Glasen är fyllda av Champagne [ONESHOT] |
.
~ Provar på något nytt, hoppas ni gillar det. Kommentera gärna! ~
Glasen är fyllda av Champagne
Glasen är fyllda av champagne med en alkoholhalt på 12 % trots vår ringa ålder. Det har snart slutat bubbla när vätskan förlorar mer och mer kolsyra.
Klockan slog 12 för länge sedan. Vackra färger fyllde himlen med höga dån för länge sedan. Ändå står vi kvar och tittar på de stackars sista och ensamma fyrverkerierna som vågar sig fram i mörkret.
Jag vågar bara snegla på honom där han står bredvid mig och inte säger ett ord. Han har nyktrat till sedan 12-slaget och det känns nästan som ett svek. Osäkert smuttar han på det som är kvar av sin champagne. Jag följer hans exempel och undrar hur det blev såhär.
Hans annars så trygga vinterjacka känns inte alls lika varm längre. Vinden blåser igenom och jag vågar inte dra upp dragkedjan ordentligt för då kanske ljudet påminner honom om min närvaro.
Återigen söker mina ögon upp hans profil. Jag försöker göra det diskret men han märker mig ändå och vänder sig mot mig. Reflexmässigt tittar jag bort för att genast ångra det och titta tillbaka igen. Jag ler förvirrat.
Hans ögon är sorgsna och oförstående.
”Jag fryser”, mumlar han. Jag tar av mig hans stora jacka och räcker den till honom.
”Här”, viskar jag med hes röst när han tar emot den och tar på sig den medan han betraktar mig. Jag tittar bort och ryser i hela kroppen när naturens kalla vindar omfamnar mina bara armar.
Han tar på sig jackan men knäpper den inte.
”Du vet väl att du är vacker?” säger han högt medan han stirrar rakt ut i natten. Efter en kort tystnad tar några steg närmare mig. Mitt hjärta slår snabbt och rensar bort alla klara tankar för att ersätter dem med mina känslor för honom.
”Det borde du veta”, viskar han i mitt öra samtidigt som han långsamt flätar samman sina fingrar med mina. I magen leker fjärilarna med varandra och jag kan inte låta bli att le, den här gången lite säkrare än innan.
”Du, förlåt”, viskar han mot min hals innan han kysser den. Förvånad över hans val och på grund av alkoholen fnittrar jag till.
”Det är lugnt”, viskar jag innan jag förväntansfullt söker upp hans läppar med mina. Under kyssen misshandlar mitt psyke min kropp, för jag vet att jag gör fel. Fel mot mig själv.
Hans händer söker sig in under min tröja och jag ryser av behag trots kylan. Under ett försök att smeka mig längs ryggraden rycker jag till och backar ett myrsteg. Detta på grund av smärtan som uppstår när han kommer åt det som förmodligen har blivit ett blåmärke sen tidigare.
Irriterat trycker han mig närmare honom och påbörjar en ny kyss. Hans hand söker sig till samma ställe som tidigare och han låter den vila där.
När han återigen trycker rycker jag inte till men jag avslutar kyssen.
”Det gör ont”, mumlar jag innan jag ger honom en kyss till i hopp om att han ska sluta trycka. Förbannat avslutar han istället kyssen och trycker hårdare med handen på blåmärket.
”Så jävla ont kan det väl ändå inte göra”, fräser han och trycker mig, om möjligt, ännu närmare än innan.
Mitt hjärta slår fort av spänningen som uppstår mellan oss när vi är så nära. Allt jag vill göra är att ligga med honom igen.
Hans vackra ögon möter mina och jag ler samtidigt som jag skakar på huvudet för att mjuka upp hans spända läppar. Mycket riktigt slappnar han av och lutar sig framåt för ytterligare en kyss. Jag möter upp läpparna och kysser honom intensivt.
Varför ska jag falla för killen som vill ha mig, men ändå inte? Jag förstår inte hur en kille som tycker att jag är äcklig och vill göra slut helt plötslig vill hångla med mig. Var det bara alkoholen som fick honom att vilja göra slut? Så brukar det ju vara.
Eller älskar han mig verkligen inte? Om han inte älskar mig vet jag inte vad jag ska göra. Han är min första och enda kärlek. Med brister precis som jag själv. Ingenting jag kunde lämna honom för, jag är så jävla kär. Ska inte kärlek kännas bra? Ska man inte känna sig fri och dansa på lätta moln? Man ska väl inte bli attackerad av sin pojkvän så fort man råkar prata med någon av manligt kön? Eller ska det vara så? Han är ju så fin egentligen…
Ilsket trycker han mig bakåt och ger mig en blick full av hat. Hans hand är höjd och jag blundar hårt i en sekund, beredd på smällen.
”Vafan gråter du för? Du fattar väl att du förstör stämningen!”
Förvånat känner jag med fingertopparna att mina kinder är blöta.
”Förlåt”, svarar jag osäkert medan jag torkar bort dem.
Han sänker handen och jag andas ut medan han stirrar upp på himlen där en raket smälls långt där borta. Återigen glömmer han bort mig, eller ignorerar han mig?
Glasen är fyllda av champagne med en alkoholhalt på 12 % trots vår ringa ålder. Det har slutat bubbla eftersom vätskan har förlorat sin kolsyra. Han smuttar nervöst på det som är kvar av sin champagne och jag följer hans exempel medan jag undrar hur det blev såhär.
Hur blev det såhär?
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Liroficado - 14 okt 15 - 17:02 | | Tack arbok<3 | | arbok - 14 okt 15 - 14:49 | jag gillar verkligen sättet du skriver på, och särskilt hur du band ihop slutet med början.
det blir stillsamt sorgligt och oroligt och du har verkligen fångat den känslan. ~ | | Liroficado - 3 jan 13 - 01:29 | Khamid: Tack så mycket, Khamid! <3
FejkatLeende: Vad gullig du är!
Jag försöker i alla fall :) <3 | FejkatLeende - 29 dec 12 - 00:49- Betyg:  | Wow. Grymt fin!
Serrö - du kan visst skriva! <3 | | Khamid - 25 dec 12 - 23:21- Betyg: | Oj! Detta var riktigt fint skrivet!<3 Verkligen!
Fortsätt så, Johanna!<3 |
|
|
|
