What makes you different - del 18 |
DEL 18
- It is okay not to be okay
Victor
Sjukhuset. Ett ställe jag hatade, inte bara för att jag hade varit där x antal gånger under min uppväxt utan det var bara något med det stället som skrek avsky. Kanske var det de ljusa rummen, den plastiga lukten eller fejkblommorna som var placerade lite överallt i ett misslyckat försök om att få stället att kännas hemtrevligt. Klart att det inte gick att få det att kännas hemtrevligt, det var ett sjukhus, ett ställe man låg på om man var skadad, sjuk eller döende. Fanns inget hemtrevligt med det.
Jag lutade mig bakåt i stolen som var placerad bredvid min mammas sjukhussäng. Hon sov, vilket hon hade gjort de senaste timmarna.
Jag vet inte hur eller när personalen på sjukhuset hade lyckats, men knappt en timme efter att vi hade kommit till sjukhuset med ambulansen blev min mamma placerad i en sjukhussal. Hon hade mumlat något om förlåtelse innan hon hade somnat. En läkare hade kommit in och förklarat för mig att om jag hade ringt så lite som tio minuter senare så hade min mamma nog inte varit vid liv nu.
Min mamma, som jag alltid hade tyckt varit patetisk. Patetisk för att hon aldrig hade hindrat min pappa från att slå mig, för att hon bara hade vänt andra kinden till och ignorerat allt som hade pågått. Patetisk för att hon hade gått under när han hade lämnat oss. Patetisk för att hon hade börjat dricka och inte tog tag i sitt liv. Patetisk för att hon lät allt falla samman och låta mig ta hand allt.
Men trots allt det var jag så tacksam för att hon fortfarande levde. Hon var trots allt min mamma, och trots att jag kunde säga riktigt pissiga saker till henne och tänka ännu värre grejer om henne så älskade jag henne ändå. Kanske skulle det här bli ett wake up-call för henne. Kanske skulle hon inse att hon inte kunde fortsätta leva som hon hade gjort de senaste åren, och faktiskt ta tag i sitt liv?
Mina tankar avbröts av att dörren in till salen öppnades och en sköterska kom in. Hon hälsade kort och gick fram till sängen och gjorde diverse kontroller. Efter några minuter var hon klar, och riktade då sin uppmärksamhet mot mig.
”Har inte du suttit här hela natten?”
Jag kollade på henne och ryckte på axlarna.
”Du måste vara jättetrött. Klockan är nästan halv fyra. Ska du inte åka hem och sova lite?” Hon tog ett kliv närmare mig och la en hand på min axel. ”Jag lovar att vi ringer om hon vaknar.”
Jag var inte trött, men jag ville därifrån. Även att jag inte egentligen ville lämna min mamma så reste jag långsamt på mig och följde med sköterskan ut ur rummet. Jag fick lämna mitt namn och nummer i receptionen och gick sedan ut från sjukhuset.
Jag gick med dröjande steg mot närmsta busstation utan att tänka på någonting. Mitt huvud var helt blankt, inte en tanke for igenom det och jag ville inte tänka heller. Det var för jobbigt.
När jag tryckte in nyckeln i låset en knapp halvtimme senare klockan fyra på söndagsmorgonen och vred om slog det mig att jag inte ville hem. Jag ville inte komma tillbaka till vår lägenhet, där minnet av min mamma liggandes på golvet hängde i varenda rum, främst i vardagsrummet. Men jag gick in ändå, vart skulle jag annars ta vägen? Jag sparkade av mig skorna, drog av mig jackan och började gå i riktning mot mitt rum – men stannade när jag kom till vardagsrummet.
Mamma liggandes på golvet i sina spyor som för övrigt fortfarande låg kvar på golvet. Det stank och jag kände hur illamåendet sakta började komma till mig. Min mobil låg slängd under vardagsrumsbordet med skärmen nedåt, och två kuddar hade trillat ner på golvet, mitt bland spyorna.
