Bortglömda moln skingras sällan..-* |
Ångesten väller ut ur mitt kaosartade rum
och tvingar mig bort mot det belamrade köket
Men någonstans bland odiskade tekoppar och
soppåsens odör vaknar stressen upp
och leder mig vidare ut mot den tysta hallen
Där i mörkret andas jag ut,
bland skinndoftande jackor
och välanvända Converse,
och en stor tillbakahållen suck
lämnar sakta mina lungor
Hela dagen hade jag väntat
Hela dagen hade jag anpassat
och planerat efter dig
och för vad?
För att inte bli uppringd
så som du lovat
För att inte tas på allvar
så som jag tvingas se dig
För att återigen bli
b o r t g l ö m d
En till suck lämnar min vidöppna mun
och jag glider långsamt ned mot det kalla stengolvet
Tankar om otillräcklighet blossar upp
och en bekant röst från forna dar gör sig hörd
Jag kniper ihop ögonen till två små streck
och kramar om mig själv så gott det går
Men mina tankar följer den mörka rösten,
längs stigar jag förträngt
och platser jag trodde var förrintade,
och söker sig allt djupare ned i mina minnens avgrund
Jag spjärnar emot likt en besatt
och söker febrilt efter ett litet ljus
eller en gnista
av den jag nyss var
Den jag gett blod, svett och tårar
för att få vara
Men för gäves
Mörkrets makter har anlänt
och är här för att stanna
Pappa, hur kunde du glömma mig?
|
| Kommentarer | | Micheliin - 24 jul 13 - 15:06 | | vet hur det är, fint beskrivet! |
|
|
|
