Aiden - I made you dream again |
---FÖRST AV ALLT, jag började skriva den här för ungefär 3 år sedan HAHA
och nu kommer sista delen. bättre sent än aldrig, men min dator gick sönder
och mitt liv tog över, men nu har jag börjat skriva igen. MEN som vissa av er
redan vet, så är det här INTEförsta delen, utan SISTA
delen av den här serien, ni hittar hela, och andra som ni gärna får läsa
också. THIS ONE CONTAINS BOY X BOY så ni vet, homofober kan dra åt helvete.
poss, kommentera gärna---
Aiden - I made you dream again
"Men jag är inte säker på att jag vill ha dig längre"
De orden. Den meningen. Jag är så torr i munnen, halsen, så jag inte ens kan svälja. Hjärtat slår så hårt att det känns som att att det brinner. Jag vågar inte se honom i ögonen, rädd för att se sanningen i hans ögon. Greppet om honom lossnar. Hans grepp om mig lossnar. Jag faller handlöst ner på golvet framför honom. Jag känner mig helt tom, är det verkligen sant? Jag stirrar ner i golvet, mitt ansikte är bara några få decimeter ifrån de grova plankorna. Jag önskar jag kunde rinna igenom springorna i det. Hans fötter framför mig. Allt går så sakta. Han säger ingenting, varför säger han ingenting? Det känns som att jag är fastnålad här, där jag ligger. Jag vågar inte ens andas, så hur ska jag våga säga något? Han är inte säker på att han vill ha mig längre. Inte ha mig längre. Han vill inte att det ska vara vi längre, han vill inte tillhöra mig. Han vill inte längre vakna på morgonen och se mig vid hans sida, han vill inte.. Det bränner under mina ögon lock, illamåendet sköljer över mig. Kan han inte göra något istället för att bara stå där?
Jag har ingen aning om hur länge han står där. Hur länge jag ligger här. Jag har lagt mig på sidan med händerna om min mage, håller ett krampaktigt tag om mig, som om jag är rädd att jag ska försvinna helt. Det känns som att jag ska försvinna med honom. Snälla, låt det här inte vara sant. Tänk allt som vi gått igenom, är det verkligen slut nu? Är det verkligen över, ska jag verkligen gå igenom ett sånthär uppbrott igen? Som med Lee... Lee. Hans svarta hår, hans djupa ögon. Hans sneda leende, hans parfymerade hals. Allt målas upp inom mig. När som helst annars, hade jag drömt mig tillbaka, fått mig att bli en aning nostalgisk. Oskyldigt tillbaka tänkande. Men nu, nu blir jag arg. Rasande. Jag vill bara ta hans ansikte och slå det mot asfalten. Det är nästan så att jag kan känna smaken av hans kyss på mina läppar. Det får någonting att hända inom mig. Nu brinner det i mig, inte av tomhet och rädsla, utan av rent hat.
Jag reser mig upp.
"Aiden..?" Atsu ser på mig medan jag reser mig. Hans kinder är torra nu, han orkar inte gråta mer. Hans ögon är blanka och han ser nästan febrig ut.
"Atsu, jag är ledsen för det här" Jag fångar en gyllene hårslinga mellan mina fingrar, drar den från hans panna. Smeker hans kind.
"Jag tänker inte förlora dig" Jag försöker låta självsäker, trots att jag är livrädd.
"Du förstår inte.." Han sväljer hårt och undviker min blick.
"Shh, jag vet att du tror att det är något mellan mig och Lee, jag förstår hur det såg ut" Försöker jag lugnt och sansat prata med honom, jag vet att det här kommer att gå åt helvete.
"Det är inte bara hur det ser ut, det är allt som var innan och det.." Han suckar hjälplöst, rycker lite uppgivet på axlarna. Lutar sig tillbaka emot väggen.
"Atsu, nej, det är bara du" Avbryter jag honom innan han hinner säga något mer, jag vill att han ska veta. Jag vill att han ska förstå. Innan jag går.
"Hur tänker.." Han försöker säga någonting igen men jag avbryter honom.
"Jag tänker inte förlora dig" Repeterar jag, sätter mina fingertoppar mot hans läppar. Han vägrar fortfarande att kolla på mig.
"Det spelar ingen roll.." Det låter som att han har bestämt sig för att lämna mig. Jag blir lite arg på honom, känner mig så sviken. Jag försöker ignorera hur lätt han ger upp, det spelar ingen roll. Jag tänker inte ge upp.
"Nej Atsu, du kommer att få se" Jag tar tag i honom, ger honom en kyss på pannan. Jag kan riktigt känna hur jobbigt han tycker att det är. Jag tar några steg bakåt, går in i det lilla köket. Står där en stund i tystnaden. Han står bara där. Iakttar mig, förstår inte riktigt vad som händer. Jag tar ut ett glas och fyller det med vatten. Tar två klunkar, häller ut. Går ut igen, tar en snabb titt i spegeln, ser ut som en katastrof. Säger fortfarande ingenting. Tar ett djupt andetag, innan jag återigen tar på mig mina skor och min jacka.
"Vart tänker du gå?" Frågar han stumt. Utan någon aning om vad som händer.
"Jag ska gå till Lee" Säger jag och försöker att låta oberörd. Ingenting kommer att stoppa mig nu. Han har gjort mig så illa, som ingen annan. Det är dags att han får tillbaka nu.
