Tonårsförälskad och helt jävla körd [10] |
Hejhej hallå! Här är del tio, hoppas att ni har haft ett superbra lov och gott nytt år i efterskott! Tack för era kommentarer, och jag hoppas att ni gillar den här delen.
Kapitel 10 – Bara ett spel
Jag andas tungt där jag sitter på golvet. Efter en liten stunds fumlande får jag tag i min vattenflaska och dricker upp det sista ur den. Det har gått en månad sedan jag fick veta att jag kommit med i skolans fotbollslag, och snart är det dags för den första matchen. När jag till slut reser mig upp känner jag hur ansträngande det är för benen, och tänker att jag kommer ha en hänsynslös träningsvärk imorgon. Vi har haft tre träningar i veckan nu, varav två innebär själva sporten fotboll, och den tredje antingen går ut på att springa i spåret, eller ha intervallträning i en av de värsta backarna jag har skådat. Fotbollsträningarna har väl inte gått super, men det har ändå gått helt okej, och jag börjar få koll på det här med passningsspel. Däremot har jag lite svårt att komma överens med några av spelarna. Eller, de har rättare sagt lite svårt att komma överens med mig. Jag är övertygad om att det är för att jag är tjej. Det är speciellt en person som har svårt att komma överens med mig, och jag med honom. Inte Sebastian dock, till min egen förvåning, utan Emil. De två första träningarna sade vi inget till varandra, men efter första gången vi sprang i spåret var han snabb med att påpeka att jag var långsam. Eller, som han sade ”väldigt långt efter alla andra i gruppen”. Även om det var sant, tycker jag inte att det var schysst att säga det så att alla andra hörde också. Han frågade dessutom om jag sprang på fritiden, när jag svarade att ”nej, det gör jag inte”, så sade han lättsamt att ”det kanske är det som är problemet”, vilket fick alla i laget att skratta. Visst, jag vet att jag har ganska dålig kondis, men han behöver ju inte säga det till alla för det. Med en suck klär jag av mig och går in i en av duscharna. Försiktigt försöker jag få till en bra temperatur – vilket visar sig vara lika svårt som vanligt - och tänker tillbaka på dagens träning.
”Har du sprungit nåt än?” frågar Emil när jag något andfått går förbi ena målstolpen innan vi ska börja spela. Irriterat vänder jag blicken mot honom.
”Det har du inte med att göra” svarar jag. Det är trots mitt svar uppenbart att jag inte har gjort det, bara att jogga två uppvärmningsvarv runt planen får mig att flåsa.
”Nej alltså” konstaterar han och kontrar min blängande blick med att behålla ögonkontakten. Jag håller den så länge jag kan, men fnyser till slut och ser bort.
När det är dags för första pausen kommer han mot mig.
”Vad vill du nu? Komma med tips om hur jag ska sparka bollen?” fräser jag innan jag stoppar vattenflaskan mot munnen. Det sade jag mest för att även om mina passar håller måttet så känns det inte helt bra, vilket ibland visas när de ibland saknar fart helt och hållet eller glider lite för mycket åt fel riktning.
”Jag kom hit för att ta min vattenflaska, som du för tillfället dricker ur” säger han, och jag drar snabbt bort den från mig så att jag råkar spotta ut nästan allt vatten ur munnen vilket leder till att framsidan av min t-shirt blir alldeles fläckig. Jag ställer ner den på bänken och ser att min står precis bredvid. Båda är röda, men inte mer lika än så, och jag inser att det där med passarna måste stört mig mer än jag insett.
”Men nu när du säger det så” börjar han, och torkar av vattenflaskan lite med tröjkanten så att hans ena höftben och en del av magen blottas. När jag inser att min blick dragits dit rätar jag på nacken igen, men för sent, han har redan upptäckt det. Till min förvåning är det inget pikande om det han säger när han öppnar munnen igen.
”Försök utnyttja bredsidan mer, och dessutom borde du verkligen våga passa med vänster fot också. Tänk inte så himla mycket på vad du gör om det känns rätt eller naturligt, bara gör det” säger han, och börjar gå. Plötsligt stannar han upp och vänder sig halvt mot mig igen.
”Dessutom, har din mamma inte lärt dig att det är fult att stirra?” frågar han menande, och mot min vilja känner jag hur mina kinder hettar vilket gör mig ännu argare. Jag hinner dock inte svara då ljudet av visselpipan berättar att det är dags att börja spela igen, och jag kan inte göra mycket annat än att gå ut på plan.
