Äkta brev till första kärleken |
-
Om 10 år kommer du (och allt annat levande på jorden) andas in ungefär 4- 5 atomer av nästa andetag jag andas ut. Vare sig du vill det eller inte.
-
Jag har tänkt mycket. Jag har insett att ingen människa har något ansvar gentemot någon annan. Vi vaknade för 100 000 år sedan och insåg att vi kan göra vad fan vi vill.
-
Ändå är det enda jag känner, det enda, hela tiden, aldrig något annat, en snart euforisk sorg och ånger och saknad. Jag kan inte hålla mig borta. Hur skulle jag kunna. Jag letar efter dig varje vaken sekund för du är inte i närheten av mig, jag kan inte ens höra dig, är så rädd att inte ens bli ihågkommen.
-
Hur kan jag hålla mig borta? Alla dör. Alla jävla människor dör. JAG DÖR. Vi är unga och döende och lever bara samtidigt en enda gång i det här "oändliga" universumet och inget spelar någon roll. Jag vet att folk blir ledsna och att saker gör ont, men spelar det någon roll om vi alla ändå dör?
-
Spelar det någon roll om allt tillslut ändå har varit en suddig dröm som glöms bort?
-
Nej.
-
Men det känns inte så. Det känns viktigt. Du får det att kännas viktigt och du är inte ens något annat än desperata minnen på tomgång. Du håller mig vid liv och jag känner mig levande. Jag känner att jag inte är ett slöseri på tid. Jag känner att det inte gör någonting att människosläktet glöms bort, för du vet vem jag är och du kommer ihåg mig.
-
Än så länge.
-
Hur kan jag hålla mig borta när det enda som håller mig kvar är det här?
|
| Kommentarer | | nattblick - 9 sep 14 - 10:39 | "du är inte ens något annat än desperata minnen på tomgång"
<3! |
|
|
|