"Ska du till Lee? Aiden, kom igen nu" Atsu blir återigen tårögd, drar bak håret med båda händerna och ser uppgivet på mig. Det är hjärtskärande.
"Jag älskar dig. Lita på mig" Säger jag, jag kan inte vända tillbaka nu. Han säger ingenting mer, han bara försvinner in i det lilla sovrummet. Hör hur han har sönder någonting på vägen in. Tror det är vasen som står på hyllan. Smäller igen dörren. Förlåt mig hjärtat, men jag kommer inte ge upp det här.
Väl ute är det kolsvart och det spelar ingen roll hur arg och hatisk jag än är, jag är fortfarande mörkrädd. Jag skyndar mig genom de snötäckta gatorna. Det är knäpptyst, så tyst att man kan höra hur den nya snön kramar under mina fotsulor. Äntligen hamnar jag på en väg med gatuljus. Klockan är närmare fyra nu, trots det hör jag att det fortfarande är fest på gång där borta. Inte lika vilt dock. Börjar närma mig nu.
"Ditt lilla äckel!" Så fort jag ser honom utanför festlokalen tar jag tag i honom. Han står och röker tillsammans med några andra, bland annat Nancy.
"Vad nu?" Han försöker att inte låta så chockad men han tappar sin cigarett.
"Vafan är det för jävla fel på dig?" Skriker jag honom i ansiktet med ett krampaktigt tag om hans krage på jackan.
"Jag förstår verkligen inte vad du syftar på" Svarar han stramt och försöker få mig att släppa taget, ser lite förbryllad ut.
"Då är du lika dum i huvudet som du ser ut" Jag puttar honom hårt framåt. Jag har aldrig agerat såhär utåt någon gång tidigare.
"Aiden, vad håller du på med?" Nancy låter upprörd och försöker gå emellan men jag bara ignorerar henne.
"Lee, hur fan kan du leva med dig själv?" Jag knyter min näve och träffar honom precis över käken. Han blir så chockad att han faller bakåt. Han trodde nog aldrig att jag kunde bli så aggressiv.
"Din lilla hora.." Säger han tyst och känner med handen på stället där jag träffat. Reser sig sakta upp, ser på mig med svarta ögon.
"Lee, sluta!" Han gör ett språng framåt och praktiskt taget flyger på mig. Jag som visserligen är arg, är ändå inte så värst stark så jag tappar andan och faller bakåt, med honom över mig.
"Lee!" Han dunkar ner mig i marken, hårt. Nancy sliter tar i honom bakifrån och försöker få bort honom, de andra tittar bara på, rädda antagligen. Men han är för stark.
"Fuck you, du kan dra åt helvete" Jag har jätteont, men jag ignorerar det och spottar honom i ansiktet. Min varma andedräkt bildar ett moln i den iskalla luften.
"Du lämnade mig bara, stack, om din kille inte litar på dig är det då fan inte mitt problem!" Han mer eller mindre sliter av loskan från hans ansikte med baksidan av sin hand.
"Jag? Lämnade jag dig?! Du dumpade mig för en jävla cdförsäljare! Du gjorde ditt jävla val, jag har gjort mitt!" Jag kan inte ens tro det han säger, han är ju psykopatisk. Jag försöker resa mig upp men han är för stark. Varje kraftansträngning jag gör för att komma upp gör att jag slås lika hårt tillbaka i backen igen. Rakt ner i snön.
"Lee, sluta! Sluta! Snälla!" Fler folk kommer runt oss, men ingen förutom Nancy vågar sig på att slita i honom. Han vänder sig om och puttar bort henne.
"Lägg dig förfan inte i Nancy, det här rör inte dig!" När han riktar sin uppmärksamhet åt hennes håll tar jag min chans. Jag lycas putta bak honom och knäar honom i bröstet i samma veva som jag reser mig upp. Allt händer så fort.
"Din lilla jävel.." Han kravlar sig upp, spottar i marken. Stackars Nancy jag går fram till henne, borstar av hennes snöiga kappa. Hon skriker plötsligt till vilket får mig att titta bakåt, precis i tid att se att Lee tar ett språng emot mig. Bänder ner mig i backen. Skrapar min haka i isen, biter mig i tungan. Blodsmak i munnen.
"Du tror att du kan komma hit, och bara starta någonting utan att det ska få konsekvenser" Väser han i örat på mig. Jag blir nästan rädd. Jag förstår inte, hur jag en gång i tiden var så kär i honom.
"Jag.." Försöker få fram en mening, men han sliter tar i mitt hår så jag avbryter mig själv med ett jämmer.
"Lee, ge dig nu för fan!" Timmie har kommit ut. Nancy måste ha hämtat honom. Men inte ens Timmie får honom att sluta.
"Jag skiter i din lilla golden boy, du är lika horig som honom så ni passar i samma smuts" Lee kliver på mina handleder så jag inte kan röra mig, det hårda taget om mitt hår gör så mina ögon tåras. Jag blir så frustrerad på att jag inte kan komma loss.
"Varför är det ingen som..." Jag hör hur förbannad Timmie blir, puttar sig fram i folkmassorna och sliter tag i Lee. Han är betydligt starkare än någon av oss, med sina stora muskler. Han lyfter upp Lee och mer eller mindre kastar ner honom i en snödriva till höger om oss.
