Ett ödesdigert beslut |
Det hade varit en kul fest, mycket goda vänner och god dryck. En perfekt blandning för en lyckad kväll. Till en början så ville jag inte gå, jag hade jobbat hårt hela veckan och kände hellre för en hemmakväll men efter timmar av tjat från min bästa vän så valde jag att följa med. Festen var hos en gammal klasskamrat som bodde ute på landet och då hans föräldrar var bortresta så hade vi hela villan för oss själva och det blev verkligen lyckat. Klockan gick och en efter en så försvann folk mot den sista bussen. Jag och min vän hade tagit min bil hit men eftersom jag hade druckit så valde vi att sova kvar och jag kände just precis nu så var jag lycklig, just precis nu så gick allting min väg.
Ska han ta min hand eller inte? Vi satt i sängen i hans rum med lamporna avslagna, en film visades på hans platt tv men det var inget jag lade någon notis till, i mitt huvud snurrade tankarna runt och jag kunde inte låta bli att snegla mot hans hand som bara låg några centimeter från min. Kunde han bara ta min hand eller? En pinsam start hade utvecklats till en mysig kväll. I början hade vi suttit vid hans matbord och jag kunde knapp få fram ett ord, jag bara satt där och tittade på mina händer som blev svettigare och svettigare. Han verkade inte heller helt bekväm med situationen och det var inte förrän han hade föreslagit att vi skulle se film som nervositeten hade släppt, när vi väl var i hans rum och tillsammans letade bland hans långa rader av filmer så kändes det inte längre som att vi bara hade känt varandra i några dagar.
Jag borde få priset som årets storebror. "2013 års storebror Anton", ja det låter ju inte så pjåkigt, värre smeknamn kan man ju ha. Ibland måste syskon hålla ihop och framförallt när man har sådana löjligt överbeskyddande föräldrar som vi och det var ju inte direkt så att hon skulle på fest. Hon skulle iväg på en dejt med den "coola nya killen i klassen". Självklart sa mina föräldrar nej, de ville ju träffa honom först annars går det ju inte för sig, deras lilla 14-åriga dotter ska ju inte ränna runt och träffa nya personer på kvällarna. Så jag tog helt enkelt med henne på bio, eller rättare sagt, jag gick på bio medan hon gick på sin dejt. Årets storebror, ja man tackar.
En till en början lugn efterfest hade utvecklats till en shottävling. Jag hade bara dragit två men kände mig lite lättare flummig. Jag skulle nog kunna däcka rätt bra här i soffan efter några till, det var skönt att det bara var fredag, att man hade hela helgen kvar sen. Vi var inte många kvar nu och några hade till och med redan somnat i olika delar av huset. Klockan slog halv två och det var då som min mobil plingade till. "Extraträning imorgon klockan 09.00. Obligatorisk närvaro". Jäkla tränare, det här var hans sätt att se till så att hans spelare inte var ute och drack för mycket. Jag visste att om jag skulle orka ta mig till träningen behövde jag vakna upp hemma, men hur skulle jag ta mig hem? Bussarna hade slutat gå för timmar sen, jag ställde mig upp och kände efter hur full jag var, jag ställde mig på ett ben och blundade. Det var ju inte så farligt och trots allt så var det landsväg nästan hela vägen hem. Det skulle inte bli några problem.
Jag var som i en dröm, under den första filmen så hade han tagit min hand och under den andra filmen så hade han kysst mig, tänk bara när jag berättar det här för Johanna och Josefin. De kommer att bli gröna av avundsjuka. När den andra filmen tog slut så var det som att jag vaknade upp, vad var klockan egentligen? Jag hade lovat att träffa min bror utanför bion klockan halv 1. Jag tittade snabbt på mitt armbandsur och såg till min stora förskräckelse att den nästan var 1. Jag tog upp min mobil för att ringa men den hade dött under kvällen. Fan också! Jag kunde inte låna hemtelefonen för jag kunde inte Antons nummer utantill och hem vågade jag aldrig ringa, mamma och pappa skulle hänga mig, eller mamma skulle hänga mig, pappa skulle nog nöja sig med att skära av en hand eller något sånt. Jag hoppade snabbt upp ur sängen, stack ut i hallen som en blixt, tog på mig jackan och ropade hejdå innan jag gav mig ut i natten.
