Visst är det härligt? |
För sisådär 13.7 miljarder år sedan uppstod Universum. Universums födelse är det man brukar kalla Big Bang, men egentligen var det ingen smäll som vi känner till den idag – det var mer som en plötslig expansion. Innan Big Bang fanns ingenting. Allting uppstod samtidigt som Big Bang: tid, rum och materia. Sedan Universum uppkom har det expanderat, det expanderar fortfarande, åt alla håll och i ökande takt. Det är svårt att säga hur stort Universum är, eftersom vi inte kan se vart det tar slut härifrån, men man räknar med att det är någonstans mellan 93 miljarder ljusår och oändligt stort. Ett ljusår är sträckan ljuset hinner färdas på ett helt år, en väldigt lång sträcka eftersom ljuset på en enda sekund hinner färdas hela 300 000 kilometer. 93 miljarder ljusår är så stort att det är svårt att greppa, svårt att förstå vilket enormt utrymme det är. Oändlighet är större ändå. Oändligheten har inget slut. Om man skulle sätta sig ned och räkna vartenda sandkorn på varenda strand i hela världen, så skulle den siffran inte vara närmre oändlighet än vad siffran ett är.
I universum finns hundratals miljarder galaxer, och i varje galax finns allt från några hundra miljoner till några hundra miljarder stjärnor. Det är väldigt många stjärnor, och väldigt många galaxer. En av dessa galaxer och en av dessa stjärnor är av särskild betydelse för oss. Vintergatan, kallar vi vår galax som vi ser som ett dammoln på natthimmelen. Vår galax är ungefär 100 000 ljusår i diameter. Det finns några hundra miljoner stjärnor i vår galax, men det är bara några tio tusentals stjärnor som är synliga för blotta ögat från jorden. En stjärna är, olikt de andra stjärnorna i galaxen, synlig på dagen och inte på natten. Det är vår sol. Runt vår sol snurrar åtta planeter: Mercurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus. Vårt solsystem finns i en av Vintergatans spiralarmar, ungefär 30 000 ljusår från galaxens mittpunkt. Det tar 200 miljoner år för vår sol och dess planeter att snurra ett helt varv runt galaxen.
Solsystemet föddes för 4.6 miljarder år sedan. Solen har i 4.6 miljarder år oavbrutet omvandlat väte till helium. I 4.6 miljarder år har vår stjärna skänkt planeterna ljus och värme. För 3.6 miljarder år sedan skedde något som förändrade vårt solsystem, i havet på vår planet: livet uppstod. Hur det hände är svårt att säga – varför, svårare ändå. Uppkomsten av liv kan höra till Universums vardag, eller så är det helt unikt; det är också svårt att säga. Mycket i det här universumet är svårt att avgöra när man står med fötterna fast på jorden. Men på den här planeten uppstod liv – först DNA-strängar som kopierade sig själva, sedan encelliga varelser, sedan encelliga växtceller, som genom fotosyntes började fylla atmosfären med syre. Encellig blev flercellig. Fiskar började utvecklas; några av dem började anpassas till att lämna vattnet, amfibier utvecklades, likaså reptiler. Däggdjuren var också under utveckling, men det dröjde innan de fick övertaget. Det var först för 65 miljoner år sedan, när dinosauriernas era tog slut, som däggdjurens evolution fick riktigt fotfäste. Våra förfäder var apliknande varelser som levde i träden, men av någon anledning lämnade de träden. De började gå upprätt, de lärde sig använda verktyg, göra upp eld. För ungefär 200 000 år sedan dök den första homo sapiens, den första moderna människan, upp. Med en stor, välutvecklad hjärna kunde våra förfäder utveckla ett språk, kulturer började växa fram. För ungefär 10 000 år sedan slog våra tidigare nomadiska förfäder sig ned och började bruka jorden. Byar växte fram, växte till städer, kungariken uppstod. Människan uppfann religion, politik, ekonomi, upptäckte vetenskap, matematik, korsade oceaner och hittade ny mark, utvecklade teknologi som våra förfäder inte skulle kunna föreställa sig i sina vildaste fantasier. På senare år har vi till och med lämnat den här planeten; människor har för första gången satt fot på en annan värld, vår måne. Vi har kommit långt sedan tiden då vi levde i träden.