"Aiden, hur mår du?" Han vänder på mig. Ger Lee en dödsblick när han kommer närmare. Helt otroligt, han backar. Jag har ont i revbenen, hämtar efter luft. Reser mig upp sakta men säkert. Lee bara står och tittar tomt på mig.
"Lee.." Börjar jag. Timmie ser varnande på mig, rädd för att jag ska säga någonting provcerande.
"Jag blev förkrossad när du lämnade mig. Jag ville inte leva mer, jag var förstörd så länge. När jag äntligen hittar den enda som fått mig lycklig igen, kommer du och tar även det ifrån mig." Säger jag tyst. Alla andra är tysta också. Nancy torkar sina blöta kinder med sina tummevantar. Min föredetta pojkvän bara ser på mig, med halvöppen mun.
"Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig, jag vill aldrig att du ska ha någonting med mitt liv att göra igen. Hela du var ett misstag, är ett misstag." Säger jag medan jag reser mig upp helt med hjälp av Timmie som agerar som skyddsängel. Jag vet inte vad jag väntar mig för respons, jag vet inte ens vad jag vill ha för en respons. Ingen ursäkt är bra nog och han kan knappast förstöra mer. Han bara ser på mig, sen backar han bakåt. Lämnar oss där. Utan ett ord. Inget förlåt, ingen invändning. Som om allt som precis hänt, inte alls ägt rum. Jag faller lite framåt.
"Åh!" Timmie tar emot mig. Han ser på mig med medlidande. Det var inte meningen att skapa en scen. Jag var bara så arg.
Nancy och Timmie går med mig hem igen. De har fått torka av mig, blodig och eländig. De försöker övertala mig att åka och kolla mina revben och så, men jag tycker det känns onödigt. Jag vill bara hem och sova, känner mig så utmattad. Dock livrädd, att komma in i huset. Vad ska jag säga till Atsu?
"Klarar du dig nu då?" Nancy ser oroligt på mig, stryker sina tummar över mina kinder. Hon är så söt.
"Jadå, det är okej" Jag försöker le men det gör förbannat ont i min haka. Snarare svider.
"Är det slut mellan er?" Frågar Timmie lite försiktigt. Han vet hur det är när det gäller mig och Lee, så han kan nog föreställa sig hur mycket Atsu måste betyda för mig.
"Nej, eller, jag vet inte.." Inser att jag inte har en aning. Jag lämnade honom där inne utan ett beslut, fast ett slut hade jag inte accepterat så lätt. Inte när vi gått igenom så mycket, jag tänker inte bara acceptera ett till slut. Jag gjorde det med Lee och se hur det gick, nej, Atsu är värd att kämpa för.
"Det kommer nog ordna sig" Nancy ser på mig, hon låter lika osäker som den där meningen är. Men jag finner ro i hennes sorgsna leende.
"Det måste det." Jag ger dom en sista kram, tar ett djupt andetag och går upp för den igensnöade infarten till den lilla stugan. Det är släckt i alla fönster, mitt hjärta är tungt. Trycker ner handtaget, ser bakåt en sista gång. Vinkar till mina fina vänner och ser hur de vänder sig om för att gå, tackar dom tyst inom mig för deras snällhet. Ännu ett andetag.
Sedan går jag in.
Det är tyst, kolsvart. Jag smyger in, vill inte stöta till något. Rädd för att väcka honom om han sover, rädd för att han ska vara vaken samtidigt. Jag smiter in i badrummet och tänder lampan. Det starka ljuset gör ont i ögonen och jag måste kisa till en början innan jag vänjer mig till ljuset. Sedan ser jag det. Jag ser förjävlig ut. Smink utsmetat från ögonen, hakan alldeles sönderslagen, svullna kinder. Jag räcker ut tungan och även där har jag lyckats bita igenom. Spottar ut en blandning av saliv och blod i handfatet. Sätter på kranen och ser hur vattnet flödar över mina såriga kalla händer. Jag älskar känslan av varmt vatten på kalla händer trots att jag sedan tidig ålder hört att man absolut inte ska göra sådär. Jag känner mig snurrig i huvudet, mörbultad, med en sprängande huvudvärk. Jag kvider lite när jag sträcker mig efter lampknappen, det gör så ont. Jag får väl skylla mgi själv som ger mig efter Lee sådär, egentligen är han inte ens värd det. Men han har gjort mgi så illa, och bara dyka upp sådär och kysser han mig. Jag kan inte låta bli att undra, trots allt, varför det blev en sådan stor grej utav det från Atsus sida. Han är jättesvartsjuk, javisst, och jag förstår att det måste ha gjort ont att se det hela, men hade han bara lyssnat på mig och verkligen hört vad som hänt, hade han inte behövt reagera så argt. I alla fall inte emot mig. Dessutom har jag sett honom suga av en annan kille, eh, man. Det var ju inte ens jag som kysste Lee. Jag tar av mig min gråa huvtröja och slänger den på golvet då jag missar kökstolen men inte orkar bry mig. Smyger mig in i sovrummet.
Atsu ligger ihopkrupen på sängen och håller hårt i en kudde. Han måste ha somnat av utmattning eller väntan eftersom han inte ens har bäddat upp sängen. Jag försöker att sätta mig och så försiktigt och tyst som möjligt i sängen, vill inte att han ska vakna nu. Om det här är sista gången jag får hålla om honom, om det är sista timmarna som det är vi, vill jag bara få ligga här och känna hans närhet. Känna att han inte kommer att gå någonstans, om bara för några timmar.
