Glassplitter |
Spegeln föll ur min hand. Jag föll strax efter, med spegelbilden
av mina blåmärken fastetsad i mitt minne. Miljarder tankar
flög genom mitt huvud, hundratals syner spelades upp på mina
näthinnor. Så landade jag på golvet med en duns. Medan tårarna
långsamt men målmedvetet pressade sig fram bakom ögonlocken
hörde jag hans steg i trappan.
Glassplittret låg överallt och jag hann tänka ”fan också”
innan han kom. Dörren sköts kraftfullt upp, slog i väggen
där handtaget gjorde den välmarkerade gropen ännu lite
djupare. Han tvekade, kämpade med en inre strid. För han
ville komma in, nå fram till mig och plantera ännu en näve
vid mitt kindben. Men det krossade glaset hindrade honom.
Evighetslånga sekunder gick medan vi såg på varandra. Han
tvekande, jag skräckslagen, med endast en tunn sköld av
glassplitter emellan oss. Så verkade han bestämma sig och
jag kröp automatiskt ihop. Men han stod bara där. Hoppet
över de vassa glaskristallerna och slagen mot ansiktet kom
aldrig. Istället valde han att öppna munnen.
”Jag verkar inte behöva straffa dig”, sa han mjukt, ”det har
du gjort så bra själv.”
Han såg på den trasiga spegeln och kunde inte längre dölja
skadeglädjen i sin röst.
”Sju års otur. Grattis!”
Han stängde dörren med en smäll som fick dörrkarmen att skaka
och gick sin väg.
Först grep skräcken tag i mig och förlamade min kropp men
tillslut kom känseln tillbaka till mina leder och jag
lyckades resa mig upp. Taklampans kalla ljus reflekterades
i det sönderslagna spegelglaset. Försiktigt plockade jag
upp en skärva och höll den varsamt mellan fingrarna. Det
enda som återspeglades var ett öga. Mitt öga. En spegelbild
av en liten del av mig. En del som fortfarande var hel. En
del som, när den blivit skadad, renats av tårar. Insikten
om att det fanns en del av mig som inte var trasig fyllde
mig med förvåning. Jag strök med ena handen över blåmärket
på kinden, tacksam över att det blålila inte reflekterades
i glasskärvan.
I den stunden fylldes jag med hopp. Lättnaden gjorde mig
knäsvag och jag hasade ner på golvet med blicken fäst på de
utspridda glaskristallerna. Jag hade fortfarande skärvan i
handen och jag höll upp den framför mig så att jag kunde
möta min egen blick.
”Allt är inte krossat”, viskade jag, ”för även hos trasiga
saker kan man hitta delar som klarat sig bra. Trots att de
inte alltid är så fina i kanten är de ändå vackra.”
|
| Kommentarer | | Safir - 3 jun 13 - 20:49 | | Väldigt fin, men som den petmaja jag är stör jag mig lite på hur ofta det krossade glaset nämns i första stycket och början på andra. Men bra! | | martobicat - 1 jun 13 - 03:03 | | Du har talang, Louise! |
|
|
|
