What makes you different - del 20 |
- God jul på er! Det här blir min julklapp till er - sista delen av What makes you different. Tack så mycket till alla er som har kommenterat och för att ni har gett mig så mycket positiva kommentarer; det värmer verkligen, och man förstår varför man fortsätter skriva och publicera det här på Dikta... :)
DEL 20
- I know you are the only one
Victor
Jag begravde ansiktet i händerna, försökte att sluta gråta men det gick inte. Snyftningarna gick inte heller att dämpa, och när jag efter vad som kändes som en evighet tittade upp såg jag att min mamma kollade på mig.
”Du är vaken.” sa jag med ostadig röst. Jag drog stolen närmre sängen, drog handen under ögonen och tog tag i hennes hand. ”Du är… vaken.” upprepade jag och försökte mig på ett leende.
Min mamma rörde inte en min. Hon fortsatte kolla på mig. Tillslut sa hon:
”Victor, varför gråter du?”
Jag stelnade till. ”Ehm…” började jag.
”Och ljug inte för mig, är du snäll.”
Jag gav henne en snabb blick. ”Nä, men det är ingenting…” svarade jag.
”Victor.” sa hon uppmanande.
Det var så annorlunda, att se henne såhär. Att se henne… normal, och inte liggandes orörlig på soffan. Att höra hennes röst som den ska vara, och inte sluddrig av all alkohol. Att kunna se henne i ögonen, och inte möta en ostadig blick som flackade omkring överallt.
”Victor.” Min mamma masade sig långsamt upp i sängen så att hon hamnade i en sittande ställning, och riktade sedan blicken mot mig igen. ”Victor, jag vet att jag inte har varit någon bra förälder de senaste åren… Jag vet det, och för det ber jag om ursäkt. Jag vet att ingenting kan förändra det som har varit, och jag vet att det var fel av mig att göra som jag gjorde, men jag vill att du ska veta att det inte har gått en enda dag utan att jag har mått dåligt över mitt… alkoholberoende. Jag har mått dåligt över att jag har lämnat dig att klara dig själv, att jag inte har funnits där för dig och inte betett mig som en förälder borde göra men…” Hon lutade sig framåt och tog min hand i sin. ”…från och med nu kommer det bli en ändring med det. Och jag ber dig att förlåta mig, om det inte är för sent.”
Hon kollade på mig med en allvarlig blick och tårarna som nyss hade runnit nerför mina kinder började rinna igen. Jag tror aldrig att jag hade gråtit såhär mycket under hela mitt liv som jag hade gråtit idag men det gjorde detsamma – jag hade aldrig haft någon anledning att gråta tidigare, men det hade jag nu med tanke på allt som hade hänt.
”Det är klart jag förlåter dig, mamma.” sa jag med en ömklig röst innan jag reste på mig och gick fram till sängen och slängde mig i hennes famn.
En timme senare satt jag återigen i stolen bredvid sängen. Jag hade berättat allt för henne om Stella, precis allt, och nu satt hon och kollade på mig med en fundersam blick.
”Hon trodde alltså inte på dig?” frågade hon.
Jag skakade på huvudet. ”Hon hatar mig.”
”Det tror jag inte alls att hon gör.” svarade min mamma.
”Jo då, och jag förstår henne. Jag skulle ha hatat mig också.”
- You make it real for me
Stella
Medan jag satt på bussen som skulle ta mig till sjukhuset där Oliver hade informerat mig om att Victor befann sig försökte jag för gäves få tag på Victor. Jag försökte att ringa, men det kom bara till telefonsvararen och smsen jag hade skickat fick jag inga svar på heller.
Jag kände mig så dum. Victor hade varit ärlig hela tiden och anförtrott sig åt mig, han hade sagt som det var – att hans mamma låg på sjukhuset, och jag hade inte trott honom. Jag hade vänt på klacken och gått därifrån, trots att han hade talat sanning; en sanning som säkert hade tagit emot att berätta också.
Vid närmare eftertanke räckte inte ordet dum som en beskrivning av hur jag kände mig.
När bussen stannade utanför sjukhuset tjugo minuter senare började jag plötsligt tveka.
Var det verkligen rätt av mig att storma in på sjukhuset, in i den sjukhussalen där Victors mamma låg – bara för att prata med Victor? Det kanske var dålig tajming, respektlöst av mig?
Jag blev ståendes utanför sjukhuset ett tag på grund av min tveksamhet, men till slut bestämde jag mig för att gå in ändå; jag var ju trots allt här nu och jag behövde ju inte direkt storma in på sjukhuset á la amerikanska dramakomedier, utan jag kunde ju ta det lite lugnare…
Med nervösa steg började jag gå mot huvudingången till sjukhuset och när dörrarna öppnades för mig hade jag god lust att vända om för att slippa känna den där skammen som jag alldeles snart skulle känna när jag erkände för honom att jag hade haft fel, men jag tog mod till mig och klev in i alla fall. Långsamt masade jag mig fram till receptionen.
”Hej.” sa den unga tjejen som satt där bakom. Hon hade rött hår och log brett mot mig.
