Legenden om Hagoromo |
Lite likt Hakuryo hade jag velat gömma dina vingar,
I vårat mera verkliga status quo, din vilja.
Jag hade inte gjort det, men jag vågar tänka tanken,
Jag vågar skriva raden, vågar bloda den tanden.
Jag har inte gjort mer än att dyka djupare ner i de klaraste vatten,
Sett ut i det djupaste mörker i den djupaste natten.
Allt jag ser är allt som är, för mig, att ta mig hän,
Allt jag vet, är att jag så gärna, bara hade velat ha dig här.
Ändå vill jag inte, då jag vet att du har dina skäl,
Min vilja emot dina hjärtslag, är som svaga ytvindar på den vildaste fjärd.
Skogens rå, bäddad i ett bo för att ha plats att leva om,
Natt som dag, nu som då, ända tills du hittat dom.
Dina vingar.
Din vilja.
Och lämnar mig kvar med mitt frö av månträ, likt Jacks bönor, vägen upp.
Men kommer de att växa, utan varken näring, eller fukt.
Jag älskar dig så fruktansvärt att jag kramat ur all must,
ur det lilla du lämnat efter dig.
Förlåt.
|
|
|
|