Det var en riktigt bra film, lite pinsamt att sitta själv i biosalongen men är man årets bästa storebror så är man. På ett sätt var det nästan skönare att sitta själv, ingen som sträckte fram en näve för att sno mina popcorn, ingen som ställde en fråga får att han/hon inte hade hängt med i handlingen. Kanske ska man börja göra det här lite oftare. Jag hade bestämt att jag skulle träffa Elin halv ett utanför bion men hon hade inte dykt upp och när jag ringde hennes mobil så kom jag bara till telefonsvararen, men jag var inte den som oroade mig i onödan. Jag hade adressen till killen i mobilen så jag kunde bara gå dit, hon hade säkert glömt bort tiden. Jag började vissla på en välbekant melodi samtidigt som jag började gå i den kyliga natten.
Det var ju inte så farligt, det kändes lugnt och säkert när jag körde och man skulle aldrig kunna märka att jag var alkoholpåverkad. Det som jag var orolig för var om jag skulle bli stoppad av polisen för då skulle det vara kört. Jag hade varit ganska ensam på landsvägen och det hade blivit lite mer trafik nu när jag närmade mig stan. Det skulle bara vara 10 minuters körning i stan innan jag skulle vara hemma och det var inga problem, jag kände mig nästan nykter. Jag körde på de välbekanta gatorna mellan de röda radhusen och fick möte av en taxi som troligen körde hem folk från krogen. Alkoholen gjorde sig påmind och jag började känna mig varm, nästan lite yr, tur att jag var hemma snart. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare och började se lite suddigt, kanske borde jag stanna? Nej, nu var jag ju så nära, en smäll gjorde att jag plötsligt blev klarvaken.
Jag började att gå från det röda radhuset där min framtida pojkvän bor. "Min pojkvän" det lät så högtidligt och annorlunda, jag hade aldrig haft en pojkvän tidigare och det pirrade i kroppen så fort jag tänkte tanken. Jag tittade återigen på klockan och såg hur den började ticka iväg. Jag ville verkligen inte svika Anton, det var han som hade varit så snäll och hjälpt mig att komma ut ur huset. Vilken fantastisk storebror jag egentligen hade. Jag var väldigt mörkrädd när jag var liten och det satt fortfarande i men jag hade kommit på en taktik. Jag tog upp min Ipod och satte hörlurarna i öronen och som ett trollslag försvann all rädsla samtidigt som jag började nynna till musiken. Jag började springa på trottoaren och drog jackan tätare omkring mig för att försöka skapa ett skydd mot kylan. Det var inte långt kvar till bion nu, om jag sprang skulle jag vara där på fem minuter. Jag såg Anton komma gående på gatan mittemot, vilken underbar storebror jag har som kommer och möter mig. Han hade stannat på trottoaren mitt emot med ett brett leende. Musiken dånade i mina öron samtidigt som jag korsade gatan men plötsligt kände jag en enorm smärta och allt blev svart.
Jag fortsatte att vissla glatt när jag gick från bion mot det område där killen skulle bo. Då kanske jag får chansen att träffa "den coola nya killen i klassen" och se om han nu är så cool som ryktet säger. Jag funderade på om jag skulle låtsas vara sur bara för att jävlas, att få henne att bli generad framför killen. Eftersom jag nu hade varit så snäll och hjälpt henne att träffa honom var det inte mer än rätt att jag skulle få ha lite roligt. Hon skulle inte bli sur, hon var inte sån, men skämmas skulle hon göra och det var alltid lika kul. Jag kom in i området där killen skulle bo och hade röda radhus på varsin sida av mig. De såg rätt schyssta ut, kanske var han cool ändå. Då såg jag henne, hon småsprang med sina hörlurar i öronen, att hon fortfarande var rädd för mörkret. Fortfarande så kunde hon inte sova utan sin nattlampa och mer än en gång hade jag som liten gömt mig under hennes säng och hoppat fram när hon minst anade det. jag stannade och bjöd henne på ett leende för att visa att jag inte var sur. Det var då allting hände, jag såg bilen komma farande i en alldeles för hög fart, jag såg hur min lillasyster med musik i öronen inte såg sig för, bilen träffade henne och hon for upp i luften för att sedan hårt falla till marken.
