Smärtan har en trygghet. |
En kall grå korridor med tjocka väggar som gör att man känner sig fängslad och obehagligt fasthållen av någon som inte ens existerar, den smala sten vägen som leder bort till en tjock vit prickig grå stentrappa, har ett tak som tillsammans med väggarna och golvet även ger en själv en känsla av att sitta i en bur. En flicka med blont hår och en mullig kropp går nerför denna trappa som tar henne till hennes klassrum där hennes första lektion snart ska gå av stapeln, hon kommer nog aldrig att få mod nog att berätta för sina föräldrar om hur hon har det här varje dag. Så fort hon svänger in mot klädhängarna så får hon klasskamraternas blick på sig som om hon var någon sorts godispåse som alla ville åt att dra och slita i, för att få den godaste sorten. Man kan säga att hon är godispåsen som alla slår på och drar i, och den godaste biten får den som lyckas få henne att gråta, genom att kalla henne för ”Fetto” m.m.
Hon går fram mot sin krok där hon hänger av sig sin svarta jacka, och sin röda väska som hon nyss tvättat på grund av vad klasskamraterna hade skrivit på den under lunchrasten igår. Hon vänder sig sedan om och låter blicken vila mot golvet eftersom att det framför henne står ett par killar, dem skrattar åt henne och gör ”Elefant stegs ljud” av sig när hon går bort mot ett hörn som ligger en bit från dem andra, Hon kryper ner och lägger upp knäna så att hon kan lägga sina sönderskurna armar på dem. Hon stirrar länge och väl mot en stol som står framför henne, och försvinner in i en dimma fylld med hennes drömmar om att bli fri från detta helvete som hon är fast i, hon är förlorad i mörkret och funderar varje dag på varför ingen hör hennes skrik på hjälp. Tankarna surrar i hennes huvud och släpper fram den gömda ångesten hos henne, och tårar försöker klämma sig ut från hennes små ögon. Men stoppas i sista stunden, ett skrik hörs borta från toaletterna och hon vänder sig mot dem för att se vad som står på, hon ser inte så mycket förutom att några nior står och slåss emot varandra, vilket är väldigt vanligt och oftast inget att bry sig om.
Men inom några sekunder har hon blivit upptäckt, även fast hon har gjort sig så liten hon bara kunnat, en nia skriker åt dem andra att komma och kolla på den feta klumpen som sitter och glor på dem. Panik strömmar genom hennes kropp och hon tittar sig omkring i ett försök att verka oberörd, hon har sett knogjärnet som en utav dem har på sig och vill absolut inte starta något som kan orsaka henne smärta. Deras skrik ekar som en förbannelse i hennes huvud och gör henne överdrivet frustrerad, dem vet vilka knappar dem ska trycka på och använder det mer än gärna emot henne i dessa sortens situationer, situationer där dem kan göra vad dem vill med hennes söta ansikte, utan att någon förutom klasskamraterna ser. Och både dem och hon vet att dem aldrig skulle säga något till lärarna, och hon själv säger aldrig ett knyst. Plötsligt hör hon en röst uppifrån korridoren som gör henne lugn igen, klockan är åtta och hennes lärare är på ingång och räddar henne från dem. Hon tittar på niorna och som pekar på henne och går sedan förbi lärarna i trappan när dem lämna femmornas korridor med ett argt ansiktsuttryck.
En kö utanför klassrumsdörren börjar bildas av klasskamraterna, hon sitter kvar en stund och suckar djupt och ska precis ställa sig upp när dörren smälls igen med en duns. En tystnad hinner smyga sig tätt in på henne innan hon börjar tänka, dem glömde henne kvar här ute vars samma skolkande nior sitter i korridoren ovanför trappan och tigger snus av varandra. Hon känner en obehaglig rysning längs ryggraden och går så tyst hon kan förbi trappan, plötsligt springer en nia ner och hon hinner inte reagera. Han trycker henne mot väggen och håller ett strypgrepp på henne, och ser på medans hon blir alldeles blek i ansiktet innan han släpper ned henne på marken. Han ropar åt en av hans kompisar att kasta ner knogjärnet åt honom, och i ett nafs har han fått det på sig och stirrar med ondskefulla ögon på flickan som ligger och kippar efter luft. De andra som sitter där uppe börjar heja på honom när han samlar kraft för att få in en rak höger på henne, en sekund senare håller hand hennes mun med en hand och slår med den andra. Hon försöker skrika och försvara sig, men mot en kille som är fyra år äldre är det inte så lätt. Hon känner hur tårarna börjar rinna, och att han har vunnit över henne. Det är okej för henne att bli slagen fysiskt, men psykiskt är tortyr för henne.
Blodet sprutar ut från hennes näsa och från några sår på kinderna, hon har så ont i ansiktet att hon inte kan prata, skrattandes lämna han henne äntligen ifred efter att ha dragit upp hennes tröja så att hennes BH blottas för allmänheten. Hennes värld gungar och hon försöker ställa sig upp i ett försök att få gå och gömma sig på en toalett men är för svag, med en sömnig blick lägger hon sig ner på marken igen och skakar av den kalla smärtan som bränner i hennes kropp. En känsla av att vara hatad, men smärtan ger henne ände en sort trygghet, precis som smärtan rakbladet ger henne varje dag.
Detta är ett av mina få minnen från mina tio år som mobbad.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | spite_fire - 6 jul 06 - 22:20- Betyg:  | :o
cool :)
fortsättning? | | Liiiee - 6 jul 06 - 16:01- Betyg: | | jag känner oxå så fast jag har blivit mobbad i 11år | | SepeJessica - 6 jul 06 - 06:44 | | Oh shit..fyfan va hemskt..;/ | | boxaren - 6 jul 06 - 06:42- Betyg: | | va i helvete, jag blir så förbannad när jag läser ngt sådant. Gjorde verkligen lärarna ingenting? var det ingen som kunde säga imot, och vad var det för sjuka djävlar som håller på så!? Ingen, ABSOLUT ingen skall bli behandlad så. Ingen är värd att bli behandlad sådant. Jag skakar av ilska, hur vågar dessa såkallade "nior" göra så. Jag vågar knappt tänka hur det har kännts för dig. Hur överlever man någonting sådant? Du är stark som fasiken som fortfarande står upp. Jag beundrar dig som är så stark. |
|
|
|
