Förbannelse - del 2 |
Solen är knappt gulfärgad när den klämtar sig uppför himlen, mitt i april. Den hälsas välkommen av hesa fåglar och blåsotig himmel. Över sandiga steppmarker tassar ett kraftvuxet rovdjur med stripig, svart päls. Dess tänder lyser vitt i munnen och ögonen glöder röda. Även om isen knappt smält bort i de kallare delarna av världen och det fortfarande blåser kyligt över djuret så droppar svetten från dess kropp.
Efter en stund närmar sig den ett träd vid ett nästan uttorkat vattenhål där den lägger sig under den svala skuggan och andas ut. Sakta kryper den fram mot vattenhålet och lapar i sig smutsigt, ljummet vatten. När den är klar sätter den sig upp, hukar sig neråt lite och gnäller till när ben börjar brytas och hud börjar skymta under den svarta pälsen. Förvandlingen går smidigare nu än den någonsin har gjort förut och innan man hunnit blinka sitter en fullvuxen man på sina bara knän i sanden. Han flämtar kraftigt, tar sig om bröstet och trycker häftigt till så att hans revben lägger sig på plats. När han tagit några skopor vatten med sina stora händer backar han bakåt och lutar sig mot trädet. Barken känns kall och lite fuktig mot hans brännheta, nakna skinn.
Det går en stund och han vaknar upp, helt omedveten om att han ens somnat. Hans svarta, tjocka hår ligger som i svettiga stripor över hans panna. Han knycker nacken hårt åt sidan för att skaka bort hårslamsorna ur hans ansikte och noterar två skepnader en bit bort. De två går med raska steg åt hans håll. Han morrar till, ett dovt läte ur hans hals. Ögonen blixtrar. Men han lugnar snabbt ned sig när han ser vilka de är.
”Cecil. Miracuel.” Han drar en suck.
”Kyenin”, hälsar Miracuel tillbaka. Cecil säger ingenting. Kyenin noterar att han har torkat blod över hela halsen men säger det inte högt.
Alla tre har samma drag i både ansikte och kropp; likadant svart hår och lika rubinröda ögon. Men det finns några kännetecken som skiljer dem åt. Till exempel så har Miracuel ett födelsemärke på käkbenet som människorna målade dit på sig själva. Cecil är för handikappad att kunnat le. Han har inte haft någon anledning att vara glad i sitt tidigare liv så han har inte lärt sig hur man gör.
”Borde du inte vara i din vargform?”
”Varg och varg”, mumlar Kyenin.
”Du fattar vad jag menar.”
”Jag bytte precis”, svarar Kyenin snabbt. ”Det är dels lättare och dels svårare för var gång.”
”Hur så?” säger Cecil blankt. Kyenin har dock aldrig gillat den unga mannen, hans bloddrypande historia har ingen betydelse. Han är alltid för otacksam. Han har aldrig fallit Kyenin i smaken. Det är ett under att Miracuel står ut.
”Förvandlingen går snabbare nu än den har gjort men benen hamnar fel. Igår vaknade jag upp med att ett av revbenen bytt plats med nyckelbenet, här på högersidan”, svarar han och pekar. Cecils ögon ändrar färg från mörk rubin till ljus under någon sekund.
”Men det fungerar? Evolutionen har lyckats?” fortsätter Cecil ivrigt.
”Evolutionen? Det här är en förbannelse! Svart magi. Det har ingenting med evolutionen å göra. Om naturen hade kunnat hade vi legat under jord som resten av världen”, fräser Kyenin tillbaka. ”Och vad har det för betydelse om det har lyckats eller inte? Ingen av oss vill vara såhär.” Han pausar snabbt, stirrar rakt in i Cecils ögon och håller andan. Den unge mannen tittar tillbaka. Hans mörka, långa ögonfransar ramar in irisens rubinröda lyster. Svart mot rött, en perfekt kontrast mot hans nästan genomskinliga hud. Ådrorna lyser blått vid halsen. Kyenin sväljer bort törsten efter pulserande blod. Hans egna har sedan länge koagulerat inom honom. ”Du har inte tänkt avsluta processen va?” väser han kvävt.
