Förstå min smärta |
Det gör så jävla ont, det river och svider går inte att fly. Jag skriker, svävar, försvinner i ett virrvarr av kaos och tårar. Men mina skrik är tysta, jag är den enda som hör dem i mitt huvud.
Jag skrek en natt, jag skrek på riktigt, rakt ut i luften och önskade att någon skulle höra och förstå min inre smärta. Men ingen kom och ingen hörde. Jag grät också.
För en gångs skull var jag inte tyst, jag skrek, rakt ut. Vet inte vad jag ville få ut av det egentligen. Ville nog egentligen bara ha en kram, eller ett tröstande ord. Men jag satt där ensam och utelämnad i min tomma ekande lägenhet. Med ljud som knarrar, trotts att det är ett nybyggt hus. Och jag blir livrädd för verkligheten och min vardag. Jag lade mig ner igen.
Ibland vill jag försvinna, men egentligen vill jag leva. Det vet jag ju, men måste påminnas om det ibland, när smärtan blir för stark och jag knappt står ut.
Ibland vill jag räcka ut en hjälpande hand till mig själv, men finner mig istället stå där utan förmågan att röra mig. Blir som lamslagen av känslan av att inte vara till hjälp ens för mig själv.
När jag skriker tyst i mitt huvud kan ingen höra eller förstå.
Men vill jag verkligen att någon ska förstå min smärta?
|
| Kommentarer | | nattblick - 11 maj 14 - 20:27 | | Jag vet inte. Vill du det? Kan du ens förklara den själv? <33 |
|
|
|
