Sentimentala tankar från en tidig cykeltur. |
Tiden går alltför snabbt, jag vet att det har sagts för många gånger men det borde sägas igen så jag säger det: tiden går för snabbt. Man hinner aldrig uppfatta det när man upplever det, då går alltid tiden så långsamt. Men när man står där efteråt och ser tillbaka på allting så har tiden gått så snabbt. Det kan handla om vilken tidsperiod som helst, två timmar, tre dagar, fyra veckor, fem månader, sex år. Hur mycket tid som än har gått så upplever jag det som att den har gått så snabbt. Allting känns som igår.
Det känns som igår då jag och min bästa vän frågade vår dagisfröken om när vi skulle sluta på dagis.
-”Alexandra du ska sluta idag.” Sade hon till min bästa vän. ”Men du Oscar, du skall sluta i morgon.” Det var förkrossande att veta att jag skulle få gå en dag på dagis utan henne, att få utstå en hel dag utan min bättre hälft det var förkrossande. Det värsta som kunde hända mig. Det skulle alltid vara du och jag, men vi växte ifrån varandra.
Det känns som igår när jag nervöst gick till den första skoldagen i mitt liv. Hur en liten irriterande kille gick efter mig hela tiden, tillslut skrek jag till honom och undrade varför han följde efter mig. Han undrade om jag ville leka, förbluffat såg jag på honom och svarade jag. Jag insåg inte att med denna lilla händelse så startade en vänskap som varade i nästan tio år. Det skulle alltid vara du och jag, men vi växte ifrån varandra.
Det är intressant det där, hur en liten men tillsynes obetydlig händelse kan starta en dominoeffekt som kan urarta i precis vad som helst. Inte visste vi då när vi satt i sandlådan och lekte att vi nästan tio år senare fortfarande skulle vara med varandra. Men allting har ett slut och så hade även våran vänskap. Det är ganska läskigt faktiskt, den tanken att ena dagen har man en vän och en annan har man inte det. Det var ingenting som vi märkte då, det var bara någonting som hände att vi gled isär. Vi lekte en sista gång, gick igenom alla de gamla lekarna vi brukade göra som barn, som om vi båda visste att det var sista gången vi riktigt var med varandra. Sedan efter det umgicks jag aldrig med dig igen.
Det känns som igår då det jag älskade var att följa med min mor till affären, det var veckans höjdpunkt, eller att följa med henne till landet. Hon hade ett land där hon odlade diverse saker, blommor, lite grönsaker och annat. Hon tog med mig dit en dag och gav mig en kvadratmeter jord som jag kunde få odla saker på. Jag minns att jag en gång skulle rensa ogräs och råkade dra upp mina egna plantor. Mor skällde på mig först, men log sedan och kysste mig på pannan. Du sade att det inte gjorde någonting, efter det så fikade vi på den rutiga filten som jag alltid har älskat. Vi åt mariekex som vi doppade i kaffe. Kaffe utspätt med mjölk. Det är din förtjänst att mina vänner idag retar mig för att jag inte dricker mitt kaffe rent. Men jag förlåter dig.
Det känns som igår den dagen då jag firade julafton ute i sommarstuga med min kusins familj. Min älskade kusin som jag idag ser som min yngre bror trots att du är tre månader och två dagar äldre än mig. Jag minns att våra pappor hade det svårt att skilja våra leksaker åt för att de var så lika, men vi båda visste vems som var vems. Det var ingen frågan, även om vi alltid delat saker med varandra.
Det är vackert hur man kan hålla ihop med en människa så pass länge att man inser att man kan fylla ett bibliotek med lyckliga minnen. Hur man kan hålla sig till en människa i alla lägen även om man bråkar, slår och skriker på varandra. Men det är inte lika vackert att man kan hålla ihop med en människa länge och sedan kan vänskapsbandet man hade slitas av. Sedan finns ingenting kvar.
Det skrämmer mig hur vissa personer kan glida ifrån en och falla i glömska. Som om alla de minnen man delat, alla de händelser och känslor man utbytt kan vara som bortblåsta. Hur ens glada dagar bara är minnen som inte har någon betydelser. Minnen som väller upp på en cykeltur hem tidigt en fredagsmorgon som denna. Det är på sitt sett en värld som krossas, en värld man byggt upp och älskat som sedan faller ner i glömskans avgrund.
Jag har förlorat många vänner genom åren och det skrämmer mig. Att vänskap kan betyda så mycket en dag och en annan dag finns den inte. Jag frågar mig ständigt om de vänner jag har nu, de vänner som jag älskat så länge fortfarande kommer vara mina vänner om ett år, en månad eller om enbart en vecka. Vänskap är ett vackert ting, men ett skört ting som alltför lätt kan slängas bort. Och varje gång det slängs bort så krossas ännu en värld i miljoner bitar.
Men allting måste ha sitt slut. Allting förändras det har jag lärt mig. Människor framförallt förändras. Men en sak förändras aldrig, att människor ständigt lyckas göra mig så fruktansvärt besviken. Det finns få människor som är perfekta, jag lyckas ha vänner som är det, en flickvän som är det. Men sedan så finns de personer som lyckas handla på just det sätt jag alltid trott de inte kunde göra. De visar en sida jag inte trodde fanns i dem. Det gör mig så besviken varje gång detta händer. Så fruktansvärt besviken.
Det skrämmer mig hur människor kan förändras. Så oerhört jävla mycket skrämmer det mig.
|
|
|
|
