Vargflicka, PROLOG |
Jem.
Återigen möttes deras blickar i vinterkylan, kölden nafsade milt hennes öron och kinderna blossade rött under lager efter lager utav ytterkläder. Hon beundrade de mörka skiftningarna utav guldbrunt kring hans irisar, ögonen var valnötsformade och omringade utav ett tjockt lager päls. Manen varierade i olika gråa toner, de ebbade sedan ut likt en våg utav vita hårstrån.
Han såg så mild ut. Han var inget odjur, inget vilt monster som mördade oskyldiga människor, som media och nyhetsankare mer än gärna målade upp dem som.
”Låt mig röra vid dig..” Läpparna rörde sig långsamt, som i slow motion, meningen uttalades mer som än viskning än vad som var tänkt. Den liksom for med i vindens rytmer, smekte mjukt hans täta vinterkappa utav grova, beskyddande hårstrån. Öronen klippte nervöst, han hörde det hon inte kunde höra. Kände de dofter hon inte ens visste existerade. Snön knastrade när han tveksamt tog några steg tillbaka, drog sig in bland skuggornas trygga mörker.
Förtvivlat reste hon på sig, sträckte ut handen efter honom, som om att det utplånade alla meter mellan dem.
”Nej.. snälla gå inte.”
Likt en grå dimma försvann han in bland grenar och buskar, lämnade kvar en betyngande tomhet svävandes i atmosfären.
Hon jämrade sig tyst i ljuset som föll över henne då månen reste sig högt över trädtopparna, klandrade sig själv för att ha varit för påflugen, klart han skyggade undan då hon talade till honom. Han var inte van vid det. Han var en varg, ett vilt djur som levde isolerat bland skogens murar, det var det som skiljde dem åt. Hennes värld, var inte hans värld. Det skulle den aldrig vara.
Liam.
Han slickade sig nervöst om nosen, betraktade flickan när hon långsamt återvände in i sitt hem, kände sig olycklig och skuldmedveten över att han inte vågade närma sig. Hon bad ju om det. Och han ville ju så gärna.
Liam hade betraktat flickan sedan familjen flyttat in i den gamla spökkåken som låg ödsligt placerad mitt ute i skogen. Han mindes tydligt deras första möte, precis som om det vore igår, även fast det hade gått tolv år sedan dess.
Ett barns gråt hade lockat ut honom ifrån säkerheten i buskarna. Ett flickebarn med blonda lockar satt på stjärten bland brännässlorna och kved utav smärta, armar och ben var röda och tårarna rann längs hennes kinder. Han hade inte tvekat, han hade försiktigt letat sig fram bland de svidande plantorna, slickat henne på kinden för att kalla på hennes uppmärksamhet.
Vanligtvis vågade han knappt se åt en människas håll, han närmade sig aldrig. Men det var annorlunda denna gången.
Det var något som drog i honom. Något som kallade, det vibrerade i hela kroppen, skakade om hela hans värld.
Och han kände det än idag, varje gång deras blickar möttes.
Jem.
Hon satte sig på pallen framför spegeln, granskade kritiskt sin egen spegelbild medan hon borstade ut tovorna i håret. De blonda lockarna föll tamt kring de rödrosiga kinderna.
Hon tänkte på dagen hon träffat honom för första gången. Log mjukt åt minnet, kände ännu en gång de svidande bladen emot sin sköra kropp, den varma andedräkten emot kinden. Den blöta nosen emot sin hud. Hans ögon var så vänliga, Jem hade vetat ifrån första anblicken att han aldrig skulle skada henne. Aldrig.
Hon hade kramat om hans hals, han hade hjälpt henne upp på fötter igen, ut ur nästet, puffat henne åt rätt riktning, emot stigen som ledde upp till huset. Och när hon hade vänt sig om, hade han försvunnit. Han var borta. Lika skygg som alltid.
Hennes varg.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mimz_an - 17 feb 13 - 00:40- Betyg:  | | Bra:) jag vill gärna läsa mer av denna:) |
|
|
|
