Ett döende land Del 2 |
- Andreas? Sitter du och sover? Du har ju barnen nu.
Jag vaknade upp ur mina tankar och såg hur en brunhårig, lång kvinna stod framför mig, solljuset gjorde att jag inte kunde se hennes ansikte men den välbekanta rösten gick det inte att ta miste på. Så många gånger som jag hade hört den där rösten tjata på mig. Sara var min räddare men hon kunde verkligen gå mig på nerverna ibland.
- Låt mig få vila ifred.
- Vi har pratat om det här, det är barnens höjdpunkt och det vet du.
Det for runt mycket vapen bland människorna och i dessa tider var vapen ett nödvändigt överlevnadsverktyg men vi hade tillsammans satt upp en gräns att ingen under 15 år skulle få ha en pistol eller ett gevär. Istället så höll jag pilbågsträning för åldrarna 12-15. Skulle vi bli anfallna av en större skara så behövde vi att alla kunde försvara sig samtidigt som en pilbåge var säkrare för de unga att använda än ett gevär. Jag trivdes med jobbet, det gav mig en viktig stabilitet i tillvaron och hjälpte mig att tänka på annat, att en timme varannan dag kunna släppa tankarna om vad som egentligen hade hänt och bara lära barnen att skjuta pil.
- Kom igen nu, ingen kommer att bli glad av att du sitter här.
Förbannade Sara, självklart så hade hon rätt men det skulle jag aldrig erkänna, jag reste mig upp och tog min båge med några pilar som stod lutade mot mitt tält och gick över taket och runt till andra sidan där barnen stod och väntade med varsin båge i handen. Där var 14-åriga tvillingarna Amanda och Anna, 13-åringen Mikael och den jämngamla Liam.
- Han har vaknat nu ungar.
Typiskt Sara, ska alltid hålla på.
- Jag ber om ursäkt att jag är sen, men vi börjar direkt. Ställ er bakom den närmsta linjen och skjut varsin pil och vi börjar från höger.
Barnen ställde sig bakom den första vita linjen som var uppmålad på golvet. Den var ungefär fem meter från måltavlan som var gjord av några lager kartong som hade satts upp på ena väggen till den utbyggnad som ledde ner från taket på höghuset. Barnen gjorde direkt som jag sade och en efter en avlossade de sina pilar med imponerande resultat.
- Utmärkt! Backa nu till nästa linje och skjut ytterligare en pil.
Barnen backade fyra meter till och ställde sig bakom den andra uppmålade vita linjen och avlossade nya pilar. De började bli duktiga nu, de hade verkligen gett allt under de veckor vi hade hållit på och det var kul att se att det gav resultat. Vi höll på i en timme med träningen och som vanligt var det Liam som var den mest pricksäkra, han hade aldrig hållit i en båge innan vi började med träningen men han lärde sig och utvecklades snabbt. Jag gillade Liam, han var väldigt klok och mogen för sin ålder, han var Saras son och tillsammans med Sara var Liam den jag hade känt längst av människorna uppe på taket. När träningen var slut gick de andra barnen tillbaka till sina tält där någon anhörig väntade medan Liam som vanligt stannade kvar vid linjen som var längst bort från tavlan. Jag lossade tavlan från väggen och hängde upp den i ett rep som satt fast i utbyggnadens tak. Sedan gav jag tavlan en rejäl knuff i sidled så att den fick samma rörelsemönster som en sekundvisare i gamla klockor. Liam tog en ny pil, lade den på strängen och siktade noga, han stod blixtstilla och släppte sedan i väg pilen som missade tavlan med någon decimeter och studsade mot den hårda betongväggen.
- Det är hopplöst, jag kommer aldrig att träffa. Det är för svårt.
Jag tog upp pilen från marken och gick bort till den pojken som hade samma bruna färg på håret som sin mamma.
- Vi säger såhär, om du träffar tavlan med nästa pil så lovar jag att ta med dig ut nästa gång utforska.
