Dracos förbjudna kärlek - Del 5 |
Jullovet tog slut fort och Hermione som hade väntat på att komma tillbaka till Hogwarts var överlycklig när hon satt på tåget igen. Hon var lite rädd också, att Malfoy skulle veta att det var hon som hade hans dagbok.
Hon satt i en ensam kupé. Hennes mamma hade gråtit när hon hade åkt ifrån dem, som hon alltid gör. Nu satt hon säkert hemma och läste en bok för att lugna ner sig. På det sättet var hennes mamma och Hermione lika. De blev lugna av att läsa, på något sätt. Kanske för att de koncentrerade sig på något annat.
Hon hade suttit på sig sina skolkläder bara för att känna skolans värme redan nu. Hon var så ivrig. Någon knackade på kupé dörren. Det var Harry. Han hade dock inte sina skolkläder på sig.
”Får jag komma in?” sa han och satte sig i kupén utan att vänta på att hon svarade.” Hur var din jul då?” frågade han.
”Bra, din då?” frågade Hermione.
”Bara bra, Ron och jag-” sa han och tystnade när Hermione blängde på honom.
”Kan du säga mig vad Ron ser i Lavender?” fortsatte Hermione och stirrade på Harry.
”Jag vet inte, Hermione” sa han och tittade ner i golvet.
De fortsatte resan i tystnad, vilket Hermione tyckte var skönt. Hon ville inte att det gick överstyr och att hon kanske skulle säga något som hon inte skulle säga.
När portarna öppnades så stormade eleverna in från alla håll. Hermione skyndade upp till Gryffindors sällskapsrum och sedan in till flickornas sovsalar. Hon packade upp sina saker snabbt och la dagboken i hennes rock innan de andra flickorna skulle komma in.
Hennes mage kurrade och hon drog handen över den när hon tänkte på middagen som skulle bli serverad. Hon gick sedan ut till sällskapsrummet igen och såg på elden som redan brann i brasan. Ljuset fån brasan dansade på väggarna och när fler elever kom in blev det stora skuggor som om det var jättar som gick förbi.
Middagen hade redan blivit serverad kände hon i näsborrarna när hon kom ner till entré hallen. En hop av elever stod och väntade på att få komma in. Snart blev den större och större och tillslut öppnades portarna. I stora salen var ljusen tända i den magiska himlen och mat stod i högar på borden.
Samma gamla goda Hogwarts mat hade serverats och Hermione högg in bredvid Harry. Hon höll ögonen öppna för att få en skymt av Malfoy, men hon såg inget pågrund av all mat som stod i vägen på borden.
När all mat var uppäten och de flesta elever hade gått till sina sällskapsrum gick Hermione och Harry därifrån, mätta och belåtna. Hermione hade inte sett en skymt av Malfoy än, men hon hoppades att hon skulle få det snart.
När de kommer ut från Stora salen säger Hermione att hon vill ta en promenad innan hon lägger sig. Harry nickar och försvinner upp för trappan. Åh Harry, alltid så förstående. Hon går en bit runt skolan i hopp om att se Malfoy. Man ska inte önska sig för mycket, för när Hermione gör en snäv sväng runt till en ny korridor krockar hon med precis Malfoy.
De ramlar båda bakåt och i fallet ramlar dagboken ut ur Hermiones ficka. Hon reser sig upp och ser på Malfoy, som ser på dagboken. Hennes ögon spärras upp av rädsla och panik. Samma sak gör Malfoy. Det är ute med mig, tänker Hermione och blundar hårt. Han har avslöjat mig.
När hon öppnar ögonen igen ser hon hur Malfoy reser sig upp och skyndar sig bort därifrån. Dagboken ligger kvar vid hennes fötter.
Hon reser sig upp och lägger Dagboken i fickan igen. Sedan springer hon efter Malfoy. Hon letar i evigheter, men hon hittar honom inte någonstans. Det är som om han gått upp i rök. Då kommer hon på att han kan ha gått till vid-behov-rummet. Hur ska hon hitta det nu då?