----
"Vad.. Vad har hänt?!" Jag slår upp ögonen med ett ryck. Atsu har vaknat.
"Aiden, vad har du gjort?!" Han sitter upp i sängen och bara stirrar på mig. Jag kan inte röra mig, det gör för ont i kroppen. Jag grimaserar åt honom.
"Jag sa ju.. att jag inte skulle förlora dig" Suckar jag där jag ligger, känns som om min kropp vibrerar, så ont gör det. Men jag måste resa på mig.
"Jag förstår inte alls, vad är det du har gjort? Vad har hänt?" Han försöker resa på mig, men jag höjer en hand som en gest till honom att låta bli.
"Lee kommer inte störa oss mer" Säger jag sakta men börjar nästan skratta åt hans reaktion när jag säger det, han ser helt skräckslagen ut.
"Dummer jag har inte dödat honom" Säger jag med ett svagt leende, hasar mig uppåt, det gör verkligen ont i mina revben, måste ha stukat dom, jag har aldrig varit bra på att hantera smärta.
"Det ser ut som att han försökt döda dig!" Det ser ut som om att han vill röra vid mig, men han stoppar sig själv. Jag förstår inte när han blev så rädd för mig. Jag börjar förklara för honom vad som hänt under natten, försöker tona ner det en aning men han ser igenom det.
Jag förstår inte alls vart vi står någonstans. Jag har berättat för honom, han har lyssnat. Jag tror han förstått att jag menat allvar när jag sagt att jag verkligen inte vill ha Lee, han borde ju förstå det vid det här laget. Men han säger ingenting annat. Han bara hjälper mig, tar hand om mig, underlättar för att jag inte ska ha ont. Jag står inte ut med tystnaden längre. Hans fingertoppar fjäderlätta över min hy.
"Vill du fortfarande dumpa mig?" Till slut får jag nog och bryter tystnaden.
"Aiden.." Nu får han den där blicken igen, den där som han alltid får när jag vill prata om någonting som han helst vill undvika.
"Nej Atsu, ingenting du säger nu kommer göra så du kommer undan, jag vill veta" Protesterar jag högt, det spelar ingen roll vad han säger, jag har bestämt mig. Såhär bestämd som jag varit det senaste dygnet har jag nog aldrig varit.
"För det första sa jag aldrig att jag skulle dumpa dig, jag sa bara att jag inte var säker om.." Han kommer av sig igen, sväljer hårt.
"Om du ville ha mig längre" Avslutar jag meningen åt honom. Tystnaden efteråt är öronbedövande.
"Precis.." Han fingrar på stolen. Vi sitter i köket. Mittemot varandra, i ett vackert smyckat julhem.
"Nå, vill du?"Frågar jag enträget, jag är envis. Jag hoppas verkligen han har ändrat sig.
"Allt är så komplicerat" Suckar han och lutar sig tillbaka i stolen.
"Du tror att jag inte vet vad älska är Atsu, men tro mig, jag vet" Jag sträcker mig efter hans hand över bordet men han drar sig undan.
"Jag vet att du vet.." Säger han ångerfullt.
"Säg aldrig igen att jag inte älskar dig" Bara att yttra den där meningen gör oerhört ont i mitt hjärta, en våg av avsky inom mig.
"Jag var bara så arg, så svartsjuk" Säger han tyst, han är så långt borta redan men ändå så nära.
"Varför blir du svartsjuk över någon du inte ens är säker på om du vill ha eller inte?" Frågar jag lite surt, jag börjar bli sjukt trött på den här frågeleken. Det känns som jag aldrig får några svar.
"Det är ju just därför" Nu ser han äntligen på mig igen.
"Därför vad?" Inflikar jag.
"Det är ju därför som.. som jag inte vet, för jag vet inte om jag orkar. Jag älskar dig mer än vad jag behöver syre för att överleva, det är för överväldigande" Han lägger armarna i kors, rör händerna över dom som man gör när man försöker bli varm när man fryser.
"Så du vill alltså inte vara tillsammans med mig för att du älskar mig för mycket?" Frågar jag med höjda ögonbryn. Det hela känns alldeles för genomskilnigt.
"Jag blir ju svartsjuk för allt, du har gjort så mycket för mig men ändå kan jag inte få in i mitt huvud att du vill ha mig, bara mig" Upggiven. Varför gör han såhär emot oss?
"Men nu borde det ju vara lite lättare för dig att förstå.." Försöker jag. Jag menar, jag har fått stryk på grund av att få honom att förstå mer eller mindre, så jaghoppas verkligen han inser att jag tycker om honom påriktigt nu.
"Ja, men jag kommer alltid vara svartsjuk, jag klarar inte av det" Där gör han det igen, ger upp så lätt, alldeles för lätt. Hela tiden.
"Men jag klarar av det för dig, snälla Atsu, du kan ju inte mena allvar med att du tänker släppa mig för att du är rädd för att du ska bli svartsjuk?!" Jag reser mig upp, lite för snabbt. Jämrar till och håller mig för revbenen.