”Vad får dig att tro det?”
”Du har ett val och du tar den inte”, viskar Kyenin. Hans röst bär inte tyngden och ilskan som sprängs likt tiotusentals små minor inne i hans huvud.
”Jag gör hellre det här valet än något annat.”
”Du har ett val som ingen annan hade men du tar den inte!” vrålar Kyenin. Förbannelseådrorna pulserar hårt och det exploderar i hans tinningar. Sylvassa huggtänder börjar spetsa igenom tandköttet och kroppen böjer sig i flera hundra olika vägar. Ryggen böjs onaturligt bakåt och hans skriker högt, ut i luften. Smärtan river honom i ryggraden. Medan mörkret pressas mot honom och ljuset bara hinner flimra några gånger, ser han hur både Cecil stirrar förundransvärt och Miracuel förfärat på honom. Ett dovt muller hörs ur hans svårt sargade strupe, blodet smakar färskt i hans mun. Efter ett högt, brytande knak står där en morrande, svart varg framför dem.
Kyenins kolsvarta form andas djupt och raspigt medan blod droppar från hans såriga tandkött. Han är täckt av tjock, svart päls som ligger stripigt över hans darrande kropp. Gruset knastrar under hans tunga tassar när ett par benhårda klor river sig ut. När Cecil är den första på att reagera när förvandlingen är klar och han tar ett steg framåt, morrar Kyenin dovt åt honom och visar tänderna. Svansen drar sig ilsket mellan benen och kroppsformen ändras från låg till en hög, hotande ställning. Så Cecil gör inget utfall. Han sätter sig lugnt på marken, lägger undersidan av armarna på sina knän och studerar vargen noga med nyfikna ögon. Miracuel står fortfarande kvar på samma sida som innan och han har ingen som helst tanke på att flytta på sig.
Cecil ser rakt in i Kyenins pulserande iris och lägger huvudet på sned. Elektriciteten spänner sig hårdare och hårdare mellan dem så någon måste slappna av så att ingen av dem brister. Lungorna trycks ihop i Cecils bröst men han fortsätter att stirra. Vargen gör samma sak men dess mentalitet är inte lika starkt, särskilt inte nu när ilskan flödar genom dess kropp. Så han ger upp, drar ett suckande andetag och lägger sig ner på det vassa gruset. Cecil ler vagt och sätter sig närmare djuret. Han lägger dess haka i sin hand och drar upp honom så han kan närmare se in i ögonen. Med sin andra hand stryker han bort blodet och slickar på sitt finger. Kyenin släpper inte den unga mannen med blicken.
”Hm”, hummar Cecil lågt. Han vänder sig om mot Miracuel som blivit ännu blekare än innan. Han lägger dock inte märke till sin resande kamrats yrsel och vet inte om att han är mycket nära på att svimma av skräck. ”Blodet smakar konstigt.”
”Kan det vara för att- för att han inte är en varg om ens mänsklig?” Miracuel sväljer hårt bort sin rädsla.
”Nej. Det är något annat. Det smakar kraftigt järn med en uns av…”, han tvekar. ”Pepprigt.”
”Va?” Miracuel höjer på ögonbrynet.
”Du är en alfa, eller hur?” Cecil har vänt sig till Kyenin igen men får inget svar. ”Hm.”
”Vad är det?” Miracuel möter Cecils blick igen. Den yngre mannen ser tom ut.
”Ingenting”, svarar han efter en liten stund av betänketid. ”Ingenting alls.” Han stryker snabbt med handen mellan vargens öron och reser sig sedan upp och börjar gå bort från dricksplatsen. ”Låt oss gå.”
Det är när mörkret lägger sig likt ett kolsvart duntäcke över världen som Cecil äntligen stannar för att vila. De båda männen klättrar upp på en bergshäll och in i en grotta där de väntar ut natten. Cecil sätter sig ner på en blöt sten och studerar grottans bäcksvarta väggar. Iskallt vatten strilar ner i små hålor längs väggarna och samlas i en liten pöl precis vid Miracuels fötter. Han böjer sig ner och låter sina pianofingrar nudda vattnet. Ett svagt leende formas på hans läppar.
