Brevet till min vän |
Det är såhär det börjar. Det är såhär jag ska förklara att den som känner dessa känslor absolut inte är ensam. Och oavsett om du känner dig som ett sandkorn i rymden eller som en planet som inte har blivit upptäckt än så ska du veta, du är inte ensam. Jag finns där, jag är där nu. Det är du och jag. Det lovar jag dig.
Som de tragiskaste hollywoodfilmerna till den mest kärleksfulla Jane Austin filmen, så är mitt liv. Det kastas fram och tillbaka. I oro, i finnandet och sökande efter sig själv, i försöket att få den man tycker om att älska en tillbaka. Jag är mitt i den orkanen. Som den lilla strumpan mitt i tvättmaskinen mitt under centrifugeringen.
Jag har bara haft en man i huvudet i ett år nu. Han har funnits där som ett plåster på mitt hjärta. Han räddar mig från min ensamhet, betryggar mig från det onda och samtidigt så finns det ett sår under som bara blöder och blöder. Och fast du skulle bara vilja rycka av det så vet du att han räddar dig från allt detta samtidigt som du vill lufta såret får att det ska kunna komma fram ny vävnad som skall läka det hela och kunna få se lite solsken och lufta sig i friheten.
Han är där, men så fruktansvårt långt bort. Samtidigt som han svär sig fri från mig så håller han mig i detta järngrepp. Det är sjukt att kunna säga att man nästintill älskar en människa som man känner så lite av. Men så är det. Det vore bara onödigt att ljuga om det. Och här, i detta rum mellan dig och mig, i detta samtal så lovar jag att jag inte ska ljuga. Hur mycket jag än skulle vilja säga att jag bara rycker på axlarna och påstår att jag är bra, det är ingen fara. Men jag är märkt. Märkt av obesvarad kärlek. Herregud jag har inte varit olyckligt kär sen jag var 13 och var kär i en kille som var 1 år äldre än mig och definitivt inte hade något intresse i mig. Fan jag är inte 13 jag är 21, Tjugoett år gammal! Men jag antar att kärlek oavsett vilken ålder den kommer i alltid kommer visa sig i sina olika skepnader, lycklig eller olycklig.
Jag antar att du känner igen denna känsla? Det gör du säkert. Du har nog och mycket troligt varit i precis samma position som mig. Bra. Då är inte heller jag ensam.
Nu ska jag visa det endast mina närmaste vänner ha sett och detta litar jag på bara kommer vara mellan dig och mig.
När jag flyttade till dit jag är nu. När jag lämnade den staden som han och jag bodde i tillsammans, i den staden vi smög runt, kysstes, älskade så skickade jag detta brev till honom. Jag skrev det med penna och papper, la ner det i ett kuvert och skickade det med posten. Jag fattar inte att jag verkligen vågade det men det gjorde jag. Ibland är jag modig, tacka gud för det annars hade jag nog spruckit i tusen bitar. Men här mitt vän, här är det.
”Jag vet att du är gammalmodig av dig därför vill jag göra detta på det gammalmodiga sättet, jag skriver ett brev. Jag vill att du ska veta att jag tycker om dig väldigt mycket. Ibland så tillåter jag mig själv att faktiskt älska bitar av dig. Trotts att jag troligen endast känner en femtedel av allt du är och har varit med om. Om ens det.
Jag vet att du har sagt till mig att jag inte ska bli kär i dig. Men vissa saker kan man inte rå för. Känslor är alltid känslor och ibland de är okontrollerbara. I alla fall för mig.
Jag skriver detta på papper till dig. Vad jag känner, tycker för att jag ärligt inte om jag hade vågat säga det till dig i verkligheten. Och jag vet inte heller om du hade vågat lyssna.
När du kommer nära, håller om mig hårt och sover med mig i dina armar så vill jag bara vara din. Det känns som bröstet sprängs i tusentals, miljontals små delar. Av ömhet, av trygghet, av närhet, av kärlek. Du är ibland så långt ifrån mig men så fort du är nära så är du mig närmst. När du pratar så kan jag ibland inte lyssna. Jag fångas av dina yviga gester, dina ögon. Jag vill ta hand om dig. Älska dig.
Du är mer än vad du tror. På andra sätt än de du vet. Du är så mycket mer. Jag vill skratta med dig. Leka med dig, älska med dig, vara med dig.
Du är tillräckligt. Du är nog som du är just nu. Du har kapaciteten till att vara mer. Men som du är nu är perfektion med. Jag önskar att du kunde släppa allt runt omkring dig. Slappna av. Ta tid för dig själv. Och njuta av vad som gör dig allra bäst.
Du är vackrast precis som du är här hos mig. I min säng pratandes med mig hållande en kaffekopp i handen. Och om jag fick välja hade jag önskat att jag kunde vaknat på samma sätt varje morgon, bredvid dig. Utan att du behöver skynda iväg någonstans. Utan obligationer. Utan rädslan för att verka förmycket. Förmycket nära, dela förmycket ömhet. Jag önskar att du någon gång bara kan vara stilla med mig. Låta dagen gå. Liggandes i sängen pratandes, tittande på en film.
Du undrar varför jag är snäll mot dig. Varför jag bryr mig. Det är för att jag någonstans inom mig känner att du faktiskt är värd det. Att du är det jag vill ha. För att du får mig att känna allt detta.
Du är vackrare än vad du tror och på ett annat sätt än vad ordet vacker betyder för dig.
Jag kan inte säga vad som händer när jag flyttar här ifrån. Men jag hoppas vi kommer hålla kontakten. Att kanske när jag är klar med skolan, när du har gjort ditt att vi kan hitta tillbaka till varandra.
Ge oss en ärlig chans. För jag vet att vi är värda det. Och jag hoppas på att du känner på samma sätt.
Men oavsett vart allt leder. Hur du känner. Så jag vill att du ska veta. Att om du vore min så skulle jag älska varje galenskap av dig, varje egenhet, skråma, varje sår så om det var det bästa av dig.”
Kära vän. Låt mig säga; inget har ändrats sedan de 5 månader jag skickade det brevet. Jag menar fortfarande vartenda ord.
Så du som känner dig som ett sandkorn i rymden, som planeten som ej blivit upptäck, som strumpan i mitten av den centrifugerande tvättmaskinen; Du är inte ensam. Jag är här. I ditt vemod, i din hjärtesorg, i dina försök till att vara precis det som han önskar.
Jag finns här. Jag är med dig, jag känner som dig och för dig.
Din vän föralltid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | wonkis - 18 apr 13 - 04:35- Betyg:  | | superduperbra! |
|
|
|