Under resten av träningen kan jag inte få ut det Emil har sagt, att jag borde passa mer med vänster, antagligen för att slippa komma i konstiga ställningar med högerbenet. Oundvikligen, efter några misslyckade försök med att fortsätta som vanligt, försöker jag sluta tänka så mycket och låta det komma naturligt. Även om det känns riktigt ovant, och jag inte lyckas lägga riktigt så mycket kraft som jag vill bakom passen, så får jag iväg den i en nästintill perfekt riktning. Förvånad vänder jag mig snabbt mot Emil, som ser oförskämt nöjd ut där mellan målstolparna. Snabbt vänder jag mig bortåt och koncentrerar mig på spelet igen.
”Sa ju det” säger han när vi råkar stöta ihop på väg till omklädningsrummen.
”Bli inte så självgod för att du råkade säga något som inte var efterblivet” säger jag, lite onödigt kanske men det är för sent för att ta tillbaka. Hans lite nöjda leende försvinner snabbt.
”Bli inte så självgod för att du råkade skjuta iväg en passning som inte var ett komplett misslyckande” kontrar han torrt.
”Men ta dig” fnyser jag irriterat när jag är på väg förbi dörren till killarnas omklädningsrum, men hinner inte förbi eftersom något stoppar mig. Emil. Han tar tag i min överarm och tvingar mig att se på honom.
”Du vill det va” säger han, och låser fast mig med sina ögon. Hans blick är obehagligt intensiv, och det tidigare något hårda grepp om min arm lossar lite tills han släpper helt. Däremot rör jag mig inte ur fläcken, det är som om min viljestyrka blivit helt tillintetgjord på grund av Emils blick.
”Kanske har du lätt för att glida genom skolan tack vare din lilla vän” säger han lågt, ”och kanske är du bra på att stå ut med människor som inte är speciellt trevliga egentligen”, jag antar att han menar fotbollslaget, ”men här, i det här laget, är du ny. Du vet inte vad du håller på med eller ens varför du kom hit, så det är bäst att du helt enkelt låter de lite mer erfarna lära dig, visa vad det är som gäller. Och du borde verkligen börja springa” säger han, och så vips, försvinner han in genom dörren till omklädningsrummet. Lämnad där i korridoren skjuter tankarna omkring i huvudet på mig och jag undrar om han menade mer än det han sade högt.
Väl hemma från träningen med skollaget möts jag av lagad mat och två röster inne i köket.
”Hej Emelie” säger Jonas på väg ut genom köket och in till tvättstugan, för att hämta Gud vet vad.
”Emelie, hur gick träningen?” frågar mamma och ler mot mig.
”Ehm, bra” säger jag kort och drar av mig skorna.
Den senaste månaden har bestått av sådant här. Mamma och Jonas som lagar mat nästan varje dag och pratar om vad de har gjort på jobbet och frågar vad jag har gjort i skolan. Det är lite som att vi är en familj. Jag gillar det inte. Jonas är väl trevlig och han gör förvisso mamma glad, men det är som att han tror att han är min pappa och har saker att säga till om.
”Efter matchen imorgon är det en fest i skolan, så ja…” säger jag till mamma och hänger av mig min jacka.
När vi går in i köket är Jonas tillbaka och petar lite på köttet i stekpannan. Han ser upp på mig och mamma när vi kommer, och lyssnar uppmärksamt.
”Det låter kul” säger hon och ger mig ett uppmuntrande leende. Jag tror att hon tycker att det är bra att jag umgås med fler än bara Stina efter skoltid.
”Vad låter kul?” frågar Jonas, och jag känner hur irritationen börjar växa.
”Inget” säger jag samtidigt som mamma säger ”Emelie ska på en fest på fredag”. Jonas ler, inte ett äkta leende utan ett sådant reklamleende som inte ens är speciellt snyggt.
”Jaså, var försiktig” säger han varnande, fortfarande med ett leende.
”Äsch, det är ju en skolfest, det kommer nog inte vara någon fara” säger mamma, och jag ger henne en tacksam blick.
”Skolfest eller hemmafest, det är lika illa båda två” säger Jonas med ryggen vänd mot oss, vilket får oss båda att stirra rakt in i hans nacke med frågande blickar.
”Men det är ju på skolans område, det kommer vara lärare där” säger jag, och Jonas rycker på axlarna och kastar mig ett leende över axeln.
”Det hindrar inte elever från att smyga in dricka” konstaterar han, och jag himlar med ögonen.
”Vad är problemet? Det är en grej på skolan, med lärare som är där, och man får inte ha alkohol med sig. Har man det ändå blir man utkastad, det kan knappast bli mer idiotsäkert” säger jag, och mamma ger mig en varnande blick, trots att jag vet att hon håller med mig. Det här är töntigt, varför är det ens en diskussion om det?
