Ge inte upp Kajsa! (ny version) |
”Ge inte upp snälla! Ge inte upp!”
Det var det sista Kajsa hörde innan hon släppte taget om roten.
Kajsa satt med Malin på den vanliga platsen bakom matsalen och rökte.
Precis som varje måndag pratades det alltid om den grymma festen som varit under helgen.
” Kajsa, alltså fattar du vad du missade i helgen? Sebbe blev stupfull och visste inte vad han höll på med, Lina började fan dansa på bordet tillsammans med Jocke. Du borde varit där!”
Kajsa visste att hon tydligen missat årets fest. En fest som skulle klassa var och en som vem de är. Men det var ett aktivt val att inte gå. Hon ville inte längre göra saker som hon visste skulle förstöra hennes liv. Först när Kajsa kom till klassen var hon bara en av de som inte var med i ett gäng. Den ensamma. Malin som var i det “coola” gänget var den första som pratade med henne. Efter det var hon en av dem och blev kort därefter ihop med Patrik. Nu var detta snart ett år sedan och Kajsa kände att det var för lätt att följa strömmen och det blev svårare med skolan. Kajsa tvekade nu ett tag, vad skulle hon säga?
” Jaha?” sa Kajsa medan hon reste sig och fimpade ciggen. Hon började gå mot skolbyggnaden. Det var inte meningen att hon skulle låta sur eller nedlåtande men hon orkade inte längre höra om vad som hänt under helgen. Hon hade själv upplevt det flera gånger tidigare.
Den första personen som Kajsa stötte på vid skåpen var en trött Lina.
” Lina, har du sett Patrik?” frågade Kajsa, för Patrik hade inte kommit för att hämta henne och Malin som han brukade göra på morgonen.
” Juste! du hörde ju inte detta, men Patrik åkte dit för rattfylla och olovlig körning. Men du, lektionen börjar nu. Ska vi gå?”
Va? Patrik olovligkörning och rattfylla. Skulle han verkligen?
Kajsas tankar snurrade runt och runt och hon började må illa. Malin hade inte sagt något tidigare. Varför inte?
Kajsa och Lina började gå mot lektionssalen när Malin kom springande bakom dem. De väntade in henne och gick sedan alla tre tillsammans till klassrummet. De hann till lektionssalen precis innan Gun stängde dörren för att börja lektionen. Engelskalektionen gick extra långsamt och var så underbart tråkig som den bara kunde vara när läraren stod framme vid tavlan och predikade. På mattelektionen kunde Kajsa inte vänta längre på att Malin skulle nämna något om Patrik “Varför sa hon inget? Vill hon inte berätta vad som hänt?”
” Varför sa du inget om Patrik i morse?” skrev Kajsa snabbt ner på en post it-lapp och skickade till Malin. Kajsa väntade i nästan 30 min på ett svar från Malin. Det var de längsta minuterna på länge och hon visste att hon inte skulle få ett sanningsenligt svar.Till slut så kom det ändå.
” Jag visste inte vad som hänt. Jag hörde det först efter engelskan från Jocke.” Kajsa fick nu den första riktiga bekräftelsen om att det var en lögn, för Malins vackra handstil hade nu blivit ett klotter. Det fanns en sak till som skulle visa om Kajsa hade haft rätt. Skammen. Kajsa såg åt Malins håll och mötte hennes blick. Malin såg på henne stadigt tills det inte gick att gömma det längre, hon vände sig tillbaka och kollade ner i bänken.
Det var dags för lunch och Kajsa satte på sin Mp3-spelare på högsta volym. Låten “Keep it lose Keep it tight” av Amos Lee dånade i hörlurarna då hon sprang ut till den stora stenen. Hon kände sig vilse, ensam och nere. Vid den stora stenen brukade hon alltid möta Patrik om de inte hunnit träffats innan skolan. Det var en obestämd regel de hade, precis som att de skulle bli upphämtade innan skolan. Patrik var inte där. Kajsa började gråta.“Vart vill jag egentligen komma med att inte gå på alla fester. Vad är jag rädd för? Sanningen var att Kajsa var rädd för att bli den ensamma igen, en utan vänner eller någon att prata med. Malin.
