Kim och Andreas oneshot |
DENNA ÄR EJ REDIGERAD! DÅ JAG ALDRIG TAGIT MIG TID ATT REDIGERA DEN MEN LÄS GÄRNA IGENOM OCH SÄG VAD NI TYCKER!
Livet är mer komplicerat än vad man tror och det är sällan saker går som man vill. Dagarna kan lätt bli långa. Men om man söker och vill tillräckligt mycket så kan man hitta den där lilla saken som lyser upp ens dag.
Jag har hittat mitt ljus och varje dag får jag träffa det. Hans namn är Andreas. Vi spelar fotboll tillsammans, med våra olika intressen och våra olika kroppsstorlekar skulle man inte kunna tro att vi gör ett bra lag men på planen är vi alltid i synk med varandra. Han är den klassiska fotbollsspelaren, lång, vältränad och lite kaxig. Trots hans attityd som förekommer med vännerna har han även den mest känsligaste sida. Jag gick hem genom parken då jag såg honom skälla ut ett gäng småbarn som kastat småsten på en övergiven hundvalp. Det var vårat första möte. Vi tog honom till veterinären och såg till att lillkillen mådde bra innan vi tog farväl och han tog med sig hundvalpen hem till sig.
Dagen efter det träffades vi på skolan och han bjöd in mig till fotbollsklubben. Det som var så förvånade med det var att till skillnad från honom var jag smal, nästan ingen kondition och inte kunde jag reglerna till fotboll heller. Inget av det verkade betyda något för laget, de placerade mig som målvakt tills jag lärt mig reglerna i spelet. Jag förvånade alla även mig själv när det visade sig att jag var rätt så bra på att bedöma avstånd på saker långt borta och fånga saker som flyger mot mig.
Detta var flera dagar sen och bara genom att tänka på det gör mig glad att jag tackade ja till inbjudan. En mörk och flämtade röst slet mig från min nostalgi och minnen.
"Kim! Sluta drömma och fokusera på matchen!" Andreas tittade på mig och jag nickade till svar. Jag tog fram mina nyköpta fotbollshandskar för målvakter och spände fast dem, med de på kände jag mig redan som en nymänniska. Jag vände min blick till planen och höjde min hand till en tumme upp samtidigt som jag sa med en stadig röst till laget:
"LADDAD OCH KLAR! DÅ KÖR VI!" Alla i laget var nervösa, idag var dagen vi skulle tävla mot våran rival skola Lineskolan. Våran skola har aldrig vunnit över dem och vi visste alla hur viktig den här matchen var, om våran skola vinner idag får fotbollsklubben ett stipendium på 1000kr att spendera på klubben. Vilken var pengar den desperat behövde, vårat "högkvarter" var ett gammalt skjul som luktade konstigt och de enda som ville vara där mer än nödvändigt var våra inneboende råttorna.
Matchen började och bollen var studsade fram och tillbaka mellan lagen men den som var mest imponerande var Andreas, han har alltid varit en bra fotbollsspelare och nu tog han det till en annan nivå. Det var mest tack vara honom som laget kunde ta tillbaka bollen och fortsätta attacken. Jag som målvakt höll alltid koll på bollen, jag tittade vars varje spelare på planen behöll sig flyttade mig runt om i målet efter dem. Hur mycket jag vill än vill neka det så kan jag inte säga ifrån att jag tittade på Andreas lite för mycket, hur hans muskler spände sig, hans blick som såg så koncentrerad ut och pinsamt som det är hur snygg han såg ut bakifrån. Hur fel av mig det än var så kunde jag inte låta bli att tänka på ett förhållande med honom. Ett sådant där han kan hålla mig i handen och jag kan viska något lekfullt i hans öra. Ett sådant där vi är som bästa vänner men kan visa just hur mycket jag älskar honom. Åter igen bröts jag från min fantasivärld när jag hör hur Andreas röst ropar på mig.
