En doft av choklad med mjuka kyssar - Del 7 |
Hej!
Här kommer ännu en del, wiie! Hoppas ni gillar den och lämnar en kommentar :)
Del 7
Ångest, det första som slår mig när jag vaknar dagen efter! Jag lägger mig ner igen och försöker dränka mig under täcket. Solen lyser utanför och precis sådär irriterande att jag får en stråle i ögat. Jag suckar högt och sätter mig upp. Huvudet snurrar och ögonen svider men jag tvingar ändå mig upp på golvet. Jag sträcker mig efter mobilen och låser upp. 3 meddelande och 4 missade samtal. Jag sätter mig ner på sängen igen, drar några djupa andetag innan jag öppnar meddelandena. De två första är från Cimebrly som frågar var jag är och sedan om jag kan ringa. Det tredje numret känner jag dock inte igen men att tyda på meddelande kan jag klura ut det.
Freja, snälla ring mig! Det är inte alls som du tror det är, snälla ring! Erik
Jag suckar och trycker bort det så fort jag läst det. Vad trodde han egentligen och vad trodde jag egentligen? Jag lägger ner mobilen i sängen och går sedan fram till garderoben, jag drar fram de första bästa mjukisbyxorna jag ser och sedan ett vitt linne. Klockan är halv elva när jag går ner för trappan, det låter från köket och när jag kommer in står mamma och bakar. Hon vänder sig om när hon ser att jag kommer.
”Hej gumman! Väckte jag dig?” säger hon sedan och kommer fram och kramar mig. Jag skakar på huvudet som sedan börjar dunka mer och mer. Jag sätter mig ner på en stol och frågar sedan mamma om hon kan ta fram en panodil till mig. Hon nickar och går bort till toan, efter en minut är hon tillbaka med ett litet vitt piller. Jag tar emot det och ett glas vatten, sväljer tabletten och ställer ner glaset på bordet.
”Hade ni det trevligt igår?” frågar mamma där hon står vid diskbänken. Hon har en bunke i handen och en slev, med snabba rörelser vispar hon runt i cirklar. Hon har ett par röda shorts på sig och ett vitt linne, hennes hår har hon satt upp i en bulle mitt på huvudet. Hon ler mot mig och väntar på svar. Jag skruvar på mig i stolen och vet inte vad jag ska svara.
”Jodå, det var trevligt!” säger jag tillslut och reser mig upp. Mamma vänder sig om och återgår till bakandet och jag börjar gå mot vardagsrummet.
”Du, vi åker till stugan imorgon så börja packa!” säger mamma och jag vänder mig om. Hon nickar mot mig och ler. Jag ler tillbaka och svarar ett kort okej men innerst inne skriker jag. Jag vänder mig om och går upp på mitt rum istället. När jag öppnar dörren väller ångesten över mig, jag suckar och slänger mig i sängen. Vilket jävla missfoster jag är, jag ville inte alls få Erik till att hata mig snarare till att gilla mig. Men hur lätt är det när han sett mig kyssa en annan kille. Åhh, Cimon hur ska jag göra med honom? Jag har ett svagt minne av att han följde mig hem men kommer inte ihåg mycket mera. Jag grepar min mobil och trycker upp Cimberly, sätter mobilen till örat och väntar. Det går några signaler innan hon svarar.
”Hej det är Cimba” säger hon och låter en aning trött.
”Hej” säger jag och blir tyst.
”Hej, var fan tog du vägen igår? Såg ju inte dig på hela kvällen och det ända jag såg var att Erik började böla och låste in sig på toan”
Det högg till i mig, hade han börjat gråta. Jag biter mig i läppen och känner hur skammen flyger över mig. Det är tyst och Cimberly väntar på svar, jag vet dock inte vad jag ska svara henne så jag blir tyst.
”Freja, hallå? Vad gjorde du egentligen?” säger hon till slut.
”Åh döda mig! Jag vet inte vad jag höll på mig, men jag skällde ut honom och sen kysste jag Cimon!” säger jag och lyssnar efter Cimberlys reaktion. Det är tyst och jag skäms. Innan Cimberly hinner öppna munnen säger jag;
”Men han sa åt mig att hans elever inte betydde någonting och att vi var för unga, jag blev så sur och ledsen att jag kysste Cimon. Det var så dumt.. jag vet!”
”Dumt? Det är idiotiskt Freja. Han menade det inte, han tycker ju om dig. Varför skulle han annars börjat böla? Och han har faktiskt rätt till att prata med sina andra elever också.” svarar Cimberly och det blir återingen tyst. Jag vet inte vad jag ska säga och känner mig mera skamsen för varje sekund som går. Jag tycker synd om Erik och blir arg på mig själv för att alltid reagera som värsta drama Queen.
”Freja, du måste fixa detta innan det är försent, tänk bara hur det kommer bli i höst annars. Jag måste gå nu men ring mig senare” säger Cimberly och två sekunder senare klickar hon av. Jag tar ner mobilen i knäet och begraver mig och skammen under täcket för resten av dagen.