Jag ville inte, kunde inte, vara kvar här – men jag kunde inte röra mig heller. Det värkte i magen på mig, jag ville spy jag med men samtidigt började mina ögon tåras. Jag försökte tvinga bort dem men det gick inte och snart började de synligt rinna längs med kinderna. Jag tänkte på allt igen, på mamma, när jag hade hittat henne, mina tankar. Långsamt sjönk jag ner på golvet och bara grät, grät, grät.
Instängdheten och lukten här inne skulle ta kol på mig. Jag grät fortfarande, tjugo minuter senare, men jag klarade inte av att vara kvar.
Jag fick syn på min mobil igen och kröp sakta fram till bordet och tog upp mobilen. Ett inkommet sms, orkade inte ens kolla från vem. Jag klickade snabbt bort det och gick in bland mina kontakter. Oliver. Jag tryckte på den gröna luren och satte mobilen vid örat samtidigt som jag snörvlade till och torkade bort tårarna – förgäves dock, det kom hela tiden nya.
Fyra signaler senare svarade Oliver.
”Hallå?” Han lät inte precis nyvaken, men inte helt pigg heller.
”Hej.” sa jag, försökte att låta stadig på rösten.
”Victor?” Han lät förvånad. ”Vad vill du? Klockan är ju för fan halv fem…”
Jag försökte öppna munnen och jag försökte få fram något ljud, men det gick inte. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte säga ett ord.
”Hallå?”
Innan hade jag gråtit tyst, men det gick inte längre. Jag snyftade till och sjönk sedan ihop på golvet igen.
”Victor, hallå?! Vad är det?” Oliver lät orolig på rösten, och jag försökte säga något i stil med att det var okej men allt jag fick ur mig var några läten som inte gick att tyda, jag förstod inte själv vad jag sa. ”Victor, jag kommer över, okej?”
”Nej!” fick jag ut mig och snyftade till ännu en gång.
”Jo, det har ju hänt något. Jag kommer om tio minuter.”
Jag försökte protestera, men Oliver slängde bara på luren i örat på mig.
Tio minuter senare stormade Oliver in i lägenheten. Jag låg ner på golvet, grät fortfarande och tittade på honom samtidigt som han blickade ut över vardagsrummet och fick syn på röran vid soffan. Han rynkade på pannan och tittade ner på mig.
”Har du…?” började han.
Jag skakade på huvudet. ”Morsan…” klämde jag fram innan jag brast ut i en ny gråtattack.
Oliver kollade allvarligt på mig och sjönk ner bredvid mig. Han satt där och trots att han inte sa eller gjorde något kändes det genast mycket bättre när han var där. Hans blotta närvaro fick mig att lugna ner mig en smula och efter ett tag kunde jag till och med berätta om allt som hade hänt, även om det tog tid.
När jag var färdig satt Oliver och pratade lugnande med mig en lång stund innan han reste på sig och städade i ordning i vardagsrummet, trots mina invändningar, och när han var klar hjälpte han mig upp och tog med mig hem till sig.
Jag vaknade av att min mobil ringde senare på söndagen. Innan jag svarade hann jag titta på klockan som visade 14:32. Jag noterade också att jag befann mig i Olivers rum, i Olivers säng och att Oliver själv inte var där. Privat nummer stod det på skärmen.
”Aa det är Victor…” mumlade jag.
”Ja, hej, mitt namn är Maria och jag ringer från sjukhuset.”
Sjukhuset. Just det. Min mamma. Oron och ångesten vällde upp inom mig igen.
”Ja?” sa jag otåligt.
”Jag skulle bara tala om att din mamma har vaknat nu.”
Jag tackade kvinnan för att hon hade ringt och strax därefter lade vi på. Jag reste på mig och gick ut i köket där jag hittade Oliver och hans lillebror.
”Jaha, dags att vakna nu?” sa Oliver.
”Morsan har vaknat.” sa jag. ”Kan jag låna en ren tröja av dig?”
Oliver gick in i sitt rum och tog fram en tröja åt mig, och efter en snabb visit inne på toaletten där jag fräschade upp mig lite gick jag ut i hallen och tog på mig ytterkläderna. Oliver stod lutad mot dörrkarmen.