”Vad flinar du åt?” undrar Cecil. Miracuel ser snabbt upp och möter hans blick.
”Nä, jag bara tänkte att vi inte behöver bekymra oss om vatten för resan i alla fall, här finns det ju tillräckligt.” Cecil tittar konstigt på honom innan han förstår vad Miracuel menar och flinar också.
Deras vattenintag slutade fungera när de båda förstod att de var på gränsen att vara icke-människor. Struphuvudet snörde ihop sig så fort ett par vattendroppar ens nuddade deras läppar. Att bära vatten med sig hade varit ett rent självmordsuppdrag.
En syrsa hoppar upp på stenen bredvid Miracuel och börjar skallrande sjunga sin sång. Båda männen sitter tyst och lyssnar på den. Cecil lägger hakan i handen som han lutar mot sitt knä och stirrar intensivt på det lilla djuret. Miracuel sliter blicken från syrsan och begrundar Cecils ansiktsdrag och matta lyster. Han minns när de fann varandra i en tät regnskog någonstans i Amazonas. Cecil hade varit smutsig och undernärd, hans kinder hade sugits inåt och revbenen pekade ut innanför hans trasiga kläder. Nu märks inte hans föregångna anorexiavarningar utan han har växt till sig och kött har lagts runt hans ben.
”Tycker du som Kyenin, att jag gjorde fel i att välja att leva istället för att dö?” mumlar Cecil, fortfarande med blicken på den lilla syrsan som fortfarande sjunger sin sång.
”Vad är det jag hör, tvekar Cecil von Ehrlich Hermz Jr?” Cecil sneglar irriterat på honom när han valde att tilltala honom med hela hans namn.
”Vergeef”, muttrar han. ”Klootzak.” Miracuel skrattar.
Cecil ser ut utanför grottans väggar där himlen är helt stjärnklar. Halvmånen står högt i skyn medan den lyser kritvitt. Månljuset lämnar skuggor och markeringar över hans anlete. Ett tunt ärr, som nu är nästan helt bortblekt, skimrar svagt vid hans käke. Ärrvävnaderna har läkt bra. Över hans hand har han små oläkta hål. Han har låtit sina huggtänder få penetrera sin hud ett antal gånger. Bara för känslan. Känslan av att han fortfarande lever. I alla fall ett tag till.
Han ser bort mot sin reskamrat Miracuel. En ilande känsla far genom hans kropp och han tar sig snabbt om bröstet, med sin vän tittande förvånansvärt på honom. Det känns som om hans lungor, vilket sekund som helst kommer sprängas i hans bröst. Musklerna kniper ihop, benen krackelerar. Han kan knappt andas. Miracuel far upp på fötter, sätter sig på knä framför Cecil, stirrar oroligt in i hans röda ögon. Ett lågt, kvidande ljud lämnar Cecils läppar. Jag visar att det känns, tänker Cecil. Jag visar att jag fortfarande har ett hjärta. Han skakar bort smärtan som fortfarande spricker i honom, harklar sig och flinar. Miracuel höjer ett svart ögonbryn.
”Är du okej?”
”Varför skulle jag inte vara?” muttrar Cecil i förnekelse. Han möter Miracuels blick som både är orolig, frustrerad och misstänksam.
”Du hade ont.”
”Det är lugnt.”
”Är det något, Cecil? Berätta för mig, jag vet vad du går igenom, vi är i samma sits-”
”Det är lugnt”, fräser Cecil åt honom men ångrar sig direkt efter att de snäsiga orden lämnat hans mun. Miracuels ögon blir genast blanka. Cecil är precis på väg att ursäkta sin oartighet men Miracuel hinner vända ryggen till.
Den ilande smärtan höjer sig medan Cecil drar ett andetag. Det är ånger och något annat. Något han aldrig känt förut, men som blivit starkare och starkare ju närmare de kommer sin slutdestination.
|
|
|
|
