Lejonkungen 3 Kopa: Den förlorade kungasonen K1 |
Detta är första kapitlet i min Lejonkungen-fanfiction.
Kapitel 1
Den stora gula bollen på himlavalvet kastade varma strålar ner mot savannen.
Kopa stannade och hämtade andan efter den korta springturen och kollade bakom axeln. Timon, surikaten, och hans välgödda vän vårtsvinet Pumba, syntes inte till. Lejonungen log för sig själv. Det var nästan för enkelt att smyga ifrån dem.
Kopa var son till Simba, lejonkungen, och tronarvinge till lejonriket. Han hade orange-brun päls, ljusbruna ögon och en tofs av rödaktig päls på huvudet som gick ner för nacken. Nosen, magen och tassarna var av ljusare päls.
På senare tid hade hans pappa inte haft mycket tid med honom. Hans mamma Nala sa att det berodde på att Simba hade ett stort ansvar med att vara kung, och att han skulle förstå detta när han blev äldre och själv härskade över lejonriket. Kopa hade varje gång suckat och himlat med ögonen.
För inte så länge sen hade han hört sin mamma prata med hans farmor Sarabi om ett ställe som hette Utmarkerna. Det lät vagt bekant och efter att han tjatat tillräckligt på sin farmor, berättade hon om det. Att det var en plats där flocklösa höll till och inte mindre De utstötta. Men hon vägrade att berätta mer, än att det var en farlig plats och att han aldrig fick gå dit. Att han aldrig fick gå nära Krokodilfloden över huvud taget, förrän han var äldre.
De utstötta? Han hade undrat varför dom kallades så, men Sarabi hade sagt tillräckligt och hotade med ett bad om han fortsatte sina frågor. Självklart hade han slutat tvärt.
Hans nyfikenhet hade tagit överhand och efter att ha smugit ifrån sina barnvakter hade han satt kurs mot Utmarkerna.
Så det var dit han var på väg nu. Mot markerna bortanför Krokodilfloden.
Han såg upp mot solen och fortsatte gå. Det var tur att det inte varit Zazu som tagit sig att se efter honom, han skulle ha varit mycket svårare att ta sig ifrån.
Efter ett tag kom han fram till floden. Han tittade nedför kanten och svalde nervöst. Tre meter ner simmade verkligen en krokodil i det mörka vattnet. Den hade inte märkt honom än, vilket han tyckte var tur. Förresten så var han ju säker där han stod. Enda kruxet var hur han skulle ta sig över.
Han lät blicken glida längs området. På andra sidan var gräset glesare och jorden såg gråaktig och torr ut.
En bit bort märkte han av att flodbanken sänkte sig lite och tre stenar stack upp ur vattnet ungefär där. Kopa funderade en stund och beslöt sig sedan.
Han tittade på krokodilen lite nervöst och hoppade ner mot den platta stenen. Den var hal av vattnet, men Kopa behöll balansen. Prinsen hade blicken mellan sina framben och lät nu blicken glida framåt och drog andan.
Krokodilen hade precis märkt honom och kom nu farande mot honom med halvöppen käft. Kopa tog sats och hoppade mot den andra stenen, men han hade tagit i för lite och även missbedömt avståndet. Han landade i det ljumma vattnet bara en halvmeter ifrån stenen. Med ett flämt bröt han vattenytan, hostade lite och såg med skräckslagen gick in i krokodilens ögon. De befann sig bara några meter ifrån hans och närmade sig snabbt.
Han plaskade sig i panik mot stenen, bara med tankarna på att inte bli krokodilens lunch, hävde sig upp och hoppade mot den tredje och sista stenen. Sedan tog han till sina sista krafter, tog sats och hoppade mot flodkanten. Han lyckades nästan. Han klamrade sig fast med framtassarna i den torra jorden och lyckades höja huvudet över kanten.
Ett dött litet träd, knappt längre än en meter, låg omkullvält alldeles intill honom. Han måste få tag i det, han bara måste! Han sträckte ena tassen såg långt fram han kunde, han kände trädtoppen nudda hans klor. Han tappade fotfäste på ena baktassen och överraskat och förskräckt klamrade sig han fast vid kanten med ett flämt. Hörde jordbitar som plumsade i vattnet. Hjärtat slog snabbare, han kände det dunka mot revbenen.
Han fick turligt nog, efter några gånger, nytt fotfäste och försökte återigen nå trädtoppen och bestämde sig för att prova något, som, om han misslyckades, skulle betyda att han föll ner i floden där en krokodil hungrigt väntade på honom. Han tog satts med bakbenen och kastade sig mot trädtoppen. I sista sekund fick han tag i den och kravlade sig upp. Precis i det ögonblicket verkade krokodilen ha tröttnat på att vänta med att låta Kopa falla i själv, för kungasonen både hörde och kände dess långa, kraftiga käkar smälla igen strax under hans baktassar.
Flämtande och helt utpumpad la sig Kopa ner på marken med en duns.