”Vill du att jag ska följa med dig?”
Jag skakade på huvudet. ”Tack, men jag går helst dit ensam…” Oliver nickade. Han förstod.
Vi sa hej då och så började jag gå i riktning mot busstationen för att ta mig till sjukhuset.
Under bussresans gång tog jag upp mobilen för att slänga iväg ett sms till Oliver, men när jag gick in bland mina meddelanden såg jag att jag hade två nya inkomna – från Stella.
Hur hade jag kunnat missa det? I och för sig var det inte så konstigt, jag hade haft väldigt mycket annat att tänka på det senaste dygnet – jag hade knappt hållit i mobilen, förutom när sjukhuset hade ringt imorse.
Snabbt klickade jag upp vår konversation och läste meddelandena.
Från Stella Erlandsson, 23:51
Vart är du?
Från Stella Erlandsson, 09:31
Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur mycket jag hatar dig. Fan ta dig. Hör aldrig mer av dig till mig, för jag vill aldrig mer prata med dig eller ens se dig. Jag hatar dig
Orden kom som ett slag i magen på mig, och jag kom plötsligt ihåg allt. Hela lördagskvällen spelades upp i mitt huvud, hur vi sa att vi skulle träffas, hur jag insåg att det var now or never, att hon nog faktiskt trots allt kunde tänka sig att vara med mig.
Och jag hade varit så in i helvetes dum och dissat henne. Igen.
Jag försökte intala mig själv att hon säkert skulle förlåta mig om jag förklarade hur det var, om jag tog det face to face med henne. Hon var säkert bara upprörd för stunden, men skulle ge med sig så fort vi hade pratat, och då skulle allt lösa sig. Att skicka ett sms eller ringa nu skulle inte tjäna någonting till, jag visste att hon bara skulle ignorera det, men om jag pratade med henne imorgon i skolan så skulle det fixa sig.
- Because when the roof caved in and the truth came out I just did not know what to do
Stella
Ett år skulle ha känts snabbare i vanliga fall än vad söndagen hade gjort. Från det att jag hade vaknat vid halv tio på morgonen och insett att Victor var precis som alla hade sagt tills att jag hade gått och lagt mig vid elvatiden på kvällen hade det gått en hel evighet. Jag hade spenderat dagen i sängen, inte flyttat på mig en millimeter förutom när jag behövde gå på toaletten. Jag hade inte ätit något på hela dagen, men jag kände mig inte heller hungrig. Mamma och Per skulle komma hem inatt någon gång, vilket var skönt på ett sätt – då var jag tvungen att återgå till ett normalt stadium, vilket var precis vad jag behövde. Jag hade varken tid eller lust att deppa över en kille som inte brydde sig om mig.
Klockan sju på måndagsmorgonen ringde alarmet. Jag stängde av det, reste på mig och gick direkt in i badrummet, försökte att inte tänka på den gångna helgen utan koncentrerade mig helt på att duscha och sedan torka håret. Jag satte på lite musik som jag sjöng med i medan jag gjorde mig i ordning för att få mig på bättre humör.
När jag var klar smög jag ner till köket eftersom att mamma och Per antagligen sov. På bordet hittade jag en lapp där mamma hade skrivit en liten hälsning till mig och bredvid låg en ask med en present i till mig. Jag öppnade den och inuti låg ett armband som bestod av en smal silverlänk med diverse berlocker på. Jag försökte knäppa på det, men efter fem minuters försök gav jag upp och bestämde för att jag skulle ha det imorgon istället.
Jag dukade fram en skål med flingor och mjölk och bredde i ordning en macka som jag åt upp och när jag var klar var klockan inte mer än tio i åtta så jag beslutade mig för att ta en promenad till skolan istället för att åka buss.
Och på så sätt slippa möta Victor.
När jag kom till skåpen stod Elin där och väntade på mig med en förebådande blick.
”Är det sant att du gick hem till Victor efter att du hade dumpat Albin?” frågade hon innan jag ens hade låst upp skåpet.
