crash m/m - del 12 |
- höstkväll.
Jag satt i sängen och bet på naglarna, något jag inte gjort på flera år. Jag var så jävla dum i huvudet. Max var så klart inte kär i mig, och nu skulle han inte ens vilja vara min kompis. Jag hade inte känt igen hans blick.
Jag försökte andas lugnt men det gick inget vidare. Bara tanken på att jag inte ens visste vart Max tagit vägen gjorde mig illamående och inuti huvudet ekade fortfarande smällen ifrån ytterdörren.
Min andning blev snabbare igen och jag såg mig stressat omkring i rummet. Vad hade jag gjort..? Jag drog upp knäna mot min kropp och la armarna hårt om dom. Jag skulle förlora Max helt och hållet. Det här hade förstört allting. Han skulle inte kunna vara i min närhet längre.
Om jag bara hade hållit käften. Bara för att jag hade insett att jag var kär i honom så hade jag inte behövt säga det till honom. Chansen att han skulle känna likadant hade ändå varit nästan obefintlig.
Min bröstkorg hävdes snabbt inåt och utåt och jag kände hur kontrollen sakta började rinna ut mellan fingrarna som finkornig sand.
Blicken gled hastigt iväg mot sängbordslådan men jag kramade sedan om benen hårdare. Nej. Jag ska inte.
"Hur fan kan du säga det nu efter ett år?!” Han hade sett så arg ut. ”Tror du jag kan bli kär i dig igen för att det passar dig nu?” Den där stressade blicken. Det gjorde så ont inom mig. Jävla idiot, varför var du inte tyst?! En till blick mot sängbordslådan. Du hade din chans för ett år sedan, att säga någonting nu var bara jätteelakt.
Jag stod inte ut längre. Jag lutade mig mot sängbordet, slet ut lådan och letade runt med darrande händer. Vart är du?
”Vart är du..?” När orden lämnade mina tankar och blev verkliga så lät min röst lika trasig som jag kände mig.
Under en svart anteckningsbok hittade jag till sist det jag letat efter. Det blanka, vassa föremålet som hade legat oanvänt så länge nu. Det som jag hade tänkt göra mig av med men inte kunnat. Ifall att jag någon gång skulle behöva..
Jag borde inte.
Du borde inte ha sagt något till Max heller!
Jag tog ett skälvande andetag och sträckte ut armen framför mig. Idiot. Längs armen löpte flera, flera ärr. Olika långa och i olika färger, vissa svagt rosa och andra nästan vita, alla orsakade av mig själv.
Jag tryckte ner bladet mot huden som såg ännu vitare ut i halvdunklet fönsterlampan gav, och drog snabbt till.
Det sved rejält och det kändes konstigt att uppleva känslan igen. Det var så länge sedan. Jag upprepade den bestämda, om än något darriga, rörelsen och såg stilla på den smala strimman av blod. Det gjorde ont, men det var rätt åt mig, jag förtjänade det. Allt det som skrämt mig hos Max var det jag själv som orsakat med mina ord. Det tomma ekot var alldeles för påträngande och jag slöt ögonen i hopp om att det skulle ta bort den stickande känslan bakom dom. Jag lät det blanka, kalla vila mot huden en stund innan jag på nytt lät det löpa längs armen med alla dess smärtfyllda minnen i form av linjer.
Det var skönt att få fokusera på en annan smärta, den här kunde jag kontrollera och det gav mig ett konstigt lugn inombords. En stund åtminstone..
Max.. Jag ville få hålla om honom, jag ville få känna den där pirrande känslan igen när han kysste mig. Men om det där var omöjligt ville jag åtminstone få vara hans vän. Jag klarade inte av att bli av med honom. Jag kunde in.. Max..
Jag hade inte ens märkt att tårarna börjat rinna och efter ett häftigt andetag drog jag återigen till med bladet. Måste få annat att tänka på. Jag ville att det skulle göra ont. Ondare.
Jag var tvungen att sluta nu. Jag visste det. Jag hade alltid vetat vart gränsen gick, men det var som att min hand inte ville släppa greppet.
