Kontusion |
Det var som om jag irrade omkring planlöst, ringde telefonister, och någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Det i sin tur är kanske ett svar; med en inneboende fråga, naturligtvis utan säkerhet. I ett gränstillstånd, där jag replikerade. Som en tonstöt in i framtiden, fem minuter där jag drunknade i en institution. Individualiserade och byggde ihop mitt liv med bortkastade instinkter, med din hjälp.
En befolkning ber mig om råd, medan jag själv bränns bort som förbrukat bränsle - Möjligtvis när de ser dig som obekväm. Du vill ha men får inte.
Som att nån vilsen jävel sitter fast i en maskin, en annan gror i kriminalitet och en tredje tar hand om eller rättare sagt försöker vårda ettan och tvåan. Medan fyran, som ännu inte blivit presenterad för den stora massan, sneglar på de tre och tänker : ”stackars er..”
”In igenom dörren tittar döden på dig. Men du är för upptagen, upptagen, uppslukad av ingentinget som bor i dig”
Du vaknar upp intill din fiende, men du är kall och sätter vänster före höger. Och plötsligt är du förlöst. Klagosången ljuder i trappuppgången, sirener avlöser varandra och poliser smattrar med batonger.
Andarna bänkar sig framför våldet, spektaklet får sporadiska applåder.
..Som när jag dödade den där främlingen i julas.. Allt var perfekt. Jag hade läst på, och visste att dna och fingeravtryck var det slutgiltiga som kunde avslöja mig. Men jag kände mig som en jävla bluff – för att du, din förbannade lögnerska – hade intalat mig att utföra detta så ’clean’ som möjligt. Vilket aldrig skulle funka i verkligheten.
Jag försökte gräva ner liket, stående med huvudet neråt. Något jag hade läst i en tidning. Men vafan var det bra för? Skiten skulle ju ändå flyta upp med vårfloden.
Skalet öppnar sig och där uppenbarar sig en annan person, någon långt ifrån din dörr. Och kanske står du, med skälvande inre, och läser upp en känslig nyhet i TV. Om en unge som som kom bort och nu har hittats mördad i en skogsdunge. ”förlåt, förlåt, förlåt” säger rösten, som inte längre låter som din egen. Föräldrarna gråter, du gråter, någon får sin dom och poliser smattrar med batonger.
Fyran tittar åt sidan, där tidningarna ligger. Något får honom att tveka. En serie explosioner i en kropp, en händelse utan slut : En förhoppning – En längtan. Men allt är således på låtsas, och nyheterna når inte sitt mål.
”Det har bleknat” säger en ande. ”Att stanna efter det här vore ett svek”
Mitt snack kanske gjorde dig osäker. Du tänkte väl på annat medan jag malde på. Där vårt gemensamma väsen vände oss ryggen, flera gånger. Du vet att sånt kväver mig, när du kräver en förklaring till allt det här. Jag kan inte berätta. ”Förlåt, förlåt, förlåt” säger rösten igen, som en upprepning i en radioapparat – Nu knappt hörbar.
”Sinnessjuka, mentalt inkapabla och livlösa..”
Spadtagen i den nordiska myllan blev tyngre och tyngre. Jag kommer ihåg att ett ljus sökte i den täta vegetationen. Den långa ljuspelaren och hundars skall på avstånd.
Något väckte mig. Var det verkligen jag?
"In igenom dörren tittar döden på dig,. Men du är för upptagen, upptagen, uppslukad av ingentinget som bor i dig"
Jag minns att jag vaknade upp i en buske utanför en psykiatrisk klinik. Överläkaren hittade mig. ”Märk väl att det här kan va påhittat, det här kan vara någonting jag glömt.” Du målar upp en värld där alla grundfärger torkat, där det gått mask i tavelramarna. Och penslarna? Ja, vem vet? - Precis som du då, i din asfaltsvärld – Nylagd, mjuk där ångan söker sig uppåt.
”Jag har faktiskt undrat vad du sa till mig på andra sidan..”
Du vet, som en bukett rosor. Som slutar med ogräs.
Tänk dig ett torn som håller på att byggas. Arbetarna anländer till sitt jobb, och av någon oförklarlig anledning dör alla. Det var bara de som kunde skapa detta specifika monument. Kommer det här tornet då någonsin byggas?
”Du, så det finns ingen förklaring?”
”Nej, ingen alls”
(Skriven sommaren 2005, för en film)
Copyright © Mike Larsson 2006
|
|
|
|