-----
Väskan är packad och ipoden är laddad, jag är redo! Jag bär ner väskan och ställer den i hallen, sätter mig sedan i trappan och väntar. Familjen Olsson ska åka till stugan vilket betyder att jag är klar först får sitta och vänta på alla andra. Mamma som springer runder och plockar, Jennie som skriker att hon inte har några kläder att packa ner och så lilla pappa som alltid timar in ett toa besök när det är minst lägligt. Jag suckar och sätter istället in hörlurarna i öronen, Melissa Horn – Vår dans strömmar ut i mina öron och jag börjar sjunga med. Jag rättar till den blommiga kjolen jag har på mig och sätter om klämman som håller min lugg uppe. Jag tar upp mobilen och går in på meddelande, automatiskt klickar jag in på det sms Erik skickat till mig för två dagar sedan. Jag har fortfarande inte svarat och vet inte om jag ska det heller, visst känner jag en skyldighet mot honom och en vilja att jag vill men det tar ändå emot. Jag klickar istället in på Cimberly istället och skriver ett kort sms där jag säger att vi åker till stugan och att vi ses om tre veckor. Jag berättar även att jag inte svarat Erik och inte kommer göra det heller på ett tag. Jag lägger ner mobilen i trappan och byter låt till en annan Melissa låt. Mamma kommer in i hallen och lägger ner något i en plastpåse och går sedan in i köket igen. Jag suckar och lutar mig bakåt, familjen Olsson ja!
-----
En halvtimme senare är bilen packad och vi är på väg. Jag sitter med hörlurarna i öronen och försöker blunda en stund. Det går inte så bra då jag varje gång ser Erik framför mig så fort jag blundar, jag suckar och tittar istället ut genom rutan. Det är varmt idag och solen står högt på himlen, man kan inget annat än att längta till havet och stranden lite. Vår stuga ligger en timme från Göteborg, i ett litet samhälle som är världens mysigaste. Där finns bara sommarstugor, kiosker och havet. Jag och min familj har spenderat varje sommar där ute sedan vi föddes, dock tycker jag inte det är lika roligt längre. Visst, det är mysigt men det händer inte så mycket. Trafiken är inte så farlig så vi är framme fortare än jag trodde. Stugan ligger längst in på en lite väg och precis bakom några buskar så ingen kan se den från vägen. Den har varit min mormor och morfars innan men sen tog vi över den. Den ser ut som en typisk sommarstuga ni vet, ett litet hus bestående av ett vardagsrum och två sovrum. Så mysigt! Det är varmt när vi öppnar dörrarna till bilen och jag känner hur ett dopp i havet hade suttit perfekt. Vi alla hjälps åt att bära in grejorna, mamma ställer sig genast och börjar laga mat och pappa går ut för att fixa i trädgården. Ta fram bord, hängmattan osv. Jag själv byter om till min till min röda bikini, drar min vita klänning över och släpper ner håret så det lägger sig över axlarna. Jag tar sedan fram min starandväska där jag stoppar ner en bok, en tidning, min handduk och solglasögon. Jag tar ipoden och mobilen i handen och går sedan ut i köket.
”Vart tog Jennie vägen mamma?” frågar jag samtidigt som jag öppnar ett av skåpen och tar ut en vattenflaska. Jag fyller den med iskallt vatten och lägger ner den i väskan.
”Hon sprang över till Moa direkt” svarar mamma och jag nickar mot henne.
Moa är lika gammal som Jennie och bor i sommarstugan bredvid oss, de brukade alltid leka när de var små och tydligen nu också. Jag pussar mamma på kinden och säger att jag går ner på stranden en stund.
”Du Freja? Är det något som har hänt? Du ser så ledsen ut?”
Jag kollar på mamma och sjunker in vad hon just sagt. Jag blir stum och vet inte vad jag ska säga. Ja, mamma det är något som är fel. Jag är kär och inte i vilken som helst utan min lärare, men jag sumpade min chans och kysste en annan och nu är allt försent. Även fast jag skulle vilja sagt allt det till mamma är jag tyst. Jag kan bara inte.
”Nej då, det är inget. Hej då!” säger jag istället och går snabbt ut.
