Away from Life - Del ett, Kapitel ett. Hemmet. |
”Lucas, sluta läs och skynda dig så att du inte kommer försent till skolan!” Mamma brukade ropa så, då hon väl hade lite mammaledighet kvar för att ta hand om Molly, men nu är hon aldrig kvar då jag kliver upp för att äta frukost. Nu är det bara mina syskon och jag. Pappa jobbar varannan vecka några mil bort, så han åker hemifrån tidigare än henne, annars är han tyst som en mus. Han gör inga speciella ljud ifrån sig vid frukostbordet där han läser sin tidning. Det ljud han för med sig kommer från den varma koppen kaffe som han sippar i sig, samtidigt som han läser. Att vända blad låter också, men inte mycket. Han brukar säga ”Godmorgon”, eller ställa någon kort fråga om skolan, eller vilken bok jag läser, innan han sticker iväg emot jobbet, tyst som en mus.
Att inte ha föräldrar som övervakar en var något som många pratade om, något som de mer än gärna skulle vilja ha. De vill flytta hemifrån redan som sexton år, men varför? Jag skulle göra allt för att höra mammas tjat om att jag ska lägga ner min nya spännande bok som jag hittat att läsa. Allt utom kanske att be henne göra det. Att någon som är sexton år ber sin mamma vara hemma oftare låter kanske barnsligt, jag är inte barnslig. Men jag kanske borde ha varit det då, kanske lite.
Att inte ha föräldrars närhet som andra ungdomar, påverkade mig inte. Inte på vanliga sätt, i all fall. Om vad man skulle definiera att vanligt beteende av att ha frånvarande föräldrar i sin uppväxt skulle vara att fara ut och supa på helgerna, röka, pröva andra typer av droger och ha sex med en mängd olika tjejer och så vidare, så ligger jag längre från vanligt.
Vad hittar jag då på för att dränka mina sorger av ensamheten som sprids genom kroppen? Hur täpper jag igen hålet som dag efter dag vidgas när mina föräldrar inte är hemma?
Jag läser.
Jag läser mycket.
Böcker, tidningar, forum på internet.
Allt möjligt, som av minsta lilla möjlighet skulle kunna fånga mitt intresse, fick mig på andra tankar. Så länge jag läser, så försvinner allt annat. Det är den större anledningen till att jag är så bra i skolan, men en anledning till är att jag faktiskt är motiverad.
Faktiskt.
Under sista året på gymnasiet började personerna i klassen förstå min kapacitet. De började förstå att om de vill göra ett bra grupparbete, så skulle de jobba med mig. Ungefär som att de förstod att på idrottslektionen skulle man vara med Pär.
Pär kan alla sporter. Han är bra på alla sporter. Han är även bra på dans. Jag kan också dansa, lite. Men inte som han, och speciellt inte så många olika sorter som han. Jag vet hur alla går till, jag vet alla rörelser och hur de ska genomföras. Men jag vet inte det viktigaste. Hur man genomför det.
Jag har aldrig varit någon med bra koordination, bra kroppskontroll eller liknande. Därför har jag heller aldrig gått någon sport. Men eftersom åren gick och att gå på gym blev en stor grej för alla gymnasieelever så började jag också träna, lite.
Däremot, till skillnad från andra så tränade jag inte massor, och jag började inte med att träna bänkpress 150 kilo utan att kunna tekniken eller liknande. Två gånger i veckan tränade jag. Pass på en timme. Men förberedelserna blev enorma.
För att träna två pass i en vecka, kunna räkna ut mina egna maximala färdigheter och för att ta reda på all kunskap som behövdes för att träna rätt så tog förberedelserna många timmar. När jag väl bestämde mig för att jag också skulle börja träna, så tog det två veckor innan jag vistades i ett gym, och ytterligare en vecka innan jag utförde ett helt träningspass. Under tre månader tränade jag bara två gånger i veckan. Det räckte, mina muskler blev större, resultatet blev som väntat. Det blev till och med bättre än för andra som började träna, men som tränade dubbelt.
Strax efter tremånaders-perioden så ökade jag antalet gånger, men inte bara det. Jag blev insatt i överlevnad. Hur man ska överleva, hur man ska orka, hur man ska klara sig.
Vi läste en bok under den perioden. Robinson Crusoe. Jag hade hört talas om boken förr, men aldrig läst den. Varför vet jag inte, men när jag väl läste den, så blev den en del av mig. Jag blev en del av den.
Som säkert många vet, så handlar Robinson om att överleva. Det var då dags för mig att lära mig hur jag ska överleva. Hur jag skulle ha gjort. Jag lärde mig mycket under kommande perioden. Jag började, utöver att gå på gym tre gånger i veckan, att träna pilbåge två gånger i veckan och träna klättring en gång i veckan. Allt för att vara förberedd på största möjliga sätt. Jag skapade också en längtan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mysteria - 6 jan 14 - 01:49- Betyg:  | | skit bra! :D Kul att du tog med Robinson, ska nog läsa den boken nån gång ;) |
|
|
|