När lunchen slutade var det dags för samhällslektion. Kajsa lunkade tillbaks till skolan sakta, lät alla tankar försvinna innnan hon började skynda för att inte bli alltför sen. Hon ville inte arbeta med Malin, eftersom hon visste att Malin ljög för henne. Kajsa visste att Malin lämnat vissa personer för att de slutade vara en av de “coola”. Kajsa kände hur cellerna i hennes kropp arbetade. Hon var både sur och ledsen över vad Malin gjort. Anna-Karin började med en snabb genomgång av 2:a världskriget för att hon sedan skulle kunna låta klassen fortsätta med ett grupparbete hon delade ut förra veckan.
” Tydligen så lyssnar inte alla på min genomgång. Kajsa, hörde du vad jag nyss sa?¨
Kajsa vaknade upp ur sitt dagdrömmande efter Malin knuffat till henne.
” Va, sa du något?” sa hon och alla i klassen började skratta.
” Jo Kajsa, jag ställde en fråga. Vet någon när 2:a världskriget började?” sa Anna-Karin igen fast irriterat denna gång.
” De började väl 1 september 1939?” sa Kajsa och insåg att hon nyss sluppit få en rejäl utskällning efter lektionen, men Anna-Karin var inte helt nöjd. Efter lektionen så fick Kajsa en varning. Äntligen var dagen slut och Kajsa kunde springa till sitt och Patriks favorit ställe,
Ravinen. Ravinen var det enda stället där man ordentligt kunde tänka på allt.
Malin kände skuld eftersom att hon inte sagt något om vad som hänt under helgen. Lögnen på toppen av detta hade nog varit droppen för Kajsa. Malin såg åt Kajsas håll för att se om hon skulle vänta på henne som vanligt så de kunde ha följe hemåt. Kajsa väntade inte utan satte på musik på högsta volym och Malin kände igen musiken. Det var musiken som alltid spelades när Kajsa inte riktigt visste vad hon kände. Kajsa hade skyndat ut för att inte hamna bland alla som skulle gå i vägen för henne och det visste Malin så hon skyndade själv. Malin såg att Kajsa inte gick hem utan mot Ravinen. Det var där de hade varit helt ärliga mot varandra för första gången, där blev de inte bara vänner utan bästa vänner. Visst det låter det töntigt men det var sant. Malin kom fram till Ravinen bara någon minut efter Kajsa och såg att hon stod vid kanten.
” Kajsa?” sa Malin försiktigt för att få hennes uppmärksamhet och inte skrämma henne så hon tappade balansen. De hade stått där helt tysta ett tag bara för tystnadens skull. Kajsa vände sig om och kollade på henne med röda ögon, öppnade munnen för att säga något men lät sedan bli. Kajsa tog ett steg mot Malin men halkade på den gröna mossan. Hon föll fram och skrapade upp knät. Malin tog fram näsdukarna hon alltid hade med sig och började torka blodet från Kajsas knä. Helt plötsligt började Kajsa gapskratta.
“Malin vet du vad. Jag orkar inte detta mer.”
Vad sa nu Kajsa att hon inte orkade? Tänkte Malin.
“ Vad menar du?” sa nu Malin, själv smått fnittrande.
“Att vara mig själv. Alltså förstår du, jag orkar inte med någonting.”
Malin hade själv sagt de orden, dagen efter hon första gången försökt att ta sitt liv. Kajsa hade då plockat upp henne och sa att hon alltid skulle vara där för henne. Hade Kajsa gett upp om livet?
Kajsa ställde sig upp och gick mot kanten.
“Vet du vad det värsta är?” sa Kajsa tyst och väntade inte på ett svar utan fortsatte.
“Det värsta är att jag inte kan hålla mitt löfte. Jag kommer inte alltid vara där för dig.”