Andningen hade till sist blivit något lugnare när jag lagt mig ner, helt utmattad, och jag släppte ner det blodiga rakbladet på golvet innan jag kröp ihop till en boll. Med armarna om dom uppdragna knäna försökte jag hålla ihop mig själv och undvika att gå sönder helt och hållet.
Det var inte meningen Max.
När jag vaknade var det första jag såg blodiga fläckar på lakanet. Jag vred försiktigt på armen och såg på dom såriga linjerna över huden. Det såg fult ut. Jag slöt ögonen och bet mig i läppen. Jag borde inte ha gjort det. Det hade krävts mycket för att kunna sluta.
Jag hade börjat tidigt, ungefär samtidigt som jag berättat för mamma och pappa att jag var gay. Då under perioden när pappa vägrat att prata med mig hade jag fått uppleva min första panikångestattack, gömd under täcket där ingen kunde höra eller se, och efter det hade jag blivit som desperat. Det var då jag hade testat ett rakblad för första gången. Och jag hade fortsatt. Inte ens efter att jag och Max flyttat och allt känts ganska bra hade jag kunnat sluta. Det hade blivit ett beroende. Men så förra året hade jag kommit till en punkt där jag helt enkelt bestämt mig, att jag var bättre och mer värd än så, och istället hade jag börjat röka mycket mer. Cigaretterna blev den nya tryggheten och för att slippa panik över att dom skulle kunna ta slut innan jag köpt nya så hade jag paket utspridda lite varstans. Det hade bara blivit så. Jag rökte inte lika mycket längre som jag gjort det första halvåret och nästa steg var att dra ner ytterligare på dom, vilket Max försökte med hela tiden, men jag hade inte tagit tag i det än. Jag skulle. Snart.
Förra året hade jag alltså lagt av. Men nu hade jag gjort det igen och jag skrämdes av tanken på att jag kanske inte skulle kunna sluta.
Jag visste inte om Max hade kommit hem och jag vågade absolut inte kolla efter. Med armen tryckt intill mig försökte jag somna om för att slippa vara vaken och tänka, men det var ljust i rummet och lakanet hade snott sig nere vid fötterna. Det skulle inte gå att sova. Jag ryckte till då mobilen började ringa och min första tanke var att det var Max. Snabbt lutade jag mig ner ifrån sängen för att ta upp telefonen från golvet och besvikelsen sköljde över mig då det var Sids namn som visades på displayen. Jag lät den ringa. Jag ville inte prata med honom, jag ville inte ha några fler psykologråd. Dom hade inte fungerat alls.
Med den välbekanta klumpen i halsen la jag mig ner igen och stirrade upp i taket.
Hade han verkligen inte kommit hem än? Eller satt han just nu i köket med den där smärtfyllda blicken han haft igår? Jag ville tro att jag skulle ha vaknat om jag hört ytterdörren öppnas under natten men jag vågade inte vara säker och kunde därmed inte förmå mig till att gå ut ifrån mitt rum. Mitt i en uppgiven suck fick jag en idèe och tog snabbt upp mobilen igen, slog in koden för skyddat nummer och därefter Max nummer. Jag väntade nervöst och lyssnade efter hans ringsignal i lägenheten. Ingenting. Jag la snabbt på och kunde konstatera att han inte var hemma. Inte för att det gjorde mig särskilt mycket lugnare..
När jag reste mig upp från sängen bet jag mig i läppen då jag såg rakbladet vid mina fötter och allt det jag känt igårkväll sköljde än en gång över mig. Jag tog upp det och gick in i badrummet där jag noggrant sköljde rent och torkade av det. Därefter gömde jag det under några papper i sängbordslådan och sköt långsamt in den – inte helt utan ångest. Jag tog sedan på mig kläder; en långärmad tröja idag.
Det var med tunga steg jag gick in i köket, fortfarande förtvivlad över vad jag skulle ta mig till. Vad kunde jag ens göra? Börja googla efter sätt att vrida tillbaks tiden?
Mobilen började ringa ifrån sovrummet igen men även den här gången lät jag den vara.
När jag hörde dörren öppnas var jag nära att sluta andas. Jag ville gömma mig och försvinna. Slukas av ett mörker. Lösas upp i dammpartiklar. Brinna upp och bli aska som kunde smulas sönder.
Jag satt alldeles tyst vid bordet och väntade på att Max skulle komma in och gömde automatiskt armen under bordet fastän jag hade långärmat.
Max dök upp i dörröppningen och han såg allt annat än utvilad ut. Hans hår låg platt neråt istället för i hans vanliga frisyr, och han hade en svag blå nyans under ögonen. Han såg bara på mig en stund.
”Säg att du bara svamlade inatt”, sa han till sist.
Men jag kunde inte. Jag skulle ändå inte kunna dölja det och låtsas som att allt var bra. Och Max skulle antagligen inte tro på mig om jag sa att jag bara hade svamlat heller.
”Jag gjorde inte det”, sa jag tyst.
Han suckade och såg på mig. ”Fan Trey, varför ska du göra det så komplicerat?” frågade han och såg uppgivet på mig.
”Jag vet inte”, viskade jag och såg ner i bordet.
”Se på mig”, sa han lugnt.
Jag såg försiktigt upp igen och han såg på mig med en blick som jag omöjligt skulle kunna vika undan från.
”Kom över mig Trey”, sa han bara. ”Jag fick lov att göra det. Sabba inte något nu. Vi kommer inte.. jag känner inte så längre. Det vet du. Kom över mig.”
Jag mötte hans blick och försökte tolka den, men misslyckades. Som att jag bara skulle kunna.. komma över honom. Han hade kommit över mig, men jag var inte Max. Jag var inte som honom.
Trots att jag var så ledsen, orolig och nästan rädd så kunde jag inte låta bli att tänka på hur det skulle ha kunnat vara..
Om han hade kommit hem och sagt att han var ledsen över hur han hade betett sig, att han visst gillade mig och att han skulle göra slut med Martin. Han skulle ha kramat mig och sagt att han varit dum som stuckit iväg och lämnat mig med panikkänslor. Med ett av dom där sneda leendena jag tyckte så mycket om skulle han medge att han faktiskt blivit glad över det jag sagt. Och sedan skulle vi kyssas igen, han skulle få det att pirra sådär i mig och jag skulle röra vid hans hår, inte alls lika strävt nu när det inte hunnit sprayas någonting, le mot honom och säga att det var okej, att allt var bra nu.
En tår rann nerför min kind och jag drog snabbt bort den. Max såg på mig och det fladdrade förbi en massa känslor i hans blick, men han sa ingenting mer.
Jag såg ner i bordet. Jag orkade inte se på honom. Inte så som han var nu.
Det skulle aldrig bli sig likt igen och det var mitt fel.
Jag kastade en snabb blick på min arm igen. Det där suget var så starkt. Det kanske inte skulle göra något om jag gjorde det en gång till bara. En gång.
Jag började än en gång få svårt att kontrollera andningen och jag såg stressat upp. Max var inte kvar. Jag hade inte ens hört honom lämna rummet. Efter ett försök till ett djupt andetag var det istället ett patetiskt kvidande som lämnade mina läppar och jag sjönk ihop över köksbordet med kinden lutad mot den blanka träet.
Jag vet inte hur länge jag låg där men efter en stund reste jag mig upp och gick in på mitt rum. Jag kastade en blick på mobilen innan jag bestämde mig för att ta upp den. Fler missade samtal och några sms, alla från Sid.
Är du okej? Jag har ringt dig massa gånger. Ring tillbaks!
Okej jag kanske bara är nojig, men hör av dig :(
Har du berättat för Max?
Hur gick det isåfall? Vill du ses? Du kan komma över till mig på en gång om du vill.
Jag svarade inte. Vad skulle jag säga? ’Dina idèer sög.’ ’Jag känner mest för att kasta mig utför balkongen’?
En till tår rann sakta nerför kinden och jag bet ihop. Jag skulle inte gråta.
Dom senaste två dagarna hade varit förjävliga. Max var inte hemma särskilt mycket, och när han väl var det så pratade vi ändå inte mer än nödvändigt. Ingen av oss nämnde min lilla bekännelse. Och jag hade svårt att se på honom vilket humör han var på, vilket jag i vanliga fall kunde läsa av väldigt snabbt. Jag visste att han inte vad glad över det jag hade berättat men ibland var det inte irritation jag såg hos honom utan något ledset, och ändå kunde jag inte vara säker på vad det betydde. Helst av allt hade jag velat kunna prata med honom.
