Andas |
Till och med luften smakar tomma ord.
Till och med marken känns som att den bär mig vilse.
Ingenting är som det var, för att allting ska fortgå.
Tomma ord är inte bara tomma löften och meningslösa fabler.
Det är även andetaget innan varje frieri.
Innan varje namn blir sagt,
Innan varje tack,
Innan varje liv blir till.
Saknaden andas, fukt och textil.
Längtan andas tid.
Jag andas för att fortgå.
Vi andas samma luft,
Men säger så olika saker.
Vi är av samma sort,
Men går olika vägar.
Allas väg är sin egen oavsett band bundna eller händer hållna.
Jag älskar luften.
Den säger mig allt jag vill och allt jag inte vill.
Den är sin egen oavsett hur mycket vi tar eller ger.
Den ger mig liv, samtidigt som den går ur mig och blir svårhanterlig när jag behöver den som mest.
Den visar mig mina styrkor och mina svagheter, mina möjligheter och mina begränsningar.
Den är.
Som kärlek ska vara,
är luft.
Självklar, oanstastlig, livsavgörande och konstant.
På sitt eget sätt.
Delad med alla, på sin egen väg.
I olika mängd mellan olika personer.
Du har aldrig tvekat ens,
först när du åkte insåg jag detsamma.
Avstånd mäts inte i luft men,
i sträckan mellan oss, tappar jag andan.
|
| Kommentarer | | Lellusen - 23 nov 13 - 02:18 | | Åh herregud vilken fantastisk dikt, verkligen ryser, älskar slutet. Finner knappt några ord. Wow! |
|
|
|