”Det där … var inte kul!” mumlade Kopa argt för sig själv. Han var andfådd, genomvåt, smutsig och dessutom, som grädde på moset, hade han ingen aning om vad han ta sig till nu, efter att nästan hamnat i munnen på en krokodil.
När han hämtat sig och fått tillbaka normal puls tittade han ned för kanten igen och suckade lättat inombords. Krokodilen var på väg därifrån. Man såg bara de irriterade halvcirkelformade ögonen sticka upp ovanför vattenytan.
Kopa backade bakåt flera steg. Att ta sig tillbaka på samma sätt som han kommit över var inte någon frestande tanke. Han måste hitta ett annat ställe över floden han kan ta sig över på.
Kopa tog ett par djupa andetag och började gå. Det var då han la märke till en sak.
Det var tystare på den här sidan av floden och allt såg så mycket … dystrare ut.
Inte alls som han riktigt förväntat sig. Han började förstå varför detta kallades för ”utmarkerna”.
Efter en stunds gående hörde han röster längre in bland gräset. Han stannade till och tittade mot ljudet. Tänkte efter en stund. Tog några steg mot det, stannade och vände sig mot floden, men fortsatte. Bara han inte ändrade kurs så skulle han hitta tillbaka.
När han fann källan till ljudet blev han häpen. Det var två lejonungar som såg ut att vara runt hans ålder. En hona och en hane.
Hanen såg ut att vara lite äldre än Kopa själv. Han hade mörk, smutsig päls, som ständigt skiftade i ockrafärgat. En yvig tofs av svart päls prydde hans huvud. Ögonen var mörka och hade glöd av irritation.
Honan hade ljusare päls, lugg, mörka ögonlock och blåa ögon. Hon var i språngposition och log stort mot hanen.
”Kom igen Nuka. Vi slås!”
Nuka himlade med ögonen.
”Inte nu Vitani...!”
”Du vill aldrig göra något kul! Slappna av.” Honan, som verkade heta Vitani, satte sig på marken, med svanstoppen vinglande från sida till sida. Nuka fnös.
”Eller hur. Jag vill bara att mamma ska komma tillbaka snart!”
Kopa tvekade ett ögonblick. Skulle han ge sig till känna? De verkade schyssta. Men dom var främlingar. Han kände inte igen dem från lejonriket. Och vad skulle deras mamma tycka när hon märkte honom?
Det går som det går, tänkte Kopa och med ett andetag klev han fram. Dessutom kunde han inte låta bli att tycka att de såg vagt bekanta ut.
Nuka var den som märkte honom först och blicken blev genast allvarlig.
”Hej …” Började Kopa försiktigt. Vitani vände sig snabbt mot Kopa, flämtade till och ställde sig vid sin bror.
Nuka morrade och visade huggtänderna. Tog ett halvt steg mot prinsen.
Kopa tvekade lite och stannade på ett halvt steg.
”Vem är du? Från lejonriket!?” Kopa motstod instinkten att ta några steg bakåt. Nickade.
Nuka var nu ett par decimeter ifrån prinsen. Ögon var hotfulla och andedräkten från den öppna munnen var inte den fräschaste. Kopa vek huvudet åt sidan.
Plötsligt började Nuka skratta.
”Det är lugnt du. Vad heter du?” Nuka log och backade två steg.
”Jag är Kopa.”
Nuka fick ett förvånat ansiktsuttryck.
”Kopa? Som i ”prins Kopa”?
Kopa nickade tvekande. Nuka fick sig ett leende.
”Du har vuxit. Jag är Nuka och detta är min lillasyster Vitani.”
”Känner vi varandra?” undrade Kopa och sökte i minnet.
”Känner du inte igen mig? Vi var bästa polare.”
”Vänta, vänta. Jag har det på tungan. Argh.” Efter några tids betänketid såg han på lejonhanen med ett leende. ”Nu kommer jag ihåg! Men vad gör ni här? Min pappa sa att ni givit er av.”
”På sätt och viss gjorde vi det.” sa Nuka tyst. ”Vi gav oss av hit. Men berätta inget för Kung Simba! Okej.”
”Det skulle jag inte häller, även om du inte begärde det av mig.”
”Vill du berätta vad du gör här? Hur kom du förresten över floden?” Kopa berättade generat och Nuka blev märkbart imponerad. ”Du är lika våghalsig som jag mins dig. Inte många ungar skulle göra det du gjorde för den orsaken du gjorde det för.”
”Tack, jag rekommenderar er att inte prova.”
Nuka skrattade kort.
”Ska komma ihåg det.” Han vände huvudet mot sin syster, som bara tyst lyssnat på de två gamla kompisarnas samtal. ”Vitani? Du är tystare än vanligt. Har chocken av att se en från lejonriket fått dig att tappa talförmågan?” undrade den lite äldre hanen med retlig ton.
”Håll tyst Nuka.” slog Vitani tillbaka.
