Graph / Netto |
Jag får inte leva längre. Någon sa det igår. Det var en tv-bild, en radioröst, en skjortknapp som lossnade och föll ner på betongen. Något. Något där inne, bakom fasaden, bakom er.
Jag satt länge och lyssnade efter signalen. Någonstans lät det som om den stakade sig, bar upp sig själv med konstgjorda armar. Men det var inte den. Det var jag. Jag lurar mig själv ofta. Folk skrattar. Jag gråter i timmar.
Sen säger ni utan att yttra några ord, att jag är svag och vek och borde avrättas och läggas i omärkt grav som 9 miljarder arga människor kan pissa på.
Jag vet hur ni tänker era jävlar. Jag har knäckt er förbannade kod.
Det ni livnär er på är mig. Ni äter mig hel, om och om igen. Och den väntande signalen uteblir, tre kast åt höger sen är den borta. Fast jag vet ju, det finns ju undantag. I en perfekt värld.
Ibland kan man ha endast ett fåtal sekunder kvar. Och då undrar man är det här jag ska gå av, är det rätt hållplats? Är det här jag skulle visa min avsky för allt ni gjort. Är det här jag ska ta av mig jackan, tröjan, byxorna och visa de sår jag aldrig visar för någon? Är det här jag ska avsluta ett liv i misär, säga hejdå till allt.
Svara. Svara omgående. Era jävlar.
Ett tag trodde jag att jag var en port till något jag senare skulle omformas till. Då lurade jag mig själv igen, och det fick jag verkligen avtjäna på ett fint sätt. Ni vet ju vad som hände, och vad jag gjorde och var tåget stannade.
Jag har verkligen gjort allt jag kunnat. Varför kan ni inte bara vara nöjda, nej.. Vad dum jag är, att va nöjd existerar ju inte i er värld bland vassa mynt, knivskarpa kanter på sedlar och kassörskor och hembiträden som visar fittan för varandra.
Jag har sett er träffas, i skymundan. I nån knarkarkvart för huvudlösa businessmän. Ni brukar sitta runt ett ekbord och skriva. Dessa listor på folk som inte får leva, inte får äta, de som bara ska ut, ut härifrån. Små dra-åt-helvete brev som ni omsorgsfullt stoppar ner i kuvert och slickar på fliken med era bakteriehärdar till tungor.
Fyfan vad jag hatar er, era jävlar.
Jag lyssnar på er, men ni lyssnar aldrig på mig. Ni kör över mig, manglar mig med era ordspråk och skit som jag inte bryr mig om. Ni vill skära av nervtrådarna i hjärnan på mig, så jag kan bli er kurir och vad fan det är. Ni planerar så mycket, när ska ni hinna göra allt det här? Ni sitter ju bara och fickrunkar hela dagarna. Svara. Eller ni helt plötsligt stumma?
Vad skulle ni säga om jag sa vem jag var. Och vad jag heter.
Skulle ni orka med det? era jävlar.
Copyright © Mike Larsson 2006
|
|
|
|