- Lovar du?
- Om jag får din kära mors tillåtelse så lovar jag det.
Liam tog pilen ur min hand, lade den återigen på strängen och siktade noga. Den här gången var det bättre och borrade sig in i tavlan med en sådan kraft att kartongen föll av repet och föll ner på golvet. Liam stod först chockad och började sedan utöva en segerdans, i en veckas tid hade han tillbringat flera timmar utan att träffa tavlan från den yttersta linjen.
- Sådär ska det se ut! Gå och prata med din mamma nu, om hon säger ja så sticker vi ut tidigt imorgon bitti.
Liams ögon lyste upp och han sprang bort till sitt tält. Kände jag Sara rätt så fanns det inte en chans att hon skulle låta Liam följa med och med all rätt, det var långt ifrån säkert där ute, framförallt inte för en 14-årig pojke som precis lärt sig att använda ett vapen. Jag gick bort till det hörnet av taket där jag hade slagit upp mot tält och ställde mig mot räcket och tittade ut. När allt gick åt helvete så hade vi flytt till höghusen. De fyra höghusen som låg en bit utanför staden. Husen hade 9 våningar och gav oss en god utsikt och gjorde det svårt för de döda att attackera, här på taket var vi skyddade. Det var inte många som hade överlevt viruset och vi bodde ungefär 25 personer på varje tak vilket gjorde att vi var 100 som hade klarat oss. Elektriciteten hade försvunnit för länge sen och det var många veckor sedan vi hade hört något om vad som hade hänt. Vi antog att viruset hade spridits i hela Sverige och kanske vid det här laget även nått resten av Europa men vi visste ingenting säkert. Vi visste inte heller varför vi inte blev påverkade av viruset. Många här på taken hade tagit sin tilltro till gud, att det var gud som hade skonat oss, men för mig handlade det inte om det. Hade gud funnits hade han inte skonat mig och låtit Malin dö.
Sara kom och ställde sig vid räcket bredvid mig och tittade bort mot det närmsta hustaken där människorna satt och spelade gitarr runt en eld.
- Jag hörde vad du hade lovat Liam idag.
- Jag gissade att du inte skulle ge din tillåtelse och därför var det ett säkert löfte.
- Du ska alltid göra mig till boven. Samma visa varje gång, du lovar honom något häftigt och jag är häxan som hela tiden nekar honom det.
- Han har alltså genomskådat att du är en häxa?
- Tror du han är redo?
- Ingen är redo för det vi kan stöta på där ute.
- Han är 14 år, om ett år får han enligt våra regler använda ett gevär, även om jag kommer förbjuda honom så länge som det är möjligt.
- Om han fortsätter utvecklas i samma takt kommer han att bli farligare med en pilbåge än ett gevär.
- Men på riktigt nu Andreas, menade du allvar att du kunde ta med honom?
Jag tittade på henne, för att försöka se om hon testade mig eller inte. Här gällde det att väga sina ord rätt. Antingen menade hon allvar eller så skulle hon bli förbannad och tycka att jag var oansvarig om jag sa ja.
- Vill du att han ska med? Frågade jag efter några sekunder betänketid.
- Vi har varit här på taket i fyra månader nu, september är snart slut och om det blir en kall vinter kan vi inte bo kvar på taket. Om vi måste röra oss så vill jag att han ska veta hur det är där ute.
- Om du vill det så kan jag ta med mig honom imorgon. Jag kan ta en kortare runda, så är vi tillbaka snabbare.
- Jag litar på dig.
Sara gav mig en puss på kinden och gick sedan tillbaka mot sitt tält där en ivrig Liam stod och väntade, jag följde henne en stund med blicken innan jag åter tittade bort mot de andra taken. Sara kanske inte var så tokig ändå.
|
| Kommentarer | | Aprikos - 11 jan 14 - 12:11 | | Tycker verkligen om att läsa det du skriver,otroligt bra texter :) |
|
|
|
