Tonåringars verkliga verklighet |
Hur många gånger har man inte hört uttrycket ”den riktiga världen”, som – ifall du haft tur nog att undgå det – syftar på verkligheten man träder in i efter att ha avslutat sin utbildning. Det här uttrycket brukar oftast användas rätt liberalt och huvudsakligen av vuxna med stort V. Det känns som jag knappt kan gå en dag utan att någon säger ”När du kommer ut i den riktiga världen…”. Jag finner det väldigt underligt att det är så pass välanvänt då det är så extremt okänsligt och helt enkelt patetiskt inkorrekt.
Bara för att jag går i skolan är min värld inte lika verklig som någon som arbetars? För att jag inte betalar skatt? Jag må vara fattig och hopplöst beroende av mina föräldrar, men det är de flesta som går i tvåan på gymnasiet. Att tonåringar ofta känner sig missförstådda av vuxna är ingen nyhet, men jag förstår inte hur det kan anses konstigt då vi hela tiden får höra hur våra liv inte ens har börjat än och hur vår vardag inte är lika verklig som en vuxens. Vår hela existens bagatelliseras. Tonåringar är inte individer lika mycket som ett fenomen. Våra känslor är universella, som om alla 13-19:åringar är uppkopplade till ett moderskepp som sänder ut signaler i form av vågor av ångest och oförklarlig ilska.
Så mycket händer i tonåren. Vi formas till de personer vi kommer vara i våra vuxna liv, och skolan spelar en enormt stor roll under denna transformering. Där skaffar vi vänner som kommer hjälpa oss forma vår personlighet, eller så skaffar vi inte vänner, vilket kanske är än mer formgivande. Trots att alla vuxna har gått igenom detta är de ändå så snabba att döma det som overkligt. Kanske är det en del av den nostalgin som så många verkar se tillbaka på sina tonår med. Tonåren är ju, trots allt, den mest romantiserade åldersperioden, då allt är nytt och man är ostoppbar. Kanske är det därför alla problem vi möter under vår uppväxt bagatelliseras. Det är ju trots allt ”den bästa tiden av våra liv”. Gud vad jag hoppas att det inte är sant. Att inte få känna, tycka, eller uppleva något som är lika verkligt som något jag kommer gå igenom efter jag fyllt tjugo - låt mig använda ett ord från varenda tonårings vokabulär för att göra det mer autentiskt - SUGER. Totalt.
Som sagt är det svårt att leva till vuxenåren utan att genomlida tonåren. De blir ett avslutat kapitel man aldrig kan återgå till. Kanske är det därför vuxna stämplar det som mindre viktigt, de kan ju trots allt bara minnas, och dessa minnen kommer alltid vara färgade av erfarenheter från senare i livet. Vi är hopplöst bundna av vår uppfattning av världen, och de enda ögonen vi någonsin kommer kunna se den genom är våra egna. Jag tror även att hela ”Jag förstår vad du går igenom”-grejen härstammar härifrån.
Vuxna har ju, som jag redan fastställt, varit tonåringar, även om det verkar som de jobbar hårt för att motbevisa detta emellanåt. Det här är en situation då det är helt omöjligt att vara objektiv. Det är vi mot dem. Jag tror att de +30-åringar som använder den här frasen fullt tror att de förstår, men jag tror också att de motsträviga ungdomar som får höra detta är övertygade om motsatsen. Jag har ingen rätt att påstå att någonderas iakttagelse är verkligare än någon annans. Det var ju det konceptet jag började argumentera mot. Här är dock en snabb iakttagelse: Ingen som någonsin sagt så till mig har någonsin tagit sig tiden att fråga vad jag genomlider. Å andra sidan har jag aldrig tagit mig tid till att fråga vad exakt de tror jag genomgår.
Jag ska avsluta innan jag tappar tråden helt. Ingen världsbild är verkligare än en annan. Att påstå det är okänsligt och en smula förolämpande. Varför kan inte två verkligheter existera på samma gång? För varje människa på jorden finns det två par ögon (jag vet att detta är inkorrekt, men jag ber er stå ut med det) som alla ser världen på olika sett. Vem är jag att säga att någon annans upplevelser är mindre verkliga än mina?
|
| Kommentarer | | glasbit - 15 aug 13 - 01:02 | Jag måste bara få berömma din text! Mycket bra. Senare delen av tonåren upplevde jag som en smärre mardröm, jag är glad att jag kom ut i ett stycke på andra sidan, verkligen.
Jag tycker att "den verkliga världen" är som skoltiden, fast i större skala, och några OCR-nummer, en hemförsäkring, och ett eget skafferi extra.
Tjusigt skrivet, mye bien! | | west_west - 5 aug 13 - 11:25 | Det här med verkliga världen... Jag tror inte man förstår vad som händer förän det hänt i ens eget liv. Ett slags konkret sätt att kontrastera den verkliga världen mot skolan är att i skolan är vägen inte bara skyltad. Den är också målad, upplyst och dessutom finns det guider i varenda gathörn. I den verkliga världen finns det ibland skyltar i vägskälen, men de är ofta felaktiga och missvisande.