"Jag vet att det låter sjukt, men är du inte min, har jag ingen rätt till att vara svartsjuk och då kanske jag slutar vara så dum i huvudet. Så självhatande." Han gör en ansats att ta emot mig när jag får ont men drar sig tillbaka när jag ger honom en arg blick.
"Älskling, hör du inte hur det låter?! Om jag inte är din utan blir någon annans, kommer det få dig att må bättre?"Frågar jag honom med en aning desperation, han måste ju höra hur det låter. Det är ju helt sanslöst.
"Klart inte men.." Han lutar ner pannan i bordet och kvider lite.
"Som Shaun!? Lee är ju ute ur bilden nu, så, skulle du må bättre om jag låg med Shaun och du bara såg på, utan att det ens var någonting som jag gjorde fel!?" Jag blir med ens arg. Han verkar inte förstå hur jobbigt det är att veta att han snart kommer lämna mig. Ensam igen. Helt ensam. Tänker han verkligen krossa mitt hjärta och dra ut på det såhär?
"Absolut inte, du missuppf..." Han ser brydd ut. Rätt åt honom. Idiot.
"Jag har haft så mycket tålamod med dig Atsu, jag har kämpat så mycket, jag kom över Lee för dig, jag hjälpte dig ur ditt drogberoende, jag såg dig för i helvete suga av en annan man, utan att bryta med dig, och du vill göra slut, hah, för att du, du älskar mig för mycket? Hm?!" Jag skyndar mig över till hans sida och håller hans ansikte i mina händer.
"Jag tvingade dig aldrig in i mitt helvete" Han tar tag i mina handleder och väser mig i ansiktet. Hans andedräkt, söt som honung.
"Nej, men nu är jag där och får inte ens stanna, fyfan för dig, du vet verkligen hur man sviker någon" Jag puttar bort honom, nästan så att jag slår honom. Allt bara gör ont. Han är minst lika illa som alla andra, precis som alla andra. Som bara ger upp på kärlek.
Det är dödstyst i den lilla stugan. Det är helt jävla knäpptyst. Atsu lämnade mig för en timme sedan, alltså inte gjorde slut, utan åkte hem och lämnade mig här. Packade sina saker och drog. Det enda som är kvar här är hans halsduk, som han glömde. En halsduk, det är allt som jag har kvar. Det och en massa tårar. Hur ska jag förklara för mamma och pappa? De kommer om en vecka, de tror att de ska komma till två glada, kära, personer och fira en glad och mysig jul. Nej, de får nöja sig med att fira med sin hjärtekrossade son. Det är nog lika bra att jag är ensam nu med tanke på att jag blir så himla hemsk när jag är deprimerad. Jag tänkte lägga mig i sängen, men minnena är för nära. Mår illa. Lägger mig i soffan istället och slår på ett dåligt program istället. Stirrar på min telefon och önskar intensivt att han ska återvända. Höra av sig.
Jag har kollat på meningslösa tvprogram, ätit glass, vridigt mig i smärtor, tagit smärtstillande, skrivit flera sms till Atsu utan att trycka på skicka och duschat. Ändå, känner jag mig fortfarande snurrig. Mamma har försökt nå mig, men jag har inte svarat. Varje gång hon ringt har jag blivit besviken. Förlåt mig mamma, det är inte meningen att ignorera dig, det är bara jobbigt just nu. Precis som jag är på väg att ge upp allt och bara slänga mig i en snödriva knackar det på dörren och någon kommer in. Jag sätter nästan mitt hjärta i halsen och flyger (så mycket som jag kan, med tanke på revbenen) upp ur soffan.
"Hallå?" Får jag trevande fram, tassar ut i hallen.
"Hej.." Till min besvikelse är det inte Atsu som ändrat sig och magiskt dykt upp igen utan det är Nancy som står med snöig kappa och mössa i min hall. Hon vet att jag är besviken, det syns.
"Jag såg Atsu vid stationen och antog.." Förklarar hon när hon inser att jag inte hört av mig till henne.
"Du behövde inte komma hit" Jag lutar mig mot väggen och stoppar ner händerna i mina mjukisbyxor. Mitt svarta hår faller för ögonen.
"Aiden, du är min vän" Nancy tar av sig sin mössa och lägger den på hatthyllan, brevid halsduken.
"Jag vet, men han.." Jag stirrar på halsduken och ögonen fylls med tårar. Det hela blir så verkligt när det kommer någon utifrån och bekräftar det. Känner mig fjantig som gråter framför någon annan, har alltid gjort det, men vad spelar det för roll nu?
"Åh.." Hon skyndar fram och tar emot mig innan jag faller framåt i tårar. Hon är så liten och söt, ändå så stark som orkar hålla uppe mig.
"Jag förstår inte varför de lämnar mig" Jag håller om henne hårt medan vi sätter oss ner på golvet.
"Aiden.." Hon håller om mig med båda armarna och stryker mig över håret.
"Jag vill aldrig älska någon igen" Säger jag argt mellan de hyperventilerande andetagen.
"Shh.." Hon bara håller om mig, sitter där hur länge som helst, bara tar hand om mig. Det här är skillnaden från förra gången. Förra gången jag fick mitt hjärta krossat, var jag helt ensam. Den här gången har jag Nancy.
