En overklig verklighetssflykt |
Jag ser dig på långt håll, men jag vet att du inte ser mig. Du ser bara dig och inte mig, det är aldrig jag, aldrig vi. Det är bara du i din värld, den värld jag inte får tillgång till, den värld jag inte ser, som bara du ser, men ingen annan. Det är skrämmande, men ändå så verkligt och påtagligt. Jag vet inte ens om du märker att jag är här, om du märker att jag står bredvid din sida, men inte andas.
Andas vi samma luft ens? Eller ser du bara dig, dig och ditt liv, dina problem och bekymmer, dina demoner.
Ingen kan nå in till dig, ingen kan få dig att få se det vi ser, allt är bara du.
Men jag ser dig komma gåendes mot mig, med tom blick och släpande steg. Så som om du inte vill komma framåt eller ens vill stå kvar, bara svepas bort med vinden, dit till ditt land, din fantasi och verklighetsflykten. Du är därborta, borta, ja borta, med fråvarande blick och sorgset leende. Om det ens kan kallas leende, det vet jag inte, det är någon slags grimars, kanske den grimars du lärt dig ska återspegla glad?
Jag vet inte om du ens ser mig, om du vet att jag en gång har existerat. Den lekfulla, glada, hoppfulla människa som en gång fanns. Men nu är det ett tomt skal som inte går att tränga sig igenom. Den skrämmande värld du lever i, som ingen får komma in i, inte en endaste glimt.
Minns du?
Minns du den tid som en gång fanns? Det som vi skrattade åt, log åt? Det som fortfarande finns, världen som inte är förändrad bara något föråldrad.
Jag vill ta tag i dig och skaka om dig, skrika, gråta, slå tills du förstår. Att världen du lever i endast är fantasi och inte verklighet, att det endast är en verklighetsflykt.
En verklighetflykt utan dess like, men även en verklighetsflykt kan skada, kan förstöra och förgöra, det behöver inte alltid rädda. Men du verkar inte förstå det, inte nu i alla fall. Det kanske är en trygghet, en trygghet vi andra inte kan förstå.
Du är framme nu, precis bredvid mig. Jag kan känna din andedräkt i mitt ansikte, du andas, tungt men ändå häftigt, som om du är rädd för något, något vi inte ser.
Jag vill ta upp min hand och röra vid din kind, krama dig, lugna ner dig för att få dig att förstå att det inte finns något farligt här, att det bara är jag och du och ingen annan. Men jag törs inte, så rädd för att bli avvisad ytterligare en gång. Precis som alla andra gånger då jag har försökt.
Jag ser din svarta kappa, den svarta kjolen och de neonrosa handledsvärmarna som matchar de rosa ränderna på din tröja. Men jag vet inte om det verkligen är du. Jag vet inte om du verkligen vill vara den jag ser.
Jag vill visa dig den värld jag ser, den med färger och människor som vill dig väl.
Jag vill få dig att minnas, det du inte minns, jag vill få dig att minnas att du en gång var jag.
|
| Kommentarer | | nattblick - 11 maj 14 - 20:32 | | Det här är en av de bästa texterna jag har läst på väldigt länge. Den är jättebra, berör mig så himla mycket. Ditt sätt att beskriva känslor är bara helt, WOW! Man blir typ stum :O |
|
|
|