Jag orkar inte tänka lägre utan sätter in musik i öronen och låter den sköta jobbet just nu. Det tar 5 minuter att gå ner till havet men jag är där på 3. Det är människor överallt och jag blir förvånad att se så många här så tidigt på sommaren. Jag sparkar av mig mina ballerinaskor och tar dem i handen, går några meter från strandbryggan till en lugnare plats. Jag lägger ut min handduk på strandens alla sandkorn, drar av mig min känning och lägger den i väskan. Solen står högt på himlen nu och det är så varmt, människorna är högljudda, små barn som skriker, mammor som skriker och hundar som skäller. Jag sträcker mig efter min ipod, lägger mig ner på rygg och stänger ute världen. Jag börjar tänka och när jag tänker så stänger jag ute världen. Solen bränner och jag njuter, det är varmt och skönt. Spellistan tar slut så jag bestämmer mig för att känna på vattnet i stället. Jag lämnar min dvala med musik och tankar och återkommer till världen. Stranden är ännu mera högljudd nu och människorna har blivit fler. Jag reser mig upp och får slingra mig mellan alla människor, handdukar och barnvagnar. Havet är blått nästan vitt, inte mycket vågor men det gungar ändå lite. Jag stannar vid kanten och kollar på det, det är så tyst och fint. Gungar från sida till sida och är kristallblått. Jag tar ett steg ut och låter vattnet blöta min fot, det är inte kallt utan helt perfekt. Jag tar i den andra foten också och känner hur det sprider sig en lycka genom hela kroppen fast ändå inte. Solen steker, havet är som en isblå kristall och jag njuter. Men där någonstans bak i huvudet gnager tanken på att Erik hade gråtit. Hade jag fått en kille att börja gråta och varför? Jag fattade inte.. Det stänkte till och jag känner hur en hård sak träffade mitt smalben, framför mig stannar en liten kille på 4 år. Han möter min blick men blir rädd när jag ler mot honom.
”Förlåt” viskar han samtidigt som han böjer sig ner och tar upp den gula plast båten som just träffat mitt ben. Jag ler mot honom och säger att det är ingen fara, han springer iväg igen och börjar leka. Jag tittar bort mot honom och betraktar hur han och hans kompis leker med vattnet. Jag går några steg längre ut och känner hur vattnet blöter ner mina ben. Jag ryser till men tycker ändå det är skönt, jag går ut så jag har vatten till under brösten innan jag böjer mig ner. Vattnet svalkar min kropp och det är så skönt att jag skulle kunna stannar här resten av mitt liv. Jag flyter runder en stund och möter huvudet med solen, den steker mot mig och jag kan känna hur det bränner på min näsa. Långt där borta kan jag höra hur människor på stranden pratar men jag stänger de ute. Det är tyst och skönt, ingen som stör mig. Efter några minuter ställer jag mig på benen igen och börjar gå in mot land. När jag kommit in till kanten kollar jag mig omkring och konstatterar att jag drivit med vinden en bit och måste gå några meter till höger för att komma till min handduk. Jag börjar gå men låter fötterna fortfarande känna vattnets beröring. Jag går förbi många småbarns familjer men även en stor vollyboll plan där några unga killar spelar mot varandra. Jag stannar för att titta en stund vilket jag inte är ensam om, det har samlats en del människor runt omkring och jag måste står på tå för att se vilka det är som spelar. Det är 4 killar på planen och jag känner inte igen en ända, jag vandrar vidare med blicken och ser att det sitter ett helt killgäng precis vid planens linje. De hejar på killarna som spelar samtidigt som de dricker öl. Jag försöker kolla om där är någon jag känner men jag ser inte så bra. Nyfiken som jag är lämnar jag vattnet och går upp mot planen istället. Det har nu samlats en del folk runt omkring som hejar på så jag måste tränga mig förbi ett par killar för att komma fram till planens linje. Jag ställer mig med armarna i kors och betraktar matchen, det står lika hör jag hur någon säger. Solen bränner på in rygg och jag vill bara tillbaka till min handduk, ändå envisas jag med att alltid vara nyfiken. Jag börjar studera killarna som sitter istället och skiter i matchen, de flesta är i 25 års ålder och till min förvåning känner jag igen många av dem. De flesta var på festen och några var till och med på bussen. Han känner jag igen, han känner jag igen och han känner jag igen. Vänta han känner jag verkligen igen. Innan jag fattat vad som hänt möter jag Eriks blick, han sitter i en solstol med en öl i handen. Han har ett par marinblå shorts på sig, solglasögon på huvudet och hans bränna är perfekt. Min blick är frusen och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ser hur Erik stannar upp och kollar på mig, lika förvånad som jag. Jag känner hur paniken kommer, hjärtat börjar slå och blodet börja rusa innanför huden. Jag vänder mig om och börjar tränga mig ut för högen, när jag är ute tar jag några djupa andetag och tänker igenom vad som egentligen hände. Jag börjar sakta gå bort mot min handduk samtidigt som jag börjar fundera över vad han gör här. Jag går med blicken neråt i sanden och är fokuserad som ett bi, pang säger det och jag går in i någon.
”Freja” säger personen och jag fryser till.
Nej, nej, nej det får inte vara sant. Jag tittar upp och möter Eriks blick och jo det var det. Jag känner hur mitt hjärta tar ett extra slag och jag blir stum.
”Vad gör du här?” frågar han sedan och jag smälter.
Vad tyckte ni? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 29 dec 12 - 11:45- Betyg:  | Åhhh! Jag läste om alla delar när jag inte mindes så mycket av denna novell! Den är toppenbra! :D Blev bara lite besviken nu när jag såg att jag kommit till "the end" och det blev typ spännande! :p Längtar till nästa, du får gärna mejla :)
Kraam! |
|
|
|