Jag har aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv som jag gjort de senaste dagarna. Nancy har stannat hos mig alla dagar. Fem dagar sedan han lämnade mig. Fem år. Fem livstider. Fem epoker. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Hade jag inte haft henne hade jag säkert tappat tidsuppfattningen och vore det inte för henne hade mina föräldrar antagligen trott att jag dött eller något eftersom jag vägrade svara så länge att hon gjorde det åt mig. Hon lagar mat åt mig, tar hand om mig, peppar upp mig. Känner mig som en såndär tjej i en tonårsfilm som blivit dumpad av sin drömprins. Men lite så är det ju. Om tre dagar kommer mina föräldrar och firar jul. Fyra dagar kvar till julafton. Jag som skulle firat det tillsammans med honom.
"Tar inte den här mardrömmen slut snart?" Jag ser på Nancy som sitter där med sitt korta hår som är klippt i en page. Rosiga kinder, stora blå ögon. Röda läppar i ett medlidsamt leende.
"Jag hoppas det, verkligen" Hon lägger en hand på min panna och stannar så tills jag somnar. Hon är för bra.
Det känns som att snön bara växer och växer som en mur runt huset. Jag vägrar gå ut, rädd för att möta Lee, men mest rädd för att möta verkligheten. Mina föräldrar kom idag. De var inte jobbiga eller frågvisa. De bara såg på mig med deras stora ögon och kramade om mig och sa att allt skulle bli bra, att den här julen skulle pigga upp mig. Att det gått lite över en vecka sedan han lämnade mig försöker jag att ignorera, men jag vet att man inte kan påskynda en sånhär sak. Jag vet dock inte vad jag ska ta mig till. Ser ut genom fönstret, snöflingorna singlar sakta ner från himlen. Jag känner mig lite som en snöflinga i vinden, en i mängden som snart kommer smälta bort. Jag vet att jag inte kommer att bli lycklig igen, jag är övertygad. När Lee gjorde slut med mig, trodde jag verkligen att slutet var nära, men det var inte alls såhär jobbigt. Den här gången känner jag mig bara tom, som om någon har tömt mig på känslor, blod och inälvor. Jag känner mig inte ens mänsklig längre, kan inte ens äta längre. Inte ens mammas goda julskinka som hon tagit med enbart för att jag inte kan få nog av den i vanliga fall. Stackars mamma, hon är så orolig, det syns. Men jag är tacksam över att hon låter mig vara och låta mig ta hand om mig själv. Nancy gick i samband med att mina föräldrar kom, jag såg på min pappa att han hade önskat att det var hon som hade varit med mig istället för Atsu. Han har alltid velat att jag skulle ha valt Nancy. Det hade jag gjort också, om jag inte vore gay.
Sedär, jag överlevde julafton också. De följande dagarna efteråt också. Det har gått långsamt men jag har överlevt. Tack vare Timmie och John men framförallt Nancy. Och mina föräldrar faktiskt, aldrig varit så nära dom som nu. Jag och mamma hade ett jättelångt samtal om allt som hänt tidigare, även pappa bad om ursäkt för hur han hanterat allt, och jag vet hur svårt han haft för allt sånt. Timmie var rädd att jag gjort mig jätteilla sedan mötet med Lee men det börjar gå över, John berättade att Lee hade åkt hem till någon kille i förorten. Kunde inte bry mig mindre om han var med trettio nya killar nu, han har förstört allt. Men det är inte bara hans fel, Atsu svek mig. Han gav upp på mig, på oss, och var det såhär lätt för honom måste han ha velat det länge. Det har jag börjat förstå.
Dags för nyårsfest. Imorgon åker jag hem igen. Jag ska fira in det nya året tillsammans med min lilla trio. Jag har alltid tyckt att nyår är något som är lite speciellt, helst nyårskyssen. Den man kysser är ju sagt att man kommer leva resten av året med, nog för att det bara är skitsnack, men det är en fin tanke. Men nu har jag ingen som jag vill spendera mitt år med, eller jo självklart, men han är flera mil ifrån mig. Jag tar på mig ett par svarta byxor, en svarttajt långtärmad tröja med stor krage. Lite halsband och ringar. Fixar mitt mörka hår och tar på mig lite läppglans. Har alltid tyckt att killar med läppglans var konstiga förut tills jag träffade Atsu. Där var han igen. Jag torkar snabbt av mig läppglanset igen, slänger det i papperskorgen och går ut i hallen.
"Jag drar till Nan nu" Ropar jag in i köket, mina föräldrar ska äta lyxmiddag, det gör de varje nyår.
"Okej gubben, gott nytt år!" Ropar mamma och pappa stämmer in.
"Gott nytt år" Muttrar jag medans jag stänger igen dörren och börjar gå ner mot stan.
Nancy har en egen lägenhet som hon har pyntat jättemysigt just för idag, hon har bjudit in oss och ungefär tio andra personer till den här festen. Ingen som jag direkt känner, men jag vet vilka de är. Det är ju inte direkt en så stor håla det här. Hon är lysande vacker, lilla Nan. Ett lila hårband i det sammetslena håret och en matchande cocktailklänning, små lila klackskor.
"Fina du" Säger jag och håller om henne. Hon är den enda tjejen som fått mig att undra om jag verkligen bara gillar killar.
"Haha, åh, jag är så glad att du är här, det är så overkligt" Säger hon och besvarar kramen.
"Eller hur, det är helt sjukt, vår Aiden är tillbaka!" Timmie bryter sig in i samtalet, han blir till och med sotis när jag kramar på Nancy trots mina preferenser. Han har alltid varit förälskad i Nan men hon har aldrig sett det, hjärteskärande verkligen.