”Ehm, hej…” sa jag. ”Jag, eh, undrar vart…” Just som jag hade tänkt att fråga vart Victors mamma låg så kom jag på att jag inte visste vad hon hette – hon kanske inte ens hette Landh i efternamn som Victor?
Tjejen i receptionen tittade frågande på mig eftersom att jag hade avbrutit mig mitt i en mening och min blick flackade mellan henne och träskivan som mina händer vilade mot.
”Eh…” sa jag och skrattade nervöst till. ”Alltså, det är såhär, att jag skulle besöka en… person… men jag vet inte riktigt vad hon heter.”
Tjejen höjde på ögonbrynen.
”Ja, alltså... Jag tror hon heter Landh i efternamn.”
Efter ett par knapptryckningar på tangentbordet skakade tjejen på huvudet. ”Tyvärr, vi har ingen Landh inlagd här.”
”Nähä…” sa jag. ”Jag eh, ska bara ringa ett telefonsamtal, jag kommer snart tillbaka.”
Snabbt lämnade jag platsen där jag nyss hade stått och gick bort till huvudentrén. Där skickade jag ett sms till Elin där jag frågade om hon kunde ge mig Olivers mobilnummer, varpå hon svarade att hon inte hade det. Snabbt frågade jag om hon inte kunde fråga Johan, och fem minuter senare fick jag tillbaka ett sms med ett tio siffror långt nummer.
Jag öppnade en ny konversation och klistrade in Olivers nummer som mottagare innan jag frågade vad Victors mamma hette.
Knappt en halv minut senare kom svaret.
Från Oliver, 10:54
Marie Göransson
Jag skyndade mig tillbaka till den rödhåriga tjejen och upprepade namnet Oliver hade skrivit till mig.
”Marie Göransson ligger på avdelning fyra, du går upp för trappan till höger där borta och sedan är det bara att följa skyltarna i taket. Hon är i sal 73.”
Jag mumlade fram ett tack innan jag styrde stegen mot trappan som tog mig upp en våning och när jag knappt två minuter senare stod utanför dörren till sal 73 slog det mig att jag inte hade en aning om vad jag skulle säga.
- I belong with you, you belong with me
Victor
”…och nu hatar hon mig.” avslutade jag, samtidigt som jag strök bort en tår.
Jag visste inte ens att jag kunde gråta såhär mycket.
”Hon hatar dig väl inte…” sa min mamma. Jag hörde att hon försökte låta säker, men den där lilla tonen av osäkerhet lös ändå igenom.
”Jo, det gör hon. Det är ingen idé att ens försöka förneka det.”
I samma stund hördes en svag knackning på dörren. Snabbt drog jag händerna under ögonen för att få bort alla spår av tårarna jag nyss hade fällt och när dörren sakta öppnades förväntade jag mig att se en av alla sjuksköterskor som hade sprungit ut och in här, men när istället såg Stellas ansikte i dörröppningen tappade jag nästan hakan i ren förvåning. Tusen tankar virvlade runt i huvudet; Vad gjorde hon här? Vad ville hon? Hade hon ångrat sig? Ville hon kasta ännu mer skit på mig?
”Ehm, hej…” hörde jag henne säga bortifrån dörren, men jag var inne i någon slags dvala och hörde henne knappt, jag kunde inte svara.
”Hej, du måste vara Stella.” sa min mamma efter vad som kändes som hundra år, vilket fick mig att vakna till.
Stellas förvånade blick gick inte att ta miste på. ”Eh, ja…”
Jag reste mig snabbt upp och kollade från Stella till min mamma. ”Jag måste nog… prata… med henne, med Stella, alltså.” sa jag.
”Gör det, Victor.” sa min mamma och gav mig ett uppmuntrande leende. Jag gav henne ett snabbt leende tillbaka innan jag gick runt sängen och bort mot Stella. Jag hade fortfarande inte riktigt vågat möta hennes blick, men när jag kom fram till dörren och tog tag i den för att öppna den ännu mer så att jag skulle kunna ta mig ut kollade jag upp och mötte hennes kastanjebruna ögon – och jag ville bara dö där, med en gång. Hon väckte så mycket känslor inom mig, känslor som jag aldrig hade haft förut och samtidigt som jag ville så blev jag ändå rädd. Jag visste hur hon hade påverkat mig nu, vi var inte ens tillsammans och hon hade avvisat mig och bara tanken på hur det skulle kännas ifall vi var tillsammans och hon skulle dumpa mig… den tanken var outhärdlig.
Jag trängde mig förbi henne och stängde sedan dörren bakom oss. Stella tog ett par kliv ifrån mig och lutade sig mot väggen.
”Ja…?” sa jag, undvek att möta hennes blick.
”Oliver berättade allt.” mumlade hon.
Jag kollade upp på henne. ”Oliver berättade?” frågade jag.
Hon skruvade på sig. ”Ja, alltså…” Hon tystnade, men kollade sedan upp, rakt in i mina ögon. ”Han berättade… om din mamma… och att du hade talat sanning, hela tiden.”
”Jaha.” sa jag. Jag visste att jag var kall, jag visste att jag var avvisande och bortstötande men jag kunde inte rå för det. Det var en försvarsmekanism.