”Man vet aldrig med ungdomar, med droger och sånt. Det är inte säkert, du kan råka illa ut” säger Jonas medan han ställer fram maten på bordet.
”Men jag kommer inte råka illa ut, varför snackar du ens om droger liksom? Det är en skolfest!” säger jag irriterat, och mamma ger mig ännu en varnande blick, som för att säga åt mig att inte vara stöddig.
”Jonas, jag tycker inte att det är någon fara, och det kommer som sagt att vara lärare där. Hon får gå på den här festen” säger hon i en ganska lugn och försiktig ton, och Jonas nickar.
”Jadå, det är ditt beslut Sofie. Jag vill bara inte att något händer Emelie” säger han och pussar henne lätt på pannan innan han drar ut stolen åt henne och sedan sätter sig ner själv. Smörare. Jag gillar det inte. Varför kommer han hit och försöker bestämma över mig? Vad ger honom rätten att komma in här och säga vad som gäller och inte gäller?
”Ska du inte sätta dig ner?” frågar han, och jag kan inte hjälpa att känna att det låter mer som en order än en fråga, men jag gör som jag blir tillsagd.
”Så, när tänker du att du ska komma hem efter den här festen då?” frågar Jonas medan han serverar mamma mat, och jag blänger på honom.
”Jag vet väl inte” säger jag kort.
”Inte senare än tolv hoppas jag” säger han med ett litet skratt, och jag gapar nästan.
”Tolv!?” utbrister jag chockat och stirrar på honom. En förvirrad min sprider sig över hans ansikte.
”Ja, är inte det rimligt? Du är ju bara sjutton” säger han, och jag skakar på huvudet.
”Det där är inte ens kul. Tolv är för barn” säger jag irriterat.
”Men du är ju ett barn? Du är inte ens myndig” säger han med ett leende, och jag stirrar hjälplöst på mamma. Vad är det han håller på med? Hon harklar sig lite obekvämt.
”Jonas… jag och Emelie har ingen strikt gräns så länge det inte är för sent och hon hör av sig” säger hon, och jag inser att även om det är en lögn så är det bättre än sanningen i det här fallet. Åtminstone för mamma, och för mig. Säger jag att hon inte bryr sig och att jag inte ringt henne en enda gång på en fest i hela mitt liv sen jag var tretton år, så kanske han flippar ut totalt. Jonas ler sådär vänligt mot oss igen, men jag anar något annat under ytan.
”Självklart, det var inte meningen att lägga mig i” säger han, och så rinner ämnet ut i sanden.
Jag för min del är tyst resten av middagen, medan Jonas muntert pratar på och mamma snart följer hans exempel.
I vanliga fall skulle jag ringa upp Stina i samma sekund som jag stängde dörren till mitt rum, men ärligt talat känner jag mig inte säker på att hon skulle vilja lyssna på det här. Hon verkar upptagen av mycket annat, Sebastian bland annat, och jag vill inte irritera henne med mina klagomål på Jonas. Det verkar som att Stina och Sebastian bråkat den här månaden, mer än de gjort sen de blev tillsammans över huvud taget, och jag ser att det är jobbigt även om hon inte vill erkänna det. Självklart är det bekymrande, att de bråkar så pass mycket, men jag kan inte hjälpa att en liten del (okej en ganska stor del) av mig gläds åt att de kanske kommer göra slut. Dessutom tror jag att det skulle förminska mitt ogillande för Sebastian om de gjorde slut, för han har visat sig att inte vara en så stor idiot som jag trott hela tiden, under träningarna och så. Vi har till och med haft några samtal som inte urartat och där jag sagt mer än sammanlagt tre ord. Fast jag har fortfarande svårt för honom, det här med att han får hålla om Stina och jag inte får det ger honom en svår grund att starta från. Däremot är det uppenbart för mig just nu att jag inte alls har någon stark vilja att ringa Stina för att prata om det här, så jag lägger mig helt enkelt ner på sängen och stirrar upp i taket. En sysselsättning jag ägnar resten av kvällen åt innan jag helt enkelt somnar med kläderna på.
Sen. Sen som in i helvete bara.
Jag rusar fram och tillbaka i mitt rum, har lyckats sätta upp håret i något som ska föreställa en hästsvans och trycker ner mina matchkläder i en bag som jag kastar ner för trappen medan jag själv fortsätter in i badrummet och borstar tänderna. Samtidigt som jag gör allt detta, lyckas jag dessutom knäppa mina byxor med vänsterhanden. Utan att ha någon tid att vara stolt över detta faktum spottar jag i handfatet, springer ner i hallen och sätter på mig skorna utan att knyta dem. Jag har en halvtimme på mig att komma till skolan innan sista lektionen är slut, och femtio minuter innan det är dags att samlas inför fotbollsmatchen.