Fan också! Fan, fan, fan, fan, helvetes jävla fan! Låt det bara vara en dröm, käre gode gud, låt mig vakna upp i min varma säng, jag gör vad som helst. Jag hade direkt fattat vad det var som hade hänt. Jag fick panik, jag tryckte på gaspedalen och körde, jag ville bara bort, jag ville inte se vem det var för då skulle jag aldrig kunna leva med mig själv, jag skulle alltid ha personens ansikte i mitt sinne. Jag körde snabbare, jag ville bara bort. Måtte personen leva, kära gode gud, gör så människan överlevde, kära gode gud. Jag kunde inte minnas resten av resan, det var som att jag var någon helt annanstans och återgick till verkligheten när jag hade parkerat bilen utanför min lägenhetsport. Jag klev ut på darrande ben, slog portkoden och tog mig uppför trapporna, tog upp nyckeln och låste upp. Väl inne i lägenheten drog jag av mig alla kläder och gick in i duschen. Där slog det mig på riktigt vad som hade hänt och tårarna började falla ner från mina kinder och blandas med duschvattnet. Jag föll ner på knä med händerna knäppta framför mig. Kära gode gud, gör så att personen överlevde.
Jag vaknade till, smärtan var olidlig, jag hade aldrig känt något liknande förut, hela kroppen värkte. Jag såg med en suddig blick hur min bror satt över mig. Eller jag tror att det var min bror, det såg ut som honom, men allt var så suddigt så jag kunde inte vara säker. Vad var det som hade hänt egentligen? Jag låg stilla och kunde inte röra kroppen, musklerna lydde mig inte. Jag hörde en röst som jag kände igen men kunde inte urskilja var den kom ifrån.
- Lyssna på min röst, allt kommer att bli bra. Ta djupa andetag, jag är här med dig. Lyssna på min röst, allt kommer att bli bra. Jag älskar dig.
Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare och rösten började dö ut. Jag gjorde mitt yttersta för att hålla ögonen öppna, tillslut hade jag ingen kraft kvar, smärtan hade gått över till en bedövande känsla, sakta lät jag mina ögon slutas.
Helvete! Jag sprang allt vad jag kunde ut på vägen samtidigt som bilen satte högsta fart och försvann i mörkret. Hur kunde det här hända? Helvete! Jag föll på knäna och lade hennes blödande huvud i mina knän. Tårarna började rinna och jag slet upp mobilen och ringde ambulansen, efter att snabbt ha sagt adressen och vad det handlade om så lade jag på. Jag såg hur blodet rann från åtskilliga sår från min systers kropp och bildade en mörkröd pöl på gatan. Min kära lilla syster. Plötsligt såg jag hur hon sakta öppnade sina ögon och direkt tog jag ett djupt andetag. Här måste jag utstråla lugn, jag måste få henne att hålla sig vaken.
- Lyssna på min röst, allt kommer att bli bra. Ta djupa andetag, jag är här med dig. Lyssna på min röst, allt kommer att bli bra. Jag älskar dig. Håll dig vaken, jag älskar dig!
Jag såg hur hon började blinka och jag ruska om henne.
- Snälla håll dig vaken, kämpa! Jag vet att du klarar det!
Lugnet försvann och paniken tog över. Jag fortsatte att ruska om henne och höjde min röst.
- Håll dig vaken! Snälla! Försök!
Hennes ögon slöts, jag tog tag i hennes hand och försökte hitta pulsen i handleden utan resultat. Jag hörde ekot av ambulansen i bakgrunden, jag såg hur två män kom springandes med en bår mot oss, men det var redan försent. Elin var död.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Notchii - 11 jan 14 - 03:50- Betyg:  | | MEN, MEN ,MEN ,MEN!!! JAG VILL HA FLERA DELAR! Du skriver otroligt bra och jag vart helt fast direkt. MER DELAR! :D |
|
|
|