Det går inte att avgöra hur många planeter det finns i galaxen, eller hur många av de planeterna som intelligent liv har uppstått på. Astronomen Frank Drake skrev en matematisk ekvation för att försöka beräkna hur många planeter med intelligent liv det finns i Vintergatan. Ekvationen går ut på att multiplicera olika faktorer som påverkar möjligheten till liv med varandra, till exempel antalet stjärnor i galaxen, andelen stjärnor med planeter, antalet planeter där livets byggstenar finns, och så vidare. Det hela är förstås mycket spekulativt, eftersom vi inte vet saker som hur många planeter det finns, eller hur klimatet är på galaxens alla världar. Det finns mycket att ta i beaktning när man försöker räkna på det här: hur stor är sannolikheten att liv uppstår? Är bebodda planeter regel eller undantag? Hur stor är sannolikheten att levande organismer utvecklar intelligens innan de dör ut? Kan en intelligent civilisation som vår överleva sig själv, eller är självutplåning oundvikligt? Antalet planeter där intelligent liv har uppstått kan vara så stort som några hundra miljoner, men det kan också vara så litet som bara två planeter. Två planeter, i hela Vintergatan, som ju sträcker sig 100 000 ljusår. En av de här planeterna måste vara Jorden – det vet vi, för att här finns ju vi.
Faktumet är som sådant: oavsett hur osannolikt det än må verka att vi är de enda levande varelserna i Universum, så har vi hittills konkret bevis för liv på bara en enda planet, och det är Jorden. Än så länge är vi ensamma. Kanske kan det kännas tomt, ensamt, skrämmande; Universum är ju trots allt oändligt stort. Jorden är i jämförelse inget annat än ett dammkorn. Ett oändligt stort Universum är väldigt mycket utrymme för några ensamma varelser på ett dammkorn att röra sig i. Visst kan man tänka så, men det är värt att komma ihåg att vägen från Big Bang, till Vintergatans bildning, till solsystemets födelse, till uppkomsten av liv på jorden, till den första varelsen som gick på land, till slutet på dinosauriernas herravälde, till den första apan som reste sig upp på två ben, till Homo sapiens uppkomst, till jordbrukets början, till civilisationers uppkomst och fall, hela vägen fram till din födelse, går att följa som en obruten linje, en röd tråd genom vår och Universums historia. Det är sant för varenda människa som någonsin levat. Kanske är vår livsform bara en i mängden, kanske är den unik, men den röda tråden finns där för oss precis som den finns för andra levande varelser i Universum. Vår röda tråd är unik – vi är de enda människorna i Universum.
På jorden finns sju miljarder människor. Sju miljarder låter kanske mycket, men kom ihåg att det finns några hundra miljarder galaxer, med lika många stjärnor i varje, och kanske lika många planeter som stjärnor. Jorden är som ett dammkorn som sakta virvlar runt i morgonens ljus. Sju miljarder låter kanske mycket, men vi är de enda sju miljarder människorna i Universum. Hur långt vi än åker, hur många planeter och galaxer vi än färdas till, kommer vi aldrig att stöta på en annan människa. Var och en av oss hör samman med den andra, eftersom var och en är Universums barn. Homo sapiens har funnits i 200 000 år, ett kort ögonblick i de stora tidsskalor som gäller ute i rymden. Vi finns på jorden en sådan kort stund; kanske borde vi uppskatta livet, solen i den blå himlen och planeten som vi lever på medan vi fortfarande kan.
Universum skapades inte för oss. Men vi finns här, vi har klarat oss igenom ett stort antal osannolikheter och har förmågan att titta ut i Universum och beundra alla de spektakulära fenomen som på ett eller annat sätt har bidragit till att skapa oss; visst är det härligt att leva?
|
|
|
|