”Ja… Så jag kom, för att jag ville be om ursäkt. För att jag inte trodde på dig…”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag är van vid det.”
Innan jag visste ordet av hade Stella tagit ett par kliv närmre mig. Hon stod nu knappt två decimeter ifrån mig och kollade rakt in i mina ögon. Hennes blick var fylld av medlidande, men också något som jag kunde tolka som oro.
”Victor, prata med mig.” viskade hon. Jag vände demonstrativt bort blicken, kände hur tårarna var på väg ännu en gång. Jag ville inte gråta, framför allt inte inför henne, men jag hade hållit så mycket saker inom mig den senaste tiden och det skulle vara så skönt att bara få allt sagt, att bara få prata ut och verkligen säga hur jag verkligen kände. ”Victor, snälla…” Hennes högra hand placerades på min vänstra axel, gled upp över halsen och stannade på min kind. Hennes beröring… ”Victor…?”
Långsamt vred jag på huvudet så att min tårfyllda blick mötte hennes, och inte långt därefter tog jag hennes ansikte mellan mina händer och tryckte hennes mun mot min.
Jag kanske hade förändrats sedan jag träffa Stella, eller så var jag fortfarande samma person som jag hade varit innan – jag visste inte, men jag visste i alla fall en sak; oavsett vem eller hur jag var så skulle jag aldrig göra någonting för att svika eller såra henne, aldrig.
En månad senare…
”Skulle vi äta tacos ikväll?” frågade min mamma när jag passerade dörröppningen in till köket.
”Ja, visst.” svarade jag samtidigt som jag drog på mig skorna.
”Ska vi säga vid klockan sex? För du skulle iväg ikväll va?”
”Det blir bra.” Jag drog på mig jackan samtidigt som min mamma kom ut i hallen.
”Du tror inte att du skulle kunna köpa med köttfärs på hemvägen sen? Så slipper jag, jag ska ju på arbetsintervju vid tolv och-”
”Jag fixar det.” sa jag och log mot henne. Hon gav mig ett tacksamt leende tillbaka innan jag klev ut genom dörren och gick ner för trapporna och sedan ut genom portdörren i riktning mot busshållsplatsen.
Bussen stod och väntade när jag kom runt gathörnet varifrån hållplatsen blev synlig. Jag skyndade på stegen lite, halvsprang nästan, och hann precis på bussen innan busschauffören, lika sur som alltid, lät dörrarna stängas. Jag visade upp mitt busskort och blickade sedan ut över bussen, trots att jag redan visste vart min blick skulle fastna.
Med ett leende på läpparna började jag gå mot den lediga platsen i mitten av bussen, och när jag slog mig ner bredvid Stella gav hon mig ett snabbt leende.
”Hej.” sa hon.
”Hej.” sa jag och log. Jag slängde ner väskan på golvet och lutade mig tillbaka i sätet och sedan tog jag Stellas hand i min och gav henne ytterligare ett leende i samma stund som bussen körde ut från hållplatsen.
Jag var lycklig, på riktigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | woops - 2 jan 13 - 19:03 | | Berättelsen har varit väldigt bra över lag, men Oliver måste vara den bästa nånsin. Jag gillar honom. Mycket! | Eme_96 - 26 dec 12 - 00:11- Betyg:  | Galet bra slut! :D:D:D Måste säga att detta var en välplanerad novell/berättelse/bok-grej! :p Älskade varenda liten del av den! :D:D:D Kan väl säga att jag är ganska kräsen när jag läser saker, tycker inte om sådant som är för "dåligt" skrivet, alltså med dålig grammatik osv. Du nådde i alla fall gott och väl över kriterierna! :p Känns typ som att jag tror att jag är något slags proffs som alltid har rätt osv men du kanske fattar hur jag menar!? Hur som helst var detta super! :D
Kraam! | | chulia - 25 dec 12 - 13:25- Betyg: | Amen gullisar. Jagorkarinte. Du är så himla bra Malin. Som vanligt sitter jag här och småler och trivs så himla bra när jag läser dina berättelser. Du får verkligen fram en speciell känsla i allt du skriver. Yay.
Nu ska jag gå tillbaka till gamla grejer och läsa om - för den här berättelsen har verkligen gett mig skrivlust. Jag vill också!
Tack för en fin följetong! Kom med mer snart, tack! :) | | LindaAmandaa - 24 dec 12 - 21:26- Betyg: | Har inte kommenterat innan men känner bara att jag måste.
Du är så otroligt duktig på att skriva och gör karaktärerna levande.
Fortsätt och skriva snälla du och nästa gång du skriver något meddela mig direkt :) | | Atrociouschild - 24 dec 12 - 20:42- Betyg: | | Helt underbart! Så fantastiskt! Näsa gång du skriver nått nytt vill jag ha mail direkt! | | mizzkitty - 24 dec 12 - 17:21- Betyg: | Ja :), äntligen löste sig allting. Gud vad bra, riktigt
bra del :D. | | Fribergska - 24 dec 12 - 16:19- Betyg: | | God Jul! Trevlig läsning. Fortsätt skriv! |
|
|
|