”Är du sur på Sid eller något?” frågade Max och stack in huvudet till vardagsrummet.
”Nej..”, sa jag lite tvekande. ”Vadå?”
”Martin ringde precis och undrade om dom fortfarande ska komma på middag ikväll, Sid sa att du inte sagt ett ord till honom på flera dagar. Typ att han ringt dig massor.”
Vi hade pratat om middagen igår. Jag hade velat ställa in men Max hade sagt åt mig att skärpa mig. Och det var ju lätt för honom att säga.
”Min mobil har krånglat”, mumlade jag.
”Jaha okej.. jag säger det då. Men vi måste börja med maten. Och ska du se ut så där?”
Man hade kunnat tycka att det var en elak kommentar, men vem som helst skulle ha frågat. Jag hade inte orkat göra någonting åt håret, jag hade en sliten svart t-shirt på mig, mjukisbyxor och lite smulig kajal nedanför ögonen.
”Nej..”, suckade jag och reste på mig.
Duscha stod högst upp på listan men jag hoppade till rad två som var att ringa Sid först. Jag borde ha gjort det för flera dagar sedan.
”Trey?!.. och nu lät jag precis som en dramaqueen.”
”Hej Sid..”
”Vart fan har du varit? Jag har försökt få tag på dig i tre dagar nu.”
”Jag.. har inte orkat prata bara.”
”Vad har hänt? Mår du dåligt?” frågade han oroligt.
”Jag har berättat för Max”, sa jag tyst.
Han sa ingenting på en stund. ”Shiet, gick.. det inte bra?”
Jag svalde hårt. ”Nej.”
”Vad hände då? Vad sa han? Säg något Trey.”
”Det gick jävligt dåligt. Han blev asarg.. Vi pratar knappt. Han sa att jag inte kan säga det så här långt efteråt och att jag ska komma över honom.” Orden bara rann ur mig.
”Fan.. jag är ledsen kompis. Var det verkligen så illa?”
”Det är fortfarande. Men du sa väl att jag skulle komma över honom och att allt skulle bli som vanligt igen? Eller hur?” Jag kunde inte helt hålla tillbaks den trotsiga tonen. Visst det hade blivit som vanligt en gång, men två gånger var kanske för mycket?
Sid verkade höra hur knäckt jag kände mig för han kom inte med någon peppande psykologkommentar. ”Det kanske inte är så enkelt..”
”Nej..” Jag snörvlade tyst till. Sid skulle tycka jag var världens mes. ”Jag är förkyld bara.”
”Du, ska jag låtsas ha blivit sjuk och skippa middagen? För om bara Martin kommer behöver du ju inte sitta vid bordet. Det kan ju inte ens Max tycka. Och så kan du komma hit?”
Jag skakade på huvudet. ”Tack men det behövs inte. Det kommer inte bli lättare för det. Du kan komma hit.”
”Är du säker? Jag vill inte göra det ännu värre för dig. Jag känner mig redan skitelak nu. Mina tips är inte alltid.. sådär jättebra.”
Jag hade varit sur på Sid tidigare. Men egentligen var det inte hans fel. Han hade bara försökt hjälpa mig.
”Gör inte det. Det är inte ditt fel.”
”Vi syns om ett tag då?” Han lät ovanligt dämpad för att vara den Sid som jag lärt känna. Jag nickade. ”Jaa, hejdå.”
Två timmar senare såg jag ut som en människa igen och maten var så gott som klar. Om man inte såg mig i ögonen skulle man kanske tro att jag var glad till och med.
Jag hade en svart långärmad tröja med några knappar på mig och ett par mörka jeans. Max klädval hade blivit en marinblå skjorta och ett par svarta jeans. Skjortan hade dock åkt av inför matlagningen så att han nu bara hade ett vitt åtsmitande linne på överkroppen.
”Det ser ganska bra ut eller hur?” flinade Max.
Jag hade saknat det där flinet.