"KIM!!" Jag kommer tillbaka till verkligheten när jag hör hans desperata röst och när jag tittar upp ser jag hur bollen lyfter från marken snart in i mål på andra sidan. Jag börjar springa och det är som om det går i slowmotion, bollen flyger och som jag inser att jag kommer aldrig kunna fånga den så slänger jag mig upp in i luften och precis innan bollen flyger in i mål träffar den mig rätt i ansiktet. Jag landar på marken och genast flyger mina händer upp till min ansikte. Aldrig i mitt liv har jag upplevt en sådan smärta. Mina händer flyger genast upp till mitt ansikte och det känns som om min näsa har gått av. Min axel känns öm och jag kan känna hur mina ögon börjar fyllas med tårar. Men just som jag tänkte ge efter och låta dem falla kommer Andreas upp till mig, tar tag i min hand och drar mig upp på fötterna igen. Han tittar inte på mig och istället drar han mig till våran coach Micke förklarar att jag inte kan vara med längre och att han tar mig till sjukhuset. Micke har inte ens tid att reagera förrän han börjat gå med mig hängandes efter. Jag vänder mig om i farten en sista gång innan vi är utom synhåll med förväntningar om att laget skulle ge oss besvikna blickar istället ger de mig tummen upp. Varför kan jag inte bestämma mig, var det för att jag räddade ett mål eller för att de listat ut mina känslor för Andreas? Jag hoppades verkligen inte det sista, hade jag verkligen varit så uppenbar?
Mina tankar kom till ett stop då helt plötsligt Andreas slutade gå och jag i mina egna tankar gick rak in i honom.
"Aj..." jag lyfte min hand till min näsa som tog den stora smällen medan Andreas vände sig om och äntligen tittade på mig. Med sina ögon undersökte han mitt ansikte, mina armar och ben tills han suckade, lyfte sina armar och la dem runtom mig. Jag kunde höra hur han andades i mitt hår och hur mitt hjärtas takt ökade för varje sekund.
Dunk...dunk...dunk..dunk.dunk.dunk.dunk
Tystn aden höll på att kväva mig och handlingen till denna kram förstod jag inte alls, inte ett ord kunde jag få fram.
"Du vet att du skrämde livet ut mig då jag såg dig skydda målet med ditt ansikte, allt jag kunde tänka var NEJ!... om bara jag aldrig bjudit in dig till fotboll hade du fortfarande haft en näsa". Jag kände hur hans värme lämnade min kropp och han tog ett steg ifrån mig, jag började redan sakna hans värme. Han tittade mig i ögonen men innan jag kunde svara så skakade han på huvudet och fortsatte "Vad är det jag säger...strunta i det och låt oss fortsätta till sjukhuset" Jag kunde i hans röst hur den sjönk och hur hans förväntningar krossades. Han släppte taget om min hand och började gå, som jag tittade på hans profil kunde jag inte hjälpa att tänka om jag inte gör något nu så kommer det bli försent.
Jag tvekade en sekund, kan jag göra det här, vågar jag? frågade jag mig själv. En till sekund betänketid och jag sprang upp till honom, tog tag i hans bakhuvud, sträckte på mig och gav honom en kyss. Han stod förvånad kvar tills jag bröt kontakten och sa till honom med självsäker röst.
"Andreas jag ville inte att någon skulle veta för du är totalt ute ur min liga men nu säger jag det för annars kan jag aldrig få en andra chans, jag älskar dig..." Det tog han en sekund att in informationen men sedan klickade det, han tog tag i mig och förde sin kropp emot sin, kysste mig med så mycket känsla att han inte behövt säga några ord. Han slutade och lät båda två hämta andan, med andfått röst sa han:
"Kim, den tid jag spenderat med dig har fått mig att förstå vilken slags människa du är, du kan vara lite för känslig men du har ett stort hjärta du klarar av att umgås och stå för din sak bland killarna, du står ut med mig när jag är som jobbigast och jag har alltid trott att det inte finns någon chans att du kan gilla mig. Jag älskar dig Kim, du är verkligen den vackraste flickan som finns. Även med din brutna näsa" Vid slutet av hans tal skrattade vi och delade ännu en kyss innan jag tog hans hand och vi gick mot sjukhuset för att fixa min näsa.
|
|
|
|
