Lejonkungen 3 Kopa: Den förlorade kungasonen K2 |
Kapitel 2
”Hej Kopa.” Nala låg precis utanför grottan med sin dotter mellan tassarna. Systern sken upp.
”Kopa!”
Prinsen skrattade och gick fram till sin lillasyster.
”Hej Kiara! Han rufsade till henne i huvudet med ena tassen.
”Har du haft en bra dag Kopa?” Nala slickade honom i ansiktet. ”Jag ser i alla fall att du varit och lekt i smutsen.”
Kopa förstod vart hon ville komma och hoppade undan.
”Mamma, jag vill inte bli tvättad! Inte just nu i alla fall ...”
”Okej.” log Nala road. ”Och … var har du Timon och Pumba?”
Kopa bet samman käkarna.
”Jo … eh. Hm, vet ... inte...”
Nala höjde ena ögonbrynet.
”Vad har vi sagt om att gå ifrån dem Kopa!?
”Jag vet, jag vet.” Han suckade.
”Vilka var du med då? Hila? Mapenzi?”
”Nä, några nya?”
”Jaha. Vad kul! Vilka då?”
Kopa teg. Han kunde inte berätta utan att avslöja sig.
”Inga särskilda.”
Kiara klev över sin mors tassar och såg upp på sin bror.
”Kopa, kan du ta mig till vattenhålet imorgon?”
”Njaaa.”
”Snälla!” Kiara hoppade uppspelt från sida till sida.
”Jag vet inte, gillar inte du bättre om att sitta här och titta ut över kungariket?” undrade Kopa halvt på skämt.
”Tja...” Kiara såg ned på marken och sedan på sin mor. ”Jag gillar att ta en närmare titt på det också.” Kopa småskrattade.
”Jag tar med dig till vattenhålet imorgon då.”
”Jaaa!”
”Vart är pappa då?”
”Vet inte.” sa Kiara lågt.
”Han gick för ett tag sen för att jaga bort hyenorna från lejonriket. De där asätarna fortsätter att ta sig in på kungarikets marker.” sa Nala och skakade på huvudet. Hon andades ut och skulle just säga något då hon såg två figurer komma upp för lejonklippan. ”Se, där kommer de du sprang ifrån.”
”Heh, där är han ju. Jag sa ju att han var här! Du, vart tog du vägen?”
”Hej hörni. Jag gick och stötte på två nya vänner.” sa han ursäktande och kastade en blick upp mot lejonklippans topp. ”Jag går upp ett tag.”
”Var bara försiktig.” förmanade Nala.
Från toppen kunde man se över hela kungariket, det som snart skulle vara hans. Han la sig ned och lade huvudet mellan tassarna.
”Bror?”
Kopa tittade bakom sig. Kiara traskade fram till honom och la sig vid hans sida.
”Hur har din dag varit då?”
”Tråkig. Ingen vill leka med mig.”
”Seså. Kiara. Du är ganska liten också. Men du ska se att du nån gång hittar en god vän. Jag kanske redan har hittat en åt dig.”
”Har du?”
”Hm, ja. Jag har inte träffat honom. Men mina nya vänner har en styvbror, som är lika gammal som du. Ni kanske kan träffas nån dag? Men i morgon ska jag lova att vara med dig hela dagen. Okej?”
”Okej. Lova!”
”Ja, jag lovar. Kan skaka tass på det om du vill?”
”Okej!” Kiara skakade sin brors tass löst. Hon lutade sig mot honom, borrade ned sitt huvud mot hans framben och mot dess tjocka pälsen slöt hon ögon.
* * *
Kopa vaknade av att något hårt stötte till honom i huvudet. Och kort därefter ännu en smäll.
Och så hörde han en ljus röst ropa hans namn flera gånger efter varandra. Han hade redan sina misstankar om vem, när hon bet tag om hans öra.
”Aj! Kiara. Lugn. Jag är vaken. Vill du göra mig döv?”
Kopa ruskade på huvudet och tittade på sin syster som hade ett irriterande ansiktsuttryck.
”Du skulle ju följa med mig till vattenhållet idag!”
”Ja.. jag vet det. Men dagen har ju knappt börjat...”
”Solen har ju gått upp!”
Kopa suckade. Han ångrade nu att han berättat för prinsessan att dagen började så fort solen gått upp, men han hade glömt bort av vilken anledning han hade gjort det.
”Okej, ja, jag kommer.” Han gäspade stort och reste på sig. Kastade en blick åt sina föräldrars håll och märkte att bara Nala låg och sov.
