Känslor |
Mumlande röster jag inte kan förstå, ord som försvinner och går upp i rök. Jag försöker fånga, men kan inte.
Skuggor som förföljer varje steg jag tar. De finns där dag som natt, men säger ingenting. Försöker förstå men får inga svar.
Jag ser inte, hör inte, finns inte, men jag lever i allra högsta grad. En experimentell resa och jag svävar iväg. Bort, bort från världen, omgivningen och vardagen. En verklighetsflykt blir vardag och jag försjunker i flykten mer och mer.
Orden är så tysta, så många, men så otydliga.
Vad ska jag veta?
Det går inte att formulera orden i min mun. Tungan vill inte lyda. Och folk stirrar oförstående på mig. Som om jag inte var verklig eller ens en människa. Men jag vet att jag lever i allra högsta grad. För kroppen gör uppror och jag faller. Ner, ner, ner i det bottenlösa hållet.
Men jag vet, det finns en botten, någonstans. Bara det att jag inte kan se den.
Luften går inte ner i min lungor, det går inte att få luft. Jag kan inte andas, inte få luft, inte andas!
Vad ska jag göra?
Nu börjar det klia, det kliar inuti kroppen och på huden. Inte ligga stilla, kan inte förmå mig att vara stilla ens en sekund. Paniken växer och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ser små virvlar i luften, ser ett och ett halvt snöre i taket, det påminner mig om en orm.
Men det kliar, kliar i hela mig. Men det är tydligen på grund av smärtan i själen säger de.
Vad ska jag säga?
Det kryper i nig, det är som om spindlar springer inuti mitt skin. Jag får panik, mer och mer. De håller mig i handen, pratar lugnade med mig, men jag ber dem vara att få det att sluta. Jag orkar inget annat, jag orkar inte!
Håret klibbar fast sig mot in svettiga panna, jag andas, men får ingen luft.
Det blir kaos i huvudet, i själen. Ett kaos som inte går att beskriva, ett kaos jag inte ens vågar prata om.
|
|
|
|