”Enda problemet nu är att jag måste hitta ett bättre ställe att komma över på...”
Nuka tittade på Vitani igen.
Hon verkade tänka till ett tag och såg sedan på Kopa.
”Jag tror jag vet ett ställe. Kom!”
*
”Vad tycker dina föräldrar om att du är här?” undrade Nuka medan de gick vid flodkanten.
”De vet inte … ”
”Jaså?”
”Om dom gjorde det …” Kopa skakade på huvudet.
”Skulle du ligga illa ute?” fortsatte Nuka.
”Mhm.”
”Kan förstå det. Din far brukar oftast överreagera.” Kopa höjde bara förundrat ena ögonbrynet.
”Du borde inte stå så nära...” började Vitani. Precis då klev Nuka fel och stötte till Kopa, så att han tog några steg närmare kanten än vad han redan var. Marken höll inte för hans vikt och han kände hur den försvann under honom. Med ett skrik for han ned mot vattnet. Skriket tystnade tvärt, men inget plums hördes. Syskonen sprang för att titta. Kopa hängde nedanför kanten i en rot. Jordbitar plumsade i vattnet när Kopa försökte få fotfäste med bakbenen.
”Wow, err … hörni! Hjälp tack ...!” En bit bort såg han krokodilen igen. I alla fall dess ögon.
”Kopa!” skrek syskonen i kör. Kopa tittade upp på dem.
”Här, ta tag om min tass!” erbjöd sig Vitani. Kopa sträckte sig efter den, men nådde inte. Hans ögon vidgades av förfäran när han såg hur roten höll på att slitas itu av hans vikt. Han försökte återigen nå Vitanis tass, men just då gick roten av och han föll mot vattnet.
Nuka tog då snabbt tag om hans tass och slet med att dra upp honom. När Kopas huvud dök upp över kanten tog Vitani tag om hans nackskinn och hjälpte till med att dra upp honom på fast mark.
”T – Tack hörni!” tackade Kopa med tungan hängandes över mungipan.
Alla tre var andfådda.
”Jah, så lite så.” sa Nuka. ”Ledsen.”
Vitani nickade bara.
”Det … är lugnt. Men du borde se efter vart du går någonstans. Du är ju lika klumpig som min syster!”
De två syskonen såg på varandra och sedan på prinsen.
”Har du en syster?”
Prinsen vände blicken mot Nuka.
”Jah, en lillasyster på … två månader.” svarade han efter ha tänkt till en stund.
Vitani såg förvånad ut och tittade på Nuka, som om hon ville ha ett tillåtande.
”Vi har en lillebror. Han är tre och en halv månad gammal. Vad heter din syster?”
”Kiara …”
”Vår heter Kovu.
”Oke...”
”Faktiskt Vitani, så är han vår halvbror!” sa Nuka vasst.
”Halvbror?” Kopa såg undrade på syskonen. Nuka förklarade, med eftersmak.
”Vi har inte samma pappa. Bara samma mamma.”
”Vem är pappan då?”
”Vi vet inte.” svarade Nuka kort. ”Mamma har aldrig berättat det.”
”Okej. Vem är er pappa då?”
”Du vet vem min pappa är, Kopa. Eller har du glömt hans namn.”
”Nej, det har jag inte.” sa Kopa tyst.
”Och du behöver inte fråga om Vitanis pappa. Vi vet inte vem det är heller.”
”Okej. Ska vi fortsätta?”
De två lejonungarna nickade och de fortsatte, ända tills de kom fram till en del av floden där den var tillräckligt grund.
”Här kan du gå över. Du blir bara blöt om magen och tassarna.” berättade den ljusa lejonungen. Kopa skrattade kort. På andra sidan stod det långa gräset tätt och på nåt sett såg det ljusare ut på den sidan.
”Tack hörni. Sååå, kan vi ses igen någon gång?”Kopas osäkra leende dog bort när han såg deras osäkra miner, när domutbytte blickar. ”Eller?”
Nuka såg på honom.
”Gärna. Men om du nån gång kommer hit: var försiktig.” Han la sin tass på prinsens axel. ”Okej?”
Kopa nickade.
”Mhm.” Han försökte möta Vitanis blick. Men hon tittade åt ett annat håll.
”Nuka. Vi borde gå. Mamma du vet …” sa hon med en röstton som lät sorgsen i Kopas öron.
Nuka nickade.
”Vi ses Kopa. Har det så bra!”
Kopa sprang över till andra sidan.
”Hälsa din syster från oss!” hörde han Vitani ropa. Han stannade upp och kastade en blick bakåt. Men syskonen var försvunna.
”Det ska jag.” mumlade Kopa tyst och fortsatte. Såg mot lejonklippan i väster som såg ynkligt liten ut på det här avståndet.
Solen var på väg ned och färgade himlen apelsinorange. Vinden fick gräset att röra sig som vågorna på havet och någonstans i närheten hördes en syrsas sång.
Nog var han i lejonriket alltid.
|
|
|
|