Hela festen är verkligen lyckad, det är helt underbart. Alla är glada och det känns precis som gamla dagar, som om jag aldrig lämnade. Det är dock märkbart att Lee inte är där och drar sina dåliga skämt och spelar de där bra låtarna som bara han kan hitta. Men tankarna på honom är inte långvariga, det är bara klumpen i magen efter Atsu som spökar. Jag har redan accepterat att det kommer ta lång tid att komma över honom, är nästan inställd på aldrig. Vid tolvslaget kommer en söt kille med blont hår fram till mig, tror han vill ha en nyårskyss men han får nöja sig med en skål och ett leende istället. Jag är inte redo att kyssa någon annan än, även om det är nyår. Helst inte när det är nyår. Det nya året är här nu, och det är väl dags för mig att ta mig an det.
Hemresan är även den här. Det gjorde lite ont att säga hejdå till alla mina fina vänner och inse att det inte finns ett förevigt ens för sånthär. Mina föräldrar ser genomlidande på mig när vi sätter oss i bilen och börjar åka. Jag tror de börjar få lite hemlängtan. Det här är ju trots allt hemma, det riktiga hemma. Hur jag en vrider och vänder på det, men jag har mitt liv kvar där borta. Skolan, mina vänner där, mitt liv helt enkelt. Jag hade velat säga pojkvän men det går inte längre. Jag har en känsla av att den här hemresan kommer ta hundra år, med alla tankar och all ångest om att återvända som bara slår emot mig för varje mil som går. Även om jag tycker att det går långsamt att åka hela vägen känns det som att vi närmar oss alldeles för fort.
Det är mörkt och vi har precis packat ur bilen helt. Mina föräldrar har gått in före mig, jag behövde lite luft efter den långa resan. Stjärnorna lyser starkt på himlen, hjärtat slår hårt. Ensamheten här hemma är så himla stor. För varje andetag jag tar bildas ett rökmoln, isar i mina lungor. Böjer mig ner och tar upp lite snö och kramar den lilla högen till en boll. Vänder mig om och ska precis till och kasta den längs gatan då jag stirrar in i två väligenkända ögon.
"A-AH!" Jag skriker till av förvåning. Tappar snöbollen och jag tror att min haka följer med den också.
"Du är äntligen hemma" Atsu står framför mig, förbluffande vacker som alltid. Lång svartkappa med stora knappar. Det gyllene håret kammat med några slingor över pannan.
"..." Jag får inte fram ett ord, jag har inte sett honom på över två veckor, ändå känns det som att jag inte träffat honom på flera år. Vad gör han ens här?
"Jag har varit så oerhört dum i huvudet" Han tar några steg mot mig och jag står som fastfrusen.
"Jag vet inte riktigt.." Jag blir illamående och tittar mot huset, jag ser att min mamma står och iakttar oss i köksfönstret, antagligen undrade hon vart jag tog vägen. Hon lägger sig dock inte i.
"Jag ber dig inte att ta tillbaka mig" Säger han sakta med en sorgsen blick.
"Ne..hej?" Hör i mitt eget huvud hur urblåst jag låter.
"Jag förstår om du inte vill" Han vågar inte ta i mig, som om jag skulle gå sönder då eller något.
"Ja..ha?" Hör min dumma röst igen, jag förstår verkligen inte vad som händer, som sagt, vad gör han ens här?
"Jag lämnade dig och drog, precis så som man skulle kunna förvänta sig av någon som mig, och jag ångrar mig så jävla mycket" Han ser ner i backen, studerar snön som om det vore någonting helt nytt för hans ögon. Så intressant.
"Jag träffade Arata, vi hade sex" Säger han eftertryckt med röda kinder. Det känns som en käftsmäll.
"Tack för den informationen" Säger jag och vill bara gå härifrån. Jag har inte bett om att få mitt hjärtakrossat och sen bli spottad på. Han blir arg för en kyss som jag inte ens var med på, och han går och har sex med en annan.
"Menar inte att trycka upp det i ansiktet på dig, ville bara att du skulle veta det, för, jag vill inte ha någon hemlighet för dig" Han vet vad jag tänker, han känner mig ju bättre än någon annan. Trodde jag iallafall.
"Jag vill nog inte höra mer nu" Säger jag förargat, låt mig bara få vara ifred, jag vill inte ha mer ont nu.
"Jag vill försöka Aiden" Han tar upp mina kinder i hans händer, han är så farligt underbart nära mig nu.
"Försöka med vadå exakt?" Jag vet redan vad han menar men jag vill höra det med mina egna öron, höra honom säga det.
"Med oss, jag vill visa dig att jag kan vara med dig, jag var bara dum" Hans läppar mot min panna. Som en elektriskchock puttar jag bort honom.
"Så du menar, att du ska krossa mitt hjärta och sen ta tillbaka mig efter att du haft sex med någon annan?" Han är så oförskämd, jag tror inte att han tänkt på det på det där sättet förut för först ser han chockad ut sen ser han generead ut.
"Det låter sjukt jag.." Han kliar sig i bakhuvudet.
"Det är sjukt" Svarar jag argt så fort jag kan. Jag fick till och med stryk när jag skulle bevisa för honom att jag skulle ta bort alla hot i vårat förhållande.