”Jaa, det luktar gott också. Så vi borde inte ha misslyckats totalt”, flinade jag försiktigt tillbaks.
För en kort stund kändes det som vanligt. Det var dukat vid bordet och allt såg jättebra ut faktiskt.
Så plingade det på dörren och Max skyndade att ta på sig skjortan och gick ut i hallen för att öppna.
”Tar du drinkarna Trey?” ropade han.
Jag lyfte upp välkomstdrinkarna till Martin och Sid och följde sedan efter ut i hallen, försökte le.
”Tjena”, log Sid och tog av sig skorna och hängde av sig jackan.
Han hade ett svart slappt linne med ett vitt rock-tryck på och ett par slitna ljusblåa jeans. En ganska enkel klädsel som han piffat till genom att ha knutit en röd tygremsa runt ena överarmen.
Martin såg väl okej ut. Också ljusa jeans, med hål vid knäna, och en svart pikètröja, lite diskretare stil än han hade på scenen.
”Hej, här”, log jag och räckte Sid ena glaset och Martin det andra. Själv fick jag en vinflaska i handen som var ifrån dom båda.
Max kramade snabbt om Martin och försvann sedan ut i köket för att hämta våra glas som jag inte fått med mig.
”Vad gott det luktar”, sa Sid
”Vi hoppas att det är gott också. Men vi garanterar inget”, skämtade Max.
Sid skrattade lågt men såg sedan snabbt på mig med en något orolig blick.
Jag log snabbt mot honom för att visa att jag var okej och vi gick in i köket där Martin och Sid satte sig vid bordet medans jag och Max tog fram maten.
”Jag vill ha en liten rundvisning sedan”, sa Sid. ”Ni har stor lägenhet ju.”
”Du ska få en rundvisning”, försäkrade jag med ett snett leende och satte mig ner bredvid honom.
Om jag skulle försöka låtsas att allt var bra skulle jag omöjligt kunna sitta bredvid Martin. Helst skulle jag vilja sätta upp en skärm framför mig så att jag slapp se honom överhuvudtaget.
Maten var nog egentligen god, Sid och Martin hade tyckt det i alla fall, men jag hade knappt fått i mig någonting. Det gick inte att undgå att se blickarna Martin och Max gav varandra, och inte dom snabba, som dom själva verkade tro var diskreta, pussarna. Sid såg medlidande på mig en gång men försökte sedan få in mig i samtalet istället. Han var så snäll som försökte hjälpa mig. Max var jag bara besviken på, vilket i sin tur gav mig dåligt samvete. Bara för att han uppenbarligen inte ville ha mig på det sättet så ville jag inte att han skulle straffas och inte få vara med någon som han faktiskt tyckte om på det sättet. Jag kunde inte kräva att han skulle behöva smyga med Martin, jag hade faktiskt nickat när han sa att jag skulle släppa allt.. det här. Det var bara så fruktansvärt jobbigt att se det som dom inte trodde att jag såg. Det handlade inte bara om dom snabba pussarna utan det var själva känslan som var det värsta, stämningen som jag kände mellan dom, den som jag ville dela med honom men inte fick. När Martins hand försvann ner under bordet och med största säkerhet in i Max mjuka så knöt jag hårt min egen och försökte inte ens förneka vad jag allra helst hade velat haft i min egen hand just då.
Jag vill bara känna den kontrollerbara smärtan.
”Du har ju redan varit här så du behöver kanske ingen rundvisning”, sa jag så naturligt och skämtsamt jag förmådde till Martin. Max rum behövde han knappast någon vägbeskrivning till.
Sid följde med mig ut från köket och vidare genom hallen.
”Vardagsrummet. Inte jättespännande”, sa jag vid första stoppet.
”Jo ni har det jättesnyggt här ju”, sa Sid och såg sig omkring. ”Väldigt städat jämfört med hemma hos mig”, tillade han med ett flin.
Jag log lite mot honom och gick tillbaks genom hallen och sedan in på mitt rum.
”Ditt rum?” frågade Sid och gick in.
”Japp.” Jag satte mig på sängen och Sid såg på mig.
”Hur går det?”
”Jag överlever”, sa jag och försökte dra på munnen utan något jätteimponerande resultat.
