Scen ur sommar jag aldrig haft || Orions bälte |
Trettiofyra [23.26] minuter till midnatt
Han lägger sig raklång
intill en parkbänk
som är
slät
Det är — astronomi — för
honom och bara
honom för henne
Väldigt löst ihopflätade
fingrar
Som origami
håller han henne
Tickandet under
kläderna
imploderar i aprilregn
expolderar efterblivet
Kliar i handflatan
Hon sträcker sig
mot Orions bälte
ritar mellan p.u.n.k.t.e.r.n.a
det har alltid varit
svårt
så svårt
att se vart stackars Orions kropp
börjar och slutar och
rödförskjutning
har gjort hela hans huvud
(osynligt)
Hon vet inte,
hon vet inget om det där, men
att dra linjer mellan
punkterna. är nödvändigt
för att
bura in
o ä n d l i g h e t e n.
(och än så länge går det)
Han släpper det
svarta taket inte
henne
; vilken scen
Panikartad trygghet
Han tänker på meningen
med ljuset som färdas
så
så
snabbt och tid
som fysikens enda
form av rörelse;
att vilja åldras
om det finns någon
att åldras med och hon är
livsenergi och han
slickar i sig i vågor;
allting(?) expanderar
och allting(?) smakar
som eld och
sallad
|
| Kommentarer | | Tokiloka - 20 apr 13 - 01:34 | Hm...
Det är ju en sån där text som man läser massor med gånger för att man blir förälskad i den direkt. | | martobicat - 19 apr 13 - 00:19 | | Fint! |
|
|
|
