Förbannelse - del 1 |
Skrev en liten novell, eller vad man ska kalla den, i skolan, fortsättningen kommer när jag har tid att skriva den.
Första delen ^^
Det var med illröda ögon han såg ut över landskapet med den brinnande askan och brännskadade kroppar som döende tar sina sista andetag. Han går genom sot och kött, hummande, begraver sina lackade skor i damm och grus. Sakta drar han handen genom sitt svarta hår, stryker bort den vågiga luggen från sina ögon så han kan riktigt se den miserabla följden av det som krossade mänskligheten.
Sakta drar han in smutsig luft i sina svarta lungor och andas ut. Det luktar torrt och fränt, det är som om en dimma av stank stryker sig mellan hans fingrar och han kan riktigt ta på den. Den känns luddig mot handen, små knastrande varelser (mikroskopiska) exploderar mot hans hud. Han tar upp handen mot sin mun och slickar snabbt bort det. Det smakar unket, som döda människor.
Han fortsätter genom den sprudlande dödsångesten som ligger likt ett tjockt täcke över världen. Även om de flesta redan tagit steget över till andra sidan så kan man fortfarande uppfatta rörelse; råttor, likmaskar och hundar har redan börjat tugga i sig det förruttnade köttet. Men det är någonting annat som också rör sig lite längre bort; i en hög av bränt bråte. Så han sliter blicken från hundarna med köttslamsor mellan huggtänderna och går dit. Där ligger en kvinna med ryggen omänskligt böjt över en träbalk, kvidande med munnen fylld av blod. Hon hostar kvävt så att blodet sprutar över marken och ser på honom med ett hjälplöst uttryck i det bleka ansiktet.
"Hjälp mig", väser hon hest. Blod pumpas långsamt ut ur ett hål i hennes hals medan hon pratar. "Hjälp mig snälla."
Han sätter sig på huk framför den, nästan, livlösa kroppen. Hans röda ögon bränns i hålorna och han vet att de flimrar mer ilsket än de brukar. Hjärtat slår hårt i hans tunna bröst och fingrarna darrar medan han stryker fingrarna mot hennes blåslagna kind. Huden är genomskinlig över hennes ådror och han känner lukten av hennes svala blod. Han undviker att se in i hennes djupt blåa ögon, ifall att han skulle tappa greppet och sjunka in.
"Hjälp mig", ber hon pipande. Mer blod sprutar ur hennes mun i kaskader och han tappar sig själv. Ögonen brinner glödande och får hans huvud att nästan sprängas innanför skallbenet. Skakande sätter han sig vid hennes sida och lägger händerna över hennes kalla kropp. Utan att ge ifrån sig ett ljud låter han sina naglar pressas in i hennes mage. Hon ger ifrån sig ett gnäll men protesterar inte. Naglarna åker längre och längre ner i huden, blodet rinner och köttet känns varmt mot fingrarna. Snabbt sliter han upp hennes mage och hon skriker högt. Med blicken rakt ner i hennes inre organ förlorar han förståndet och gräver mellan hennes revben. Det krasande ljudet river i hans öron men han fortsätter. Han får tag i hennes hala lungor och sliter ut dem ur hennes kropp, tar sönder dem med sina händer. Han fortsätter med hennes tarmar, drar ut dem, hänger dem runt sina axlar. Med ögonen slutna ger han ifrån sig ett euforiskt stön. Sedan dyker han ner mot hennes ännu pumpande hjärta, böjer sig fram och suger bort överflödigt blod. Den järnaktiga smaken rinner varmt ner för hans halsväggar. Efter en stund av upphetsande läten tvingar han bort den från sitt näste och trycker ner den för hennes hals så hon kvävs.
När han känner hur hennes kropp slocknar under honom hejdar han sig. Blodet droppar ner för hans haka när han reser sig upp på darrande ben. Tarmarna dinglar runt hans hals och han är tvungen att hålla i dem för att de inte ska halka ner på marken. Sakta går han därifrån, lämnar hennes uppslitna kropp för att låta den ruttna ifred.
Bortanför högar av ångande kroppar ser han en annan gestalt stå och titta på honom medan kvävda solen glittrar bakom honom. Gestalten har likadana röda ögon som han själv men med ett annat uttryck i ansiktet; irriterat, besviket. När han närmar sig gestalten låter han först tarmarna halka av hans axlar innan han går förbi honom.
"Inte ett ord från dig", muttrar han.
"Du är som ett djur", säger den andre.
"Det är en förbannelse. Vad ska jag göra?"
"Bete dig. Du är fortfarande människa."
Han vänder sig om mot den andre, ser in i hans mörkröda, trötta ögon och ler falskt. De båda är lika bleka, har lika mörkt, vågigt hår på huvudet och smal kroppsbyggnad. De delar inte samma blod men de är som tvillingar.
Långsamt lägger han armen runt den andres axlar och lutar sig fram mot hans ansikte.
"Slappna av. Inte så länge till."
"Du har inte tänkt avsluta processen va?" väser den andre hotfullt. Hans ögon glöder argt.
"Människor dör", fräser han argt. "Men det behöver inte vi, eller hur?"
"Det enda humana hade varit att ligga där och dö med dem, som människor."
"Men vi är inte humana."
De sneglar mot varandra en stund och den andre drar en djup suck. När han böjer huvudet lite vet han att han har vunnit. Han dunkar den andre hårt i ryggen och börjar gå. Några meter bakom honom går den andre, även om han tvekar några gånger så har han gett upp.
Som sagt, den fortsätter när jag har tid :) Och då får man även veta lite bakgrundshistoria och virse versa (eller så kommer det lite spridd information lite närsom)
Kommentera?
|
|
|
|