”Jag tycker han är jävligt orättvis faktiskt, han har ju själv varit i samma sits. Och seriöst, dom kan lugna ner sig med pusskalaset, har han ingen respe..” Han tystnade mitt i och såg lite ursäktande på mig.
Jag skakade på huvudet. Ändå så hade Sid inte sett hur Max betett sig när jag släppt bomben och hur han varit dom senaste dagarna. Jag fick alldeles ont i magen av att tänka på när Max sett på mig på det där sättet, hur han skrikit, hur han försvunnit ut ifrån lägenheten och smällt igen dörren efter sig.
”Säg bara inte att det kommer att fixa sig, för det kommer det inte.”
Sid såg ledset på mig. ”Okej jag säger det inte. Men jag tror det ändå.” Han såg sig omkring på mitt rum. ”Det är mysigt här.”
”Tack.” Jag lyckades få fram ett svagt leende och drog sedan långsamt handen över den ovanligt nog bäddade sängen.
Efter att jag visat Sid runt hade vi flyttat in till vardagsrummet allihopa. Vi hade spelat ett musikspel som jag och Sid hade vunnit. Redan efter första frågan hade det blivit väldigt tydligt att Sid var lika mycket vinnarskalle som Max och för en stund hade jag glömt allt det jobbiga och bara roats av deras allt högre röster och Sids dragande i min arm när han försökte få mig att komma på sådant som han själv inte kunde.
Vi hade lyssnat på musik och sedan kollat på en film som gick på teve. Det hade blivit lite drickande också och jag la märke till att Max drack mycket mindre än vanligt. Som om han var rädd att han skulle göra om samma misstag med mig igen. Som att det skulle vara den värsta tänkbara mardrömmen.
Men om han skulle ha varit på väg att göra det så skulle Martin ändå ha stoppat honom. Han hade överröst honom med kyssar nästan hela kvällen. Jag försökte trösta mig med att det åtminstone varit Martin som tagit initiativet till 90 procent av dom, men samtidigt försökt låta bli att titta.
Först vid halv två hade Martin och Sid sagt hejdå och lämnat lägenheten.
”Det blev väl ganska kul?” frågade Max med tandborsten i munnen.
”Jodå”, sa jag och log tillbaks. Men tydligen inte särskilt övertygande.
”Alltså, fattar du inte hur jobbigt det här kommer bli om du ska hålla på och.. deppa över mig eller vad du håller på med.”
Jag såg på honom och suckade. ”Tror du det är lätt för mig eller?!” Jag vill vara med dig ju!
Hade han helt glömt bort att han varit med om i princip samma sak? Var det inte han som påpekat för mig flera gånger hur svårt det hade varit att komma över mig?
Men han hade inte gått runt och sett gråtfärdig ut hela tiden och påmint mig om vad han kände.. Han hade skött det bättre. Max var inte som mig.
”Jag tror att du gör det svårare än det skulle behöva vara”, sa han och började borsta tänderna igen.
Varför var han så jävla elak för?! Typ som att jag kände det här för att det var kul? För att jag ville göra allting komplicerat? Om jag fick bestämma var det klart att jag skulle vilja radera varenda känsla jag hade för honom.
Tre dagar senare
Jag hade varit hemma hos Sid och vi hade haft kul, jag hade till och med lyckats låta bli att tänka på Max ett tag.
Nu var jag på väg till busshållplatsen och bara för att förstöra det sällsynta glada humöret började det såklart regna. Jag drog upp huvan och stannade till när jag var framme. Svinkallt var det också; typisk höstkväll. I sådant här väder gick nog bara dom som var absolut tvungna ut. Som kvinnan lite längre bort som gick med en hund. Eller killen med en matkasse som kanske nyss insett att kylen var totalt tom. Men varför dom där två killarna stod vid en lyktstolpe och pratade mitt i regnet förstod jag inte. Han med ryggen emot mig var blond, den andra killen såg jag inte så noga.