Väl framme i skolan märker jag att lektionen är slut då alla i min klass kommer in i skåphallen samtidigt som jag själv. Pinsamt. Jag går snabbt till mitt skåp och lägger in min väska, men behåller bagen eftersom jag ändå måste gå till idrottshallen snart.
”Emelie” hör jag någon säga, och ser lite förvånat upp på Sebastian.
”Hej” säger jag, lite andfått men inte helt otrevligt.
”Hur känns det?” frågar han, men jag ser bara frågande på honom.
”Ja, alltså, inför matchen” förklarar Sebastian och flinar lite medan han lutar sig mot skåpet bredvid mitt och möter min blick.
”Åh, jaha. Jovars, det känns helt okej ändå” säger jag, och han nickar.
”Du är bra, så det kommer nog inte va någon fara. Själv var jag skitnervös för att göra självmål eller nåt” sade han och skrattade, vilket inte fick mig på bättre humör.
”Men tack för det!” säger jag lite bedrövat och låser mitt skåp.
”Äh men det kommer gå bra! Det har det ju gjort på träningarna. Du är duktig” säger han, och tillägger det sista efter en liten paus. Jag ger honom en förvånad blick, men ler sedan lite tafatt och tacksamt. Även om den här förvånansvärt snälla sidan hos Sebastian är bättre än den när han är fastklistrad vid Stinas sida – vilket han förvisso inte varit på ett tag – så är det lite förvirrande. Varför är han så snäll? Så duktig är jag faktiskt inte.
Precis när vi går ut ur skåphallen, sida vid sida och mitt i ett samtal om den skolan vi ska möta, så ser vi Stina framför oss. Båda stannar upp, som om vi gått in i en osynlig vägg, och tittar lite förvånat på henne. Själv står hon och blänger på oss, hon formligen kokar, men jag förstår verkligen inte vad det är som är så hemskt. Okej, lite förvånande kanske att vi pratar, men hon borde väl vara glad över att jag inte hatar honom längre? Vilket faktiskt är sant, jag hatar honom inte, han är faktiskt helt okej när man spenderat lite tid med honom. Stina rätar på ryggen från sin lite hukande ställning, ger oss en brinnande, slutgiltig blick och gåt iväg mot matsalen.
”Vad var det där om?” frågar jag oroligt när vi börjar gå igen.
”Vet du inte?” frågar Sebastian och låter ärligt talat riktigt förvånad.
”Uppenbarligen inte” säger jag, utan att kunna hindra en irriterad ton.
”Jag och Stina är inte tillsammans längre, jag gjorde slut igår” sade han, och jag stirrar förbluffat på honom.
Resten av vägen är jag helt tyst. I början försöker Sebastian få igång ett samtal igen, men jag grubblar alldeles för mycket på vad han har berättat för mig, och varför inte Stina gjort det, för att kunna svara. När jag kommer in i omklädningsrummet byter jag om som i trans medan frågorna tankarna skjuter runt i mitt huvud. Varför berättade inte Stina något igår? Varför gjorde Sebastian slut med henne? Men viktigast av allt; nu är hon singel… har jag någon chans?
Matchens start och visslet från pipan eliminerar för stunden alla tankar jag har haft på Stina och Sebastian, mest Stina, och fotbollshjärnan kickar igång. Det är en ganska lugn första halvlek, och i pausen dricker alla vatten och slår sig ner på bänkarna.
”Vänster fot, seriöst, hur svårt är det att komma ihåg?” hör jag Emil fråga mig, men jag svarar inte på frågan.
”Prata inte med mig, hur svårt är det att förstå?” kontrar jag kort, och sedan är det dags att gå ut på plan igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Atrociouschild - 4 jan 13 - 14:42- Betyg:  | | Bra! Maila nästa | | mizzkitty - 3 jan 13 - 22:08- Betyg: | Ah, nu börjar det bli intressant här. Kanske beror det på
Emil, han verkar vara en riktigt bra kille faktiskt. Fast
han borde kanske tänka på hur han beter sig, men annars
har jag ingenting att tillägga. Det här var en bra del,
hoppas fortsättningen kommer snart :). | | baraduvet - 3 jan 13 - 01:11 | | Denna berättelsen är beroendefrsmkallande, vill ha mermermer! | | gillardig7 - 2 jan 13 - 22:33- Betyg: | Detta börjar bli mer intressant nu. Mest på grund av Emil, hihi.
Han verkar faktiskt vara....bra. Trotts att han beter sig som han gör.
Gillar hans personlighet, än så länge. Och gillar även deras relation.
Hoppas att hon äntligen kan komma över stina. D:
MERMERMER! |
|
|
|
