du var svaret på allt |
Den allvarliga glansen över din blick, dina armar som var slingrade i mina som ett garnnystan, dina utstående men gulliga öron, ditt eviga klinkande på pianot från vardagsrummet. Jag minns, trodde bilden av dig skulle kännas abstrakt och suddig efter en lång tid men tvärtom. Då jag ser dig framför mig är du så påtaglig att det känns som jag skulle kunna stäcka ut handen och vidröra dig. Men det som är mest förundrande är kärleken, kärleken som en gång var en del av mig, en del av dig, av oss. Hur jag ständigt påminns om den, påminns om dess kraft, hur den fick mig att sväva men också tillslut att drukna, hur den fattade eld, hur den brann men också hur den tillslut slocknade.
Det var fint, det fanns ett vi och ett lugn infann sig. Den tomma och trasiga jag fick innehåll, fick kärleken. Den som kom att kompensera upp allt de brustna, allt det som tidigare gjort ont. Det gjorde en otillräcklig tillvaro tillräcklig. Våra läppar och armar passade varandra som handen i handsken. Du var svaret på allt.
|
|
|
|
