Ett oorganiserat kaos från många post it- lappar |
Mitt sällskapsliv är bankrutt. Jag kan inte investera i något nytt, någon ny, och jag har inte sparat en enda vän från förr. Kanske har jag målat in mig i ett hörn, men det är mitt hörn; jag stänger in mig i det, det är mitt rum, det är mitt hem och ni är inte välkomna. Ensamheten är ett barn på mina axlar som inte väger någonting. Och mitt hjärta blöder för att det kan. Ella frågar hur jag mår jag ramlar om hur förra eller någon annan sommar var min enda rastplats i ett oroligt liv. Ella frågar hur det känns, hon luktar jordbo, jag är en explosion av ljus.
-
Livet är de vardagliga trösklar du snubblar över, ut ur ensamheten och som blåser liv i glöden. Så var det nu.
-
Jag är glad att hon inte kan se hur illa jag kan göra henne.
Ja g lät Isabelle läsa vad jag har skrivit om henne, om mig, om allt rent och klart och om världen. Tröttnade efter några meningar och hon sa du gör mig yr. Poesi.
-
Ledsen darling jag är ingen poet längre. Det här är inte poesi. Det är bara lust och iver.
-
Isabelle, det kommer vara svårt för dig. Svårt när du förstår att de vackra stunder du minns av oss är fabricerade. Jag är en obotlig romantiker på det sättet. Men jag kommer inte bli så jävla lycklig, jag heller.
Jag åkte hem från Kalmar tre dagar tidigare efter en vecka på gatan, i bilen, på hustak och i någon underjordisk källare. Åkte av vägen i hundrafyrtio, tänkte inte mer på saken, runkade längs E22 och såg lastbilschaufförerna i ögonen. Önskade att jag hade bröst, så att jag kunde ta på mig själv, överallt, inte vara så jävla beroende av någon annan.
-
Femton minuter tidig vid Ica Nära i vad fan vet jag utanför Linköping fortfarande varmt i luften, rökte och försökte känna mig coolare än jag kunde vara. Ella var inte vitt hår och smala lår då, bara nyförälskelse. Hennes kinder, min horisont. Jag vet, har alltid blivit kär för tidigt och för ofta.
-
Alla flickor, alla jag träffar, varje kyss, alla molnfria dagar.
Lämnade mitt munspel hos henne och jag rökte bakom ryggen och jag tog bilen hem till min flickvän. Förlåt fan tänk om jag visste hur ont det skulle göra i mig, också, någon gång i framtiden. Att skriva om det nu.
-
Inget vi tänkte på då. Come on come on pappa är inte hemma vi tar över hans lägenhet vi bara gör vad vi vill vi röker genom fönstret på övervåningen. Isabelle solen tittade in då och då, jag stirrade tillbaka, märktes det, solen gör väldigt ont i år.
-
Du hade mens men vem vore jag om jag hade brytt mig. Och jag vet inte om jag någonsin älskade dig, men jag vet att jag påstod mig göra det. Och du älskade mig.
-
Jag har så svårt att komma ihåg vad som hände här, den där sista helgen, det var i slutet av Augusti år 2012, kanske när Jorden gick under. Då jag höll apokalypsen på avstånd, då febern stannade kvar i mig utan att sprida sig ut.
Det här är jag, det här är allt som skrämmer mig och det här är vad som brukade göra mig glad. Nu är jag inte glad. Det här något jag skriver med största tänkbara ånger och svårighet.
-
De vackraste dikter som skrivits är de som betytt allra minst.
-
Jag läste filosofihistoria på Linköping Universitet, minns inte om jag var ensam eller inte, så skygg då. Varifrån kom den sociala inkompetensen, jag vet inte, när gick den över? Lärde mig av legender hur man dör men utan att glömmas bort. Hur man klamrar sig fast vid huvudrollen.
-
Är Aristoteles men fast i Platons grotta. Ännu längre ner. Jag menar; mycket, mycket längre ner.
-
Vilka jävla parasiter vi är, som inte försvinner när vår tid är över. Som om det fanns utrymme i någons hjärta för ens någon alls.
Är det nu jag ska säga att jag är kär i dig?
-
Det var alltså tredje dagen i Kalmar, iklädd påvedräkt, naken under, dränkt i öl och sprit och lätt havsregn. Jag spydde nästan när hon skrev så. Ni vet hur kärlek är. Att vilja kasta sig framför ett tåg, fast på ett bra sätt.
-
Ella jag vill mura in dig, jag vill fånga dig, ska hålla om dig och vägra släppa ut dig tills vi dör och inget mörkt ska finnas kvar vi våra kroppar eller vår kropp.
-
Låt mig tränga in i dig. Låt oss stanna såhär.
Låt oss sitta ihop.
-
Jag håller mig ifrån att kvävas vid varje pianoklink och i timmar sitter vi så, och spelar för varandra. Är ledsen, det här är inte musik, jag är ingen musik, heller. Bara dagdriveri och någon som går på sina knän.
|
| Kommentarer | | nattblick - 9 sep 14 - 10:56 | | Jag ÄLSKAR det här. |
|
|
|
