Tänk om jag hade vetat (ätstörning) |
Tänk om jag hade vetat? Tänk om jag hade vetat hur det skulle gå och hur långt jag skulle dra det, då när jag 8 år gammal stod framför badrumsspegeln och klankade ner på min kropp. Tänk om jag hade vetat att jag 10 år senare fortfarande skulle stå där, framför en annan spegel och med en vuxen kvinnas kropp, men ändå – samma tankar. Samma evinnerliga tankar och samma ångestfyllda känslor. Dag ut och dag in i mer än 10 år.
Jag undrar om jag, då 8 år gammal, skulle ha backat om någon berättade hur det skulle gå. Om någon hade sagt att jag 12 år gammal skulle börja minska portioner, börja fasta, ljuga och gömma? Om någon hade sagt att jag 14 år gammal skulle börja kräkas, hetsäta och kräkas? Att jag 16 år gammal skulle ta ett beslut som jag var beredd att hålla fast vid ända in i graven: ”Aldrig mer ska någon få kalla mig tjock”. Att jag 18 år gammal skulle spendera all min vakna tid med att räkna kalorier, att varje dag kräkas till inget annat än blod fanns kvar att kräkas upp, att gång på gång träna tills jag svimmade. Att jag skulle få höra att min ätstörning var livshotande, att jag inte längre aktivt försökte begå självmord utan istället stilla och långsamt plågade mig själv till döds. Att jag 18 år gammal trots det inte skulle sluta. Att jag 18 år gammal var villig att ta risken att dö för att bli smal.
Jag undrar om jag, då 8 år gammal, på fullaste allvar skulle ha tyckt att det var värt priset? Att förstöra min kropp och inte längre orka med de enklaste saker. Att inte orka överhuvudtaget försöka förverkliga en enda av mina drömmar. Att stöta bort alla som bryr sig. Ångesten. För att inte tala om ångesten som ständigt åt mig levande. Hade jag tyckt att det var värt det?
Jag hoppas inte det. Jag hoppas att den 8-åriga flickan från då var klokare än vad jag är idag. Att hon kan ruska om den här unga kvinnan, få mig att vakna upp och att inse att jag vill leva. Att jag vill leva ett liv värt att leva och inte ständigt vandra runt på gränsen mellan liv och död. Jag önskar att den 8-åriga flickan i mig ska kräva att den jag är idag väljer att kämpa, väljer livet, och på så sätt ger den ännu yngre varianten av mig upprättelse. En upprättelse i form av ett liv.
Tänk om jag hade vetat…
|
|
|
|