Hon prövar att ställa sig vid en tom vägg och blunda. Hon tänker bara på Malfoy och att hon behöver hitta honom. Det kommer aldrig gå tänker hon. Hon har aldrig behövt Malfoy i hela sitt liv och nu plötsligt skulle hon göra det? Men när hon öppnar ögonen igen finns det en dörr framför henne. Samma dörr som de använde till Dumbledores armé förra året. Hon öppnar dörren försiktigt och försöker vara så tyst som möjligt när hon stiger in.
Vid-behov-rummet har förändrats sedan hon var där senast. Det är nu fullt av massa gamla möbler och skrot som det ser ut som ingen vill ha. Stora högar av skrot ligger lite överallt. Smycken och trasiga speglar ligger på hyllor. Hon går framåt, på den vägen som hon tror Malfoy har gått. Den leder runt många högar av möbler och tingest som hon inte känner till. När hon går förbi en av de största högarna kan hon se Malfoy stå med ryggen emot henne vid ett stort skåp.
Hon ryggar tillbaka och ställer sig mot en hög stol. Hon förbereder sig för att gå fram till honom. Sedan ställer hon sig upp igen och tar ett fast grepp om staven i fickan. Hon går fram mot Malfoy.
Han står fortfarande med ryggen emot. Hermiones blick är fäst på Malfoy så hon märker inte träplankan som ligger framför henne. Hennes fot slår till den och Malfoy vänder sig om med staven i handen.
Hermione stannar och står som fastfrusen på marken. När han ser henne sänker han staven och flackar med blicken.
”Draco, jag har…” Hermione tänkte inte ens på att hon kallade honom vid hans förnamn.
Han viftade bort det med händerna och sa:
”Jag vet att du har läst min dagbok och du vet nu vem jag egentligen är. Kan du göra mig en tjänst och förlåta mig för allt jag har gjort mot dig då?” Han sa allt med en tydlig och vänlig röst. En röst som hon aldrig någonsin hade hört komma från honom.
Hon tog några steg framåt och såg ner i golvet.
”Varför har du aldrig berättat detta för mig?” frågade Hermione och såg upp på Draco igen.
”För att om min far får reda på något av det som står i boken om dig kommer han att bli rasande och säkerligen flytta mig till någon annan skola” sa Draco och såg på henne med djupa ögon.
Hermione suckade. Hon trodde aldrig att hon skulle behöva prata om det här med Draco. Men hon kände faktiskt något för honom. Något som hon aldrig känt för en annan person förut. Kärlek.
”Var allt det som stod i dagboken om mig verkligen sant?” sa Hermione.
”Alltihop. Jag tyckte om dig ända sedan vi först träffades. Jag förstår att du inte känner så för mig efter att jag sagt så elaka saker åt dig.”
”Varför gjorde du det då?” frågade Hermione och la huvudet lite på sned.
”Min far förbjöd mig att prata med mugglarfödda och han sa att om jag gjorde det skulle han vända mina ord till elaka saker istället för snälla. Men nu har förtrollningen brutits på något sätt.”
Hermione granskade Draco ett tag, innan hon svarade. Hans svarta kostym såg väldigt strikt ut och hans blonda hår låg kammat över hans smala huvud. Hon tänkte ge tillbaka dagboken till Draco om han svarade på en sista fråga.
”Vad är det som du har fått i uppgift att göra av Voldemort?”
Draco spärrade upp ögonen och såg på Hermione. Det såg ut som om han funderade ett tag på vad han skulle svara, sedan sa han det.
”Voldemort har befallt mig att döda… Dumbledore.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tillito - 2 jan 13 - 01:35- Betyg:  | | Damn Girl!!! du har talang ;) | | tillito - 2 jan 13 - 00:46- Betyg: | | Damn Girl!!! du har talang ;) |
|
|
|