Det var total tystnad från dem båda nu och det enda som hördes var en fågel långt borta.
“Malin. När du träffar Patrik nästa gång vill jag att du ger honom denna lapp.”
Malin nickade kort och tog emot lappen.
Kajsa gick fram till kanten igen och kollade ut över utsikten en sista gång innan hon lämnade allt bakom sig.
“Kajsa. Gör det inte!” skrek nu Malin när hon visste vad Kajsa tänkt göra.
Kajsa vände sig om för att le mot sin bästis en sista gång. Hon vände sig lite för snabbt och halkade igen men denna gång föll hon neråt istället. Kajsa fick tag i en liten rot som stack ut och hejdade fallet.
Malin fick panik och kollade runt efter något som hon kunde fira ner till Kajsa så hon kunde ta sig upp igen. Men hittade inget.
“Kajsa håll dig kvar. Jag ringer 112!”
Malin tog upp mobilen, knappade in numret och ringde.
” Malin, jag orkar inte!” sa Kajsa tillbaks med tårar nu rinnande ner för kinderna.
”Kajsa. Ge inte upp! Snälla, ge inte upp!” skrek Malin tillbaks.
“Tack Malin!” Kajsa mötte Malins ögon stadigt och log det bästa leende hon kunde.
Kajsa släppte taget om roten samtidigt som hon knuffade sig utåt för att få ett fritt fall.
Vinden brusade runt henne och det kändes som att hon flög. Det sista hon såg var Malins ögon som visade att hon brydde sig och inget annat kunde man önskat sig vara det sista man såg. Plötsligt var allt svart och tyst.
Malin gick inte till skolan på ett bra tag efter händelsen. Räddningstjänsten som hört vad som sades i telefonen hade spårat samtalet och anlände till platsen tjugo minuter efter Kajsa släppt taget. Eftersom det inte fanns någon att dra upp som hängde och väntade på hjälp var det bara att hjälpa den chockade Malin. Malin hade suttit i ett rum och berättat om vad som hänt i nästan en kvart innan de första riktiga tårarna kom. Hon gick på Kajsas begravning och höll ett tal om vilken vän Kajsa varit och vad hon betytt för henne.
“När Kajsa först kom till vår klass var hon ensam. Jag såg en bit av mig själv i henne då jag själv hade kommit till klassen utan att känna en enda person där. Så jag gick till henne och lät henne bli en av oss. Kajsa visste att vi inte var bra för henne, men hon stannade kvar för att hjälpa mig. Hon var äkta. Mot mig och mot alla. Jag kunde inte träffat en bättre vän än henne och hennes sista leende är fast i mitt minne för evigt. Sov nu Kajsa och oroa dig inte. Det kommer bli bra.”
När Malin träffade Patrik på begravingen gav hon honom brevet och en stor kram. De pratade inte för allt sades med kramen. Förlåtelse, minnen och sorg. Patrik gick till Ravinen för att minnas. Han vek upp lappen, läste den för sig själv och tårarna rann ner för hans kinder än en gång.
“Patrik. Tack för att du ville vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag skrev denna lapp till dig för ett tag sedan och det finns en del saker jag aldrig berättat för dig som du borde fått höra. Inte ens Malin visste något om de heller. Jag har mördat någon. Vårt barn. Jag vågade aldrig berätta detta för någon och ville egentligen inte nämna. Jag ville egentligen bara glömma det. Jag hade mardrömmar om att du skulle lämna mig och en stor pöl av blod och aldrig komma tillbaks. Jag frågade vid ultraljudet om de kunde spara bilderna så att du bara kunde gå dit och fråga om dem. Säg bara mitt namn och ditt namn så kommer de att ge dig bilderna. Du ska veta att jag aldrig har älskat någon så mycket som jag älskat dig och jag ville att du skulle bli den sista jag älskade.
Din Kajsa. “
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lucky_angel92 - 17 jun 13 - 18:06- Betyg:  | | Den var kanonbra! Och sorglig. Du skriver dessutom riktigt bra! =) |
|
|
|