Jag höjde på ögonbrynen. ”Va?”
”Du hörde mig.” Hon stod med ena handen i sidan och tittade på mig.
Jag skakade på huvudet och tryckte in nyckeln i låset. ”Nä, det är inte sant.” sa jag samtidigt som jag krängde av mig jackan.
”Varför säger Albin det då?”
Jag vände mig mot henne. ”Säger Albin det?” frågade jag med både irritation och förvåning i rösten. Hon nickade. ”Och varför skulle han ha en aning om det, om jag får fråga?”
Elin tog ett steg närmre. ”Amen kom igen, alla vet väl att du är helt såld på Victor. Albin sa att-”
”Jag är inte helt såld på Victor!” fräste jag och slängde in jackan och väskan i skåpet. Irriterat tog jag ut mina matteböcker. ”Kan du sluta tjata om honom eller? Det är ingenting mellan Victor och mig, okej?!”
Elin tog ett steg bakåt och höll upp händerna. ”Wow, pms där ja.” Jag blängde till på henne och började gå därifrån.
”Stella, vänta!” ropade hon bakom mig, och jag hörde hennes snabba steg men jag stannade inte. Till slut hann hon ikapp mig.
”Okej, det var fel av mig att… dra förhastade slutsatser, okej? Men jag vet ju att det har varit lite, ja, av och på mellan er två, så jag vet ju inte riktigt vad jag ska tro.”
”Du behöver inte tro någonting.” sa jag. ”Det är ingenting mellan oss.”
”Är det helt säkert?” frågade hon, men istället för att möta min blick kollade hon på någonting bakom mig. Jag rynkade frågande på pannan. ”För han är ett par meter ifrån oss, och det ser verkligen ut som att han är på väg mot oss… Eller, dig.”
Jag vände snabbt på huvudet, och mycket riktigt; ett tiotal meter bakom mig gick Victor. Hans mörka hår var sådär precis lagom rufsigt och hans iskalla blick var riktad mot mig men istället för att utstråla den där fejkcharmen som de brukade göra så hade han en annan blick – men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.
När han nådde fram till oss stannade han på mig högra sida.
”Elin.” hälsade han.
Hon nickade kort mot honom, och kollade sedan på mig. ”Jag ska nog… gå nu…” sa hon och började backa ifrån oss. Jag gav henne en vädjande blick, men hon uppfattade den nog inte för i nästa sekund vände hon på klacken och började gå mot vårt klassrum med snabba steg.
Okej, tänkte jag, samtidigt som mitt hjärta började slå snabbare. Jag fick inte ge efter för honom, inte igen. Jag var tvungen att vara lika iskall som hans blick, jag fick inte falla för honom så som jag hade gjort så många gånger innan.
”Stella…” började han och lade en hand på min armbåge. Det gick en ilning genom hela kroppen på mig vid hans beröring, och jag drog snabbt åt mig armen. Han kollade på mig med en sårad blick. ”Förlåt…” sa han. ”För i lördags.”
Han lät uppriktigt. Men samtidigt, hur många gånger hade han inte lurat mig förut? Sagt saker som jag hade tagit åt mig av, trott att jag var den enda han sa det till…
”Jag menar det. Jag är verkligen ledsen. Men det hände en sak, och jag… Ehm…” Han vände bort blicken, kollade ner i golvet.
”Victor, jag vet precis hur killar som du fungerar.” sa jag, förvånad över styrkan i min egna röst. Han kollade upp på mig. ”Smörar, säger charmerande saker för att få tjejen på fall, leker med henne, får sin vilja igenom och sedan låtsas du som att hon inte finns. Jag ångrar bara att jag var dum nog att falla för det.”
Victor tog ett kliv närmre mig och placerade händerna på mina överarmar som för att hålla fast mig. ”Stella, det där stämmer inte, inte längre.” Han kollade mig djup in i ögonen, och jag ville inget hellre än att minska avståndet mellan honom och mig till noll men jag var tvungen att stå emot, fick inte ge efter. ”Jag kanske var så innan, eller, jag var så innan, men inte längre.” Han sänkte rösten. ”Jag har aldrig mött någon som du. Jag…” Han tystnade.
