärmen.
”hej :)”. Öh, okej.
”Hej!” skriver jag tillbaka. Glättigt, klämkäckt, hurtigt och charmigt.
”...” Tack och lov var det inte något svar. Men han tar förbannat lång tid på sig att skriva. Han skriver, skriver, pausar, ändrar och skriver.
”vad har vi för läxa i latin?” Det här var konstigt. David som alltid vet läxan. David som notoriskt skriver ner läxan i sin lilla svarta kalender. David med ”flickhandstilen”, som naturkunskapsläraren säger.
”Vi ska översätta kapitel sex och läsa igenom häftet om mysteriereligioner. :)” Åh, varför den smileyn? Han skrev ju ingen smiley, sluta vara så tillmötesgående!!!
”tack :) du räddade mig verkligen där!” Hm, jag vill inte kalla det för ”rädda”. Jag kanske ska skapa en ”latingrupp” på Facebook, precis som jag gjorde med tyskan, så att alla någon gång kan sluta fråga mig?
”ingen fara :)” Låtom oss sluta använda detta enfaldiga, konstgjorda ansikte, även kallat leende smiley. Jag suckar för mig själv och ska precis byta till tumblr när jag ser tre prickar. Ska han fråga om franskan också? David, det är DU som använder kalendern, inte jag. Prickarna är där. Länge. Plötsligt är de borta. Jag inbillade mig väl.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Felle - 13 jan 14 - 05:00 | | Wow, du skriver verkligen bra. Du lyckades liksom suga in mig i dina ord och fick mig att vilja läsa vidare, trots att jag inte riktigt förstod hur allt hängde ihop. Du är superduktig, fortsätt skriva! :) | Aprikos - 11 jan 14 - 12:11- Betyg:  | jäklar vad duktig du är på att skriva!^^
Haha förlåt för mitt ordspråk :) |
|
|
|
