Aegretudo |
Jag följde bara mönstret, du guidade mig genom ändlösa nätter i skogar gjorda av plast. Det regnade, och du sa att du snart skulle frysa ihjäl. Jag höll om dig en stund, till mina armar inte längre var armar. De omstrukturerades och sattes in i en annan situation, långt ifrån mörkret och vattnet. Där ord inte längre gjorde någon nytta. Där din mun föralltid var igensydd. Och min borttagen.
Du skrattade. ”Så kan man ju inte göra..” sa du och tog en klunk till av det ljumna kaffet. Jag tittade på dig. Kunde jag göra något annat. ”..Varför tänker du så konstigt?” fortsatte du utan att titta på mig. Jag visste att det var en annan tid nu. Du hade slitit dig ur mitt skal, byggt ett eget, spottat på mitt, och gått vidare. Hela mitt inre var infekterat av din närvaro.
Där ibland träden löstes jag upp och blev till, om och om igen. Scenariot och den tomma himlen viskade till mig. Den skimrade, och kallade på mig. Byggde ett sandslott kring oss två, där vi släpade oss fram till ljudet av plastpåsar och tomma kaffepaket.
Redan dagarna innan allt det här hade jag glömt vad vi letade efter eller vad vi var på väg till. Du försökte berätta om den där första gången han slog dig, då du hamnade i koma. Dina ord bakband mig, hängde upp mig, och strippade mig. Fast jag inte visste vad de handlade om.
”Jag leder dig..” sa du. ”..vi ska inte längre vara rädda för verkligheten” Du tog min hand i din, den kändes kall och livlös. Det sista kriget var utkämpat, tusen soldater kom hem i kistor. Någon skrek ut order, medan pöbeln trängdes.
Du ställde ner kaffekoppen.
Och mitt i allt det varma och heta som vi hade öppnade du munnen och suddade ut mig, och ersatte mig med en kopia. Jag började gå. Det här skulle ändå ta flera dagar. Jag tänkte på ditt ansikte, hur det såg ut innan förändringen. Innan du kom tillbaks. Innan du fann vägen. Innan du accepterade ditt eget slitna öde.
Regnet avtog, och jag bar dig. Du blev allt tyngre för varje meter jag avverkade. Ibland halkade jag på den hala plastförsedda marken, och höll på att tappa dig. Du mumlade att du ville hem, blod och saliv blandades med dina uppstötningar. Jag tänkte att nästa träd, nästa buske, där skulle vi hitta något. Men allt var bara blankt utanpå, polerat, och städat.
Jag tog på mig jackan och gjorde mig redo att gå. Du låg i soffan.
”Varför?” frågade jag dig med ena handen på dörrhandaget.
Men du hade somnat.
Copyright © Mike Larsson 2006
|
| Kommentarer | | albertina - 2 jul 07 - 10:54 | Du har talang. Det känns så naket. Du har en gåva som
inte många fått. Underbart skriv mer | | vattendroppe - 4 jul 06 - 03:36 | Den var anorlunda, men ändå väldigt fin och djup på något
sätt som inte riktigt går att förklara, de kände som du hade
blandat verklighet med fantasier och drömar.
Ha det bra! Och lycka till! |
|
|
|