Ett annat sätt att förstå den verkliga världen är att titta på hur den fungerar rent socialt. Skolan utgör en slags social "bubbla". Gruppen som bildas ställs aldrig mot yttre hot. Då skapas en extrem maktkamp inom gruppen med utfrysning, mobbning och annat otrevligt. De sociala strukturerna degenererar till ett hyfsat barbariskt tillstånd. Det är precis samma mekanism som TV gör allt för att få till i sina såpor, för övrigt. I den verkliga världen skapas social status i större grad utifrån vad man kan åstadkomma, ens förmåga att skapa värde. För medan det i skolan är helt obetydligt vad var och en producerar är det i den verkliga världen avgörande för vilken livskvalitet vi kan upprätthålla. Det finns en snubbe som heter Paul Graham som förklarat hela grejen lite närmre under titeln "Why nerds are unpopular".
Sen kan man ha lite olika åsikter om vilken av världarna som är hemskast. För mig var den tillgjorda världen värre, jag mådde nog sämre då. Visst, det är mycket som blir svårare när man blir vuxen, men å andra sidan så slipper man oftast barbariska sociala strukturer, om man inte aktivt väljer dem. Men det finns ju vissa som gillar sånt och som är duktiga på det spelet, det är de som blir "populära" i skolan.
/west_west | | Hansen123 - 4 aug 13 - 00:30 | Jakktar: Känner också så ibland. Bara för att något inte varar för evigt betyder det inte att det inte är viktigt. Inget varar för evigt. Det kommer komma en tid då det inte finns någon kvar för att minnas Shakespear eller Hitlers brott mot männskligheten, men det byteder inte att tiden vi lägger ner på att studera dem är bortkastad. Ingen säger "Ah, men vi behöver inte lära oss om Förintelsen för det kommer ju aldrig hända igen!" och går ostraffad. Ens ålder gör en inte oförmögen att känna eller tänka saker av värde. Mozart skrev sina första 33 symfonier innan han fyllde 19. Jag har aldrig varit annat än barn och tonåring. Ändå säger folk att mitt liv inte ens har börjat då, och det får mig att undra vad de här 18 första åren har varit bra för om jag nu inte ens varit vid liv på samma sätt jag tydligen kommer vara om några år. Det gör mig arg att jag klassificeras som en bagatell bara för att det kommer komma en dag då min ålder inte slutar på ton.
Xuvetyn: Ja, det är väl så. | | Jakktar - 2 aug 13 - 17:21 | Ja. Jag mår väldigt dåligt när vuxna säger saker som "vänta bara tills du blir vuxen..." eller när nåt är jobbigt; "jaha, ja, välkommen till livet!"
För jag mår inte bra nu. Klarar inte av mina ickeverklighetsrelaterade problem. Därför vill jag bara gå och hoppa framför ett tåg när folk förminskar mina ansträngningar och säger att mina monster inte är någonting i jämförelse med det jag kommer möta när jag är V. | | Hansen123 - 2 aug 13 - 16:31 | Nej, jag är medveten om att de inte inte menar att det är overkligt lika mycket som jag tror de menar att det är oviktigt. Jag tycker bara att det ringer så illa i öronen. Det känns som man inte får känna något bara för att det antagligen kommer gå över. Som om det skulle göra känslan mindre verklig.
Även om katastrofer vi genomlider kanske inte är så katastrofala på äldre dagar känns det som om vi är påväg mot jordens undergång just nu. Visst, kanske kommer man kunna skratta åt det om tio år, men det får det inte att kännas mindre hemskt just då. Bara för att något slutar vara viktigt senare i livet så eliminerar det knappast hopplösheten man känner stunden det händer. Det spelar ingen roll om det är en överreaktion, det är lika verkligt och intensivt för det.
Det finns nästan som en barriär mellan unga och vuxna, en vi-mot-dem-situation. Jag tror att det okänsliga och överdrivna användandet av sånna uttryck hjälper till att förstärka den.
Och jag menar inte att rasa nu, bara föra argumentet vidare. | | Micheliin - 2 aug 13 - 10:10 | Jag tror att de menar (när de säger "den verkliga världen) är den som skolan förbereder oss inför.
De menar inte att tonåringar lever i en slags fantasivärld som är mindre viktig, utan mer att tonåringar kanske överreagerar mer på småsaker som i det vuxna livet kan tyckas som bagateller jämfört med vad vuxna kanske måste möta.
Nu menar jag inte att de saker som tonåringar går igenom är lika med bagateller, mina egna tonår har gett mig både himmel och helvete och jag tänker på det varje dag... Men nu när jag gått över 20-gränsen har jag insett att vissa saker man tyckte var alldeles katastrofala verkar lite mindre, då de trots allt inte gjorde någon större skada.
Vissa saker kan också vara rentav värre än det som vuxna går igenom eftersom man är så ung och oförmögen att hantera det. Det är därför som vuxna säger att de förstår för att visa sitt stöd trots att de kanske inte alls förstår. Då måste man som ung och oerfaren tänka, precis som du så korrekt skriver, att vuxna också har varit tonåringar och haft egna problem, men att de har kommit över dem på ett eller annat sätt.
Ingen erfarenhet är den andra lik och folk reagerar olika på olika saker, men av min erfarenhet är tonåringar känsligare för intryck och händelser än vuxna.
Jag håller därför med dig att det kan tyckas okänsligt när de säger så, men de menar inget med det. Så börja inte rasa mot mig nu :) |
|
|
|