Jag skakade misstroget på huvudet. ”Sådär säger du bara för att du inte har fått hela din vilja igenom än.” svarade jag med en röst som inte alls lät lika säker och stark som för tio sekunder sedan. ”För att du vill mer, för att du vill-”
Han avbröt mig. ”Nej, Stella, fattar du inte?” Hans isblå ögon naglade sig fast vid mina, men jag vände demonstrativt bort blicken. ”Fattar du inte att jag är kär i dig…?” sa han lågt, det var knappt så att jag hörde det och jag stod ändå knappt en halvmeter ifrån honom.
Långsamt vände jag ansiktet mot hans igen och kollade in i hans ögon.
”Enda anledningen till att jag inte kom hem till dig i lördags var för att det hände en grej hemma.” Han talade fort nu, men behöll samma låga samtalston. ”Min mamma, hon… mådde inte bra. Jag var tvungen att ringa sjukhuset, och ända sedan dess har jag varit där, på sjukhuset, med henne. Det hände så mycket på en gång och jag glömde helt bort, förlåt… Mobilen låg till och med kvar hemma, jag hade inte en tanke på den förrän när jag kom hem sedan och såg dina sms och då tänkte jag att det var bättre att snacka med dig face to face än att skicka iväg ett sms… Förlåt, igen…”
Jag ville tro honom, jag ville verkligen det. Det var nästan som att jag trodde honom. Allt lät trovärdigt, men jag kunde inte. Jag kunde inte lita på honom, jag kunde inte låta mig luras en gång till och falla ner i ännu en svacka. Mitt liv hade varit ett helvete de senaste veckorna tack vare honom, han hade lurat mig tills jag varken visste ut eller in men nu visste jag; jag visste att jag inte skulle låta mig luras igen, och det lättaste sättet att inte bli lurad var genom att bryta med honom. Nu. För alltid.
Jag skakade långsamt på huvudet, kände hur mina ögon började tåras. ”Victor.” sa jag. ”Jag kan inte. Jag kan inte lita på dig. Aldrig.” Jag skakade av mig hans händer och backade.
”Stella.” Han tog ett kliv mot mig, såg hans sårade blick.
Jag skakade på huvudet. ”Nej… Jag vill aldrig mer prata med dig… och inte heller se dig... Aldrig.” Jag undvek att kolla på honom, visste att jag skulle falla dit igen. Snabbt vände jag på klacken och började gå därifrån, ignorerade allas nyfikna blickar, och framför allt så ignorerade jag den blicken som gjorde mest ont – Victors.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | chulia - 20 dec 12 - 02:02- Betyg:  | babyyyyyy <3
nej, styr upp det här. Nu! | | Atrociouschild - 18 dec 12 - 23:52- Betyg: | | meen hon måste lyssna ju! maila nästa | | JessicaKarlsson - 16 dec 12 - 21:01 | | åh vad bra! :) | | Bluesky94 - 16 dec 12 - 20:04 | | Åh grymt bra och fångande del!! Mejla gärna när nästa är ute :D | | mimz_an - 16 dec 12 - 16:15- Betyg: | Neeeeeej! Stella måste lystna! Hon måste fatta att han inte leker längre!
Mejla mig!!! :D
De måste bli ett lyckligt slut! | | faktisssss - 16 dec 12 - 01:26 | | mejla :D | | mizzkitty - 16 dec 12 - 01:01- Betyg: | NEJ MEN VAFAN!, kan Stella lyssna på vad Victor
har att säga. Han försöker ju förklara vad som hade hänt.
Jag går inte med på att dom ska börja bråka igen.
Dom passar ju så enormt bra ihop. Seriöst, du måste fixa så
att allt blir bra igen. Riktigt bra del för övrigt.
Och jag hoppas att allting löser sig än en gång mellan Victor
& Stella. Dom är menade för varandra. |
|
|
|