Jag vände mig om för att se om bussen kom men det gjorde den inte, självklart skulle den vara försenad för att göra det ännu lite jävligare. Jag vände blicken mot killarna igen och insåg nu att dom inte alls pratade. Dom stod och hånglade. Killen som var vänd mot mig hade armarna runt den blondes midja och den blonde rörde vid hans hår som jag nu såg var flammande rött . Plötsligt drog dom sig ifrån varandra, sa någonting och sedan vände sig den blonde om och gick iväg åt andra hållet. Han vände sig dock om efter bara några steg och höll upp ena handen som en telefon och mimade något.
Jag bara stirrade. Den rödhåriga killen kände jag inte igen. Men det var ingen tvekan om vem den blonde var. Inte när jag hade sett hans ansikte.
Och dom hade definitivt kyssts.
Efter en stund började den andra killen gå iväg åt det andra hållet och jag vände tomt blicken framåt igen.
Jag gick sakta uppför trapporna och försökte komma fram till om jag skulle säga det eller inte. Men det skulle vara taskigt att inte berätta. Det var ju en stor sak liksom. Och det var inte särskilt sent, så det var inte så troligt att han skulle ha varit full. Dom hade inte ens varit på en bar eller något - dom hade varit mitt ute på en gata.
Jag öppnade dörren och bet mig lite i läppen.
”Max?”
”Vad är det?” frågade han då han kom ut och mötte mig i hallen. Han såg helt slut ut men det var ingenting jag hade tid med att fundera över nu.
”Det är en sak jag behöver berätta.”
Max såg plötsligt orolig ut. ”Jag orkar inte Trey. Behåll det för dig själv. Det kommer inte bli något.”
Jag såg irriterat på honom. ”Det är inte om mig!”
”Vad är det då?” frågade han förvånat.
Jag såg på honom en stund innan jag öppnade munnen. ”Jag såg Martin på stan när jag väntade på bussen.”
”Jaha?”
”Han liksom kysste en annan kille.”
Nu var det Max tur att vara tyst. Sedan kom nästa bomb. ”Hur i helvete kan du hitta på något sånt?!”
Jag hann inte ens se hans hand förrän den träffade min kind. Det brände till och jag såg chockat på honom.
”Fan förlåt. Trey, gud förlåt. Jag menade inte..” Han la tvekande handen på min axel, med samma chockade blick som jag hade.
Jag slog snabbt bort hans hand. ”Du är fan dum i huvudet”, väste jag fram.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | LisaHoglund - 7 apr 15 - 21:35 | Jag tycker också att Max är ganska orättvis, just eftersom han har varit i samma sits själv bara ett år tidigare. Men jag tror också att han fortfarande känner sig väldigt missförstådd och att han tror att Trey inte fattar, att Treys känslor inte är lika starka som hans egna var. Jag tror också att Max är arg och skäller på Trey för att han tycker att Treys känslor kom ett år för sent.
Jag tycker att det är SÃ… sorgligt att Trey skadar sig. Bra att du låter det komma fram i en gestaltning och att man får ta del av (åtminstone vissa av) anledningarna till varför i en slags tillbakablick.
Sid är så himla fin och middagen blev lagom stel - jag tycker att det är bra att stämningen lättas upp senare när de spelar spel. Det behövdes en liten "paus" från misären ;)
Och sista scenen... Tycker att din förmåga att varva dialog med gestaltning och på så sätt få fram tonfall, tankar och känslor utan att skriva ut dem är otroligt bra i vissa scener. Det här är en av dem. Som när Max säger "Hur i helvete kan du hitta på något sånt?!" Där blir de extra levande. <3
(Det är hundra år sedan jag kommenterade något, jag är ledsen. Nu gick jag bara in för att pausa från plugg och råkade ta upp denna och läsa. Insåg hur mycket jag saknat att läsa om dina killar. Jag är inte riktigt i någon kommenterarfas men ville bara slänga in några spontana reaktioner så länge) | SvartaAndetag - 4 jul 13 - 01:30- Betyg:  | Nej gud nej, JAG VILL SLÅ MAX! onda människa... åh
lilla trey...<3 ÅÅÅH...
Du skriver så stört bra, jag är heeelt fast... du MÅSTE lösa det här Trey mår faktiskt dåligt häär D:
Åh gud, snälla ta bort allt dumt för dom stackars pojkarna! |
|
|
|