”Vet du vart pappa är?” viskade han. Kiara skakade på huvudet. Kopa nickade för att visa att han förstod. De smög sig igenom alla de sovande lejoninnorna och Kopa undrade varför inte de väckts av Kiaras rop.
Utanför hade solen precis gått upp och Kopa funderade på hur länge Kiara legat vaken och bara väntat på att den skulle göra det. Han log lite vid tanken. Hade han också varit så morgonpigg när han varit i Kiaras ålder?
De smög ner för klippan och in bland gräset.
Kopa fick vara kvick med tassarna för att hinna med i Kiaras tempo, som var snabb fast hon var så liten, och inte tappa bort henne.
”Kiara … lugna ner dig. Jag vill inte tappa bort dig. Mamma och pappa skulle bli tokiga.”
Kiara saktade in på stegen.
”Låg du uppe hela natten och väntade på att solen skulle gå upp?” frågade han då han kom jämsides med henne.
Kiara skakade på huvudet.
Men ett tag innan den gick upp i alla fall, tänkte han. Snart nog kom de fram till vattenhållet. Simba stod och stillade sin morgontörst. Han höjde på huvudet när han hörde Kiara ropa: ”Pappa!”
”Hej gumman. Hej Kopa. Bra att du ser efter din syster.” Prinsen log snett. Kiara sprang fram till sin konungen och smekte sig mot hans ben.
Kopa tittade ner i vattnet och tittade på sin spegelbild.
”Pappa, kan jag fråga dig en sak.”
”Ja vadå Kopa?”
Kopa såg på sin syster.
”Kiara, kan du kanske … ja...?”
Kiara tittade på sin bror och gick sedan mot vattenhållet.
”Jo, pappa, det var så här. Att jag hörde mamma och farmor prata om en plats som de kallade för ”utmarkerna”, kan du berätta lite om dem?
Lejonkungen satte sig ner och mumlade något ohörbart.
”Det finns inte mycket att berätta Kopa. Men du får aldrig gå ditt. Är det förstått?”
”Men varför får jag inte det?”
Simba suckade.
”Jag har ju berättat om min farbror för dig.”
Kopa nickade. Han tittade mot Kiara för att se så att hon inte hörde vad han skulle berätta och vände sig sedan tillbaka mot sin pappa.
”Om Scar ja. Han dödade farfar och tog över lejonriket och satte skulden på dig. Men vad har det med utmarkerna att göra?”
”Jo... de som håller till där, var lojala till Scar...”
”Vänta pappa … Menar du att de som håller till där, var de som gav sig av för så länge sedan?”
”Ja.” Kopa höll munnen öppen och såg på sin pappa.
”Så du bara utvisade dem?”
”De var ett hot, Kopa. Jag kunde inte lita på dem.”
”Men ... det var ju jätte länge sen. De kan ha ändrat inställning!
Simba visste inte riktigt vad han skulle svara på det.
Kopa tog ett djupt andetag, vände sig mot Kiara, som hade sin ena tass ovanför vattenytan och gjorde ringar i vattnet.
”Kiara, kom, vi går.”
”Men Kopa. Jag vill inte!”
”Kiara!” Kopa vände sig mot Simba, sedan tillbaka mot sin syster. Suckade.
”Okej Kiara. Men vi ses sen.”
”Men du lovad att vi skulle leka hela dagen idag!”
”Ja, men jag kommer snart tillbaka...” Han försvann in bland gräset. Simba suckade.
Kopa var tvungen att gå för att kunna tänka klart. Var Vitani och Nuka lojala till Scar? Nuka kanske var det, men Vitani? Deras yngre halvbror? De visste kanske inte ens vem han var och vad han gjort. Han tvingade sig att tänka tillbaka till den tid då de utvisade fortfarande var i deras flock. Nuka hade inte varit den som talade särskilt mycket om sin far, ville han minnas.
Kopa stannade. Muttrande och tankspridd.
Han visste ju vägen över till utmarkerna. Han kunde kanske leta upp dem. Och kanske även träffa Kovu. Men då skulle han bryta löftet han hade mot Kiara och han visste att hon skulle bli knäckt av det. Och han gillade sin syster för mycket för att hon att bli det.
Han tittade mot den blå himlen. La huvudet på sned och suckade tyst.
”Kanske kan gå till dem senare?” undrade han tyst för sig själv och traskade tillbaka till sin pappa och syster.
|
|
|
|