"Snälla vänta, jag vet att jag inte förtjänar det, men kan du inte ge mig en andra chans" Allt hade varit enklare om han inte var så förbannat charmig.
"Jag vågar inte ge dig några chanser till" Min röst spricker, det tar all min kraft att yttra den där meningen.
"Jag lovar, jag ska bevisa det, bättre än vad någon annan kan" Han ser panikslagen ut, riktigt rädd.
"Jag har väntat på dig i två jävla veckor, väntat på att du ska säga det här, du har inte ens smsat mig en enda gång, inte ens ringt" Jag känner mig så förnedrad. Så naken.
"Jag ville ge dig tid.." Om det är en bortförklaring eller bara en förklaring är jag inte säker på faktiskt.
"Eller så var du upptagen med att ha sex och ta droger" Tankarna snurrar runt på mig, bilder av honom njutande i sängen med stilige Arata lugnar mig inte. Tanken på Atsus heta kropp, täckt av ett lager av svett. Hans bara axlar, hans läppar mot någon annan.
"Jag tog inga droger.." Jag slits tillbaka till verkligheten och hör det sämsta hittills.
"Det är illa nog ändå" Som om det vore bättre att han avstod från det ena eller? Dock glädjer det mig lite ändå, jag älskar honom ju fortfarande så jag bryr mig om hur han mår och hur han behandlar sin kropp trots allt.
"Jag ville bara låta dig vara, jag skämdes" Säger han och det är nog första gången under hela samtalet som jag tror på honom, att han skäms alltså. Aldrig sett honom såhär skamsen förr. Påminner lite om första modevisningen. Vi har kommit så långt från den tiden.
"Okej, skäms mer för jag kan verkligen inte bli tillsammans med dig bara sådär igen" Tillägger jag kort och spydigt därefter.
"Jag säger inte att det ska ske nu, snälla Aiden, säg att det kommer ordna sig, jag behöver dig i mit liv, behöver att du säger att det är okej"Han ser bedjande på mig, som om jag har någonting han verkligen, verkligen vill ha men inte kan få. Någonting som han verkligen håller kärt.
"Det är inte okej" Kall.
"Aiden" Hans röst är alldeles ljus, nästan pipig.
"Jag ska gå in nu, jag fryser" Jag har fått ngo av den här skiten, den leder ingen vart och den gör mig illa. Igen. Det verkar vara ett återkommande tema när det gäller oss två.
"Vänta! snälla, jag gör vad som helst" Han tar tag i min handled i samma veva som jag vänder mig om.
"Håll dig borta från mig då" Säger jag med skarp röst.
"Allt förutom det.." Ångrar han sig igen.
"Hejdå Atsu, jag älskade dig verkligen, jag orkar inte mer" Måste svälja hårt för att inte tårarna ska komma upp, bita ihop. Hårt.
"Om du någonsin ångrar dig, vet du vart jag finns.." Säger han och släpper min hand sedan långsamt. Hansfingertoppar mot mina, som en smekning. Jag ryser.
"Försvinn" Säger jag medan jag går ifrån honom med ryggen emot. Jag vill bara in och lägga mig, förstår inte hur han kan vara så fräck att bara dykta upp såhär. Jag har ju inte ens hunnit komma in än. Som ett bakhåll.
Mammas frågor haglar över mig när jag kommer in, pappas bekymrade råd och mina egna tankar bara snurrar runt, runt. Jag kan knappt sova den natten. Alla bilder i mitt huvud, alla saker som hänt. Alla händelser. Det finns ingenting mer Atsu och Aiden. Det finns ingenting sånt. Han gjorde slut, han låg med Aarata. Han lämnade mig. Mina tårar rinner ner för mitt ansikte. Jag är så förbannat trött på de här tårarna som aldrig tar slut. Jag vill inte behöva tänka mer på vad han har gjort och på vad jag har gjort. Vad vi bråkat om. Vi hade ju så fina stunder. Han fick mig att känna mig vacker, att känna mig levande. Han gjorde mig till en helare och bättre människa, han gav mig självförtroendet till att tycka om mig själv. Han gav mig styrkan om att tro på att kärlek faktiskt finnt. Kärlek finns.
Nästa morgon vaknar jag av solenstrålar mot mitt ansikte. Reser mig upp, kväver en gäspning och sträcker mig efter telefonen.
Oavsett vad som hänt eller som kommer att hända, så behöver jag honom i mitt liv. Nu och föralltid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | enneenneenne - 7 feb 13 - 15:23 | | . | | Mp3 - 7 jan 13 - 03:32 | Äntligen en avslutning på denna historia - som jag har väntat!
Den här delen tycker jag är bättre skriven än de tidigare, skulle gissa på att du utvecklat ditt skrivande sedan sist du lade upp. Och det är ju askalas!
Du skriver bra och jag är väldigt glad över att få läsa det här! | mizzkitty - 4 jan 13 - 12:19- Betyg:  | Så oerhört bra, skäms på Atsu alltså. Hur fan kan han vara
en sån stor idiot. Hur fan kan han ligga med en annan kille,
jag hoppas att Atsu tar tag i sig själv, och bevisar för Aiden
att han är den enda för honom och att han inte vill ha någon
annan kille än just honom.
Hoppas det kommer en fortsättning snart. |
|
|
|
