Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

vargflicka, kap 1.

läs gärna prologen innan du läser detta!



Jem.

Jem slängde slarvigt skolväskan över axeln innan hon med friska steg spatserade ut igenom ytterdörren.
”Vi ses ikväll!” Ropade hon över axeln innan dörren smälldes igen bakom henne. Hon såg sig omkring där hon stod på verandan, blickade ut över vinterlandskapet och suckade lyckligt. Snöns kristaller glittrade vackert i solljuset och de kalla fläktarna som drog över åkrar och fält träffade henne rakt i ansiktet. Hon älskade denna årstid.
Det knastrade under skorna när hon banade sig fram mellan snödrivorna till hennes insnöade bil. ”Helvete också..” mumlade hon, medan hon fipplade med nycklarna och med ett ryck slet upp den fastfrusna dörren.
Jem slängde in väskan på passagerarsätet och sträckte sig efter skrapan som på ett finurligt sätt var sammansvetsad med en hård borste, som absolut inte hjälpte för fem öre när isen klistrat sig fast längs vindrutan.


Liam.

Han låg gömd i en utav de kala buskarna framför diket och betraktade den unga flickan då hon kämpade med att skrapa isen ifrån sitt fordon. Det blonda håret hade letat sig ut ifrån den slarviga knuten på huvudet och lockarna ringlade sig ned längs hennes sköra rygg. Han älskade att se på henne, förtrollades utav hennes utseende. De bruna ögonen, de rosiga kinderna.. rynkan mellan hennes ögonbryn när hon koncentrerade sig. Liam hade memorerat varenda liten del utav flickan, levde för att få se henne, levde för att få andas samma luft som hon andades.

Han reste sig på stela ben, ruskade på sig så att snön yrde omkring honom innan han osäkert tog ett steg framåt. De hörde ju ihop, hon skulle aldrig skada honom. Aldrig.
Liams hjärta ledde honom upp ur tryggheten, drog honom likt en magnet emot henne.


Jem.

Kvistar bröts och ljudet utav nedtrampad snö fick Jem att illakvickt vända sig om med ett brett leende. Redan innan hon hade lagt ögonen på honom visste hon att det var han som hade kommit på besök. De osäkra, guldbruna ögonen utforskade henne noggrant, de ståtliga öronen var nervöst bakåtvikta och tungan strök sig gång på gång över nosen.
”Godmorgon.. ” Viskade hon innan hon långsamt med ett bultande, skrikande hjärta slog sig ned på huk, endast två meter ifrån honom. När han andades bildades det små molnpuffar omkring honom, han försvann liksom in i dem på ett mystiskt, vackert sätt.
Vargen ruskade på sig, gnydde plågsamt medan han tveksamt tog ytterligare ett steg framåt. ‘Jag vet, jag vet.. det gör så ont inombords.. att inte få röra vid dig, andas med dig, springa igenom skogar och över fält med dig.. vi hör ju ihop egentligen. Jag vet ju det. Jag känner det i hela kroppen..’ Tanken strök sorgset omkring i hennes hjärna, hon ville ju så gärna, hon visste ju! De hörde ihop.. det hade de alltid gjort.

Ett par försiktiga steg framåt, ett nervöst leende, ljudlösa viskningar, tunga andetag.
Nos emot näsa, han stod nu så nära att hon kunde känna doften utav honom. Barrskog.. han luktade barrskog, mustigt och helt underbart. Ett ynkligt ljud steg ur hans strupe, öronen flackade i vinden, avlyssnade ljud, hörde det ingen annan kunde höra.
”Får jag röra vid dig?” Viskade Jem osäkert samtidigt som hon försiktigt höjde handen.
Vargen rörde sig inte ur fläcken, han mötte bara hennes blick medan elektriska stötar liksom slogs emellan och runt omkring dem, avskärmade dem ifrån resten utav omvärlden.
Fingrarna grävde sig djupt ned i hans päls, Jem lade armarna emot honom, borrade in näsan i hans tjocka, varma man. Drog in doften utav varg, smekte, pillade, memorerade,älskade.. Den var så sträv,pälsen, men samtidigt så mjuk och go. Precis som hon hade föreställt sig att den skulle vara. Precis som hon mindes att den varit.

Kvistar bröts, vargen ryckte sig ur Jems grepp, vilket resulterade i att hon handlöst föll ned i en snödriva och chockerat såg sig omkring med stora ögon. Hennes far var visslande påväg nedför stigen emot som ledde till parkeringen.
”Spring.” Kved hon.
En blick, ett hjärtslag.. en önskan, en saknad, en sekund.. Och han var borta.



.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
mimz_an - 17 feb 13 - 15:19- Betyg:
Bra:) mejla mig när nästa kommer ut:)

Skriven av
svartsjuk
17 feb 13 - 12:33
(Har blivit läst 81 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord