What makes you different - del 17 |
DEL 17
- Through it all, I made my mistakes, I will stumble and fall, but I mean these words; I want you to know, with everything I will not let this go
Victor
När jag klev innanför lägenhetsdörren igen var klockan ett par minuter i tio och jag kunde inte låta bli att tänka på hur fucked up jag hade blivit av allt som hänt de senaste månaderna. Jag menar, att gå till en tjejs hus och stå utanför i nästan en halvtimme – hur normalt var det på en skala ett till tio?
Jag gick igenom vardagsrummet utan att ägna min mamma en blick och fortsatte in i mitt rum. Jag slängde mig ner på sängen och stirrade upp i taket.
Oliver hade rätt, såklart. Jag var för sent ute nu, jag skulle ha passat på när jag hade min chans. Att komma nu skulle bara verka patetiskt, och hon hade ju uppenbarligen gått vidare så även om jag uttryckte mina känslor för henne så skulle jag ändå bli dissad så det spelade ingen roll. Jag kunde lika gärna strunta i allt och försöka gilla läget.
Jag slöt ögonen och försökte stänga ute mina tankar men stördes av att min mobil började vibrera i min byxficka. Jag stoppade ner handen och drog upp den, antog att det var från Oliver, men mitt hjärta stannade bokstavligt talat när jag såg namnet på displayen.
Stella ringer…
Svara eller avböj? ville mobilen veta men jag kunde inte ge den något svar – jag kunde inte ens röra handen. Jag stirrade bara blint på skärmen, helt chockad av orden som stod där och plötsligt försvann dem. Ett missat samtal stod det nu istället med Stellas namn inom parentes.
Varför hade jag inte svarat? Och varför hade hon ringt?
Jag satte mig upp i sängen, kollade på mobilen.
Hon hade ringt mig, vilket måste betyda att hon ville mig något. Något viktigt troligtvis. Kanske…
Jag kastade en snabb blick på klockan och ringde sedan upp henne.
Mellan varje signal som gick fram kändes det som att mitt hjärta hann slå tiotusen slag minst. Jag var så nervös att jag knappt kunde andas, men ändå fortsatte jag att ringa. Hela sju signaler gick fram innan det klickade till lite lätt i telefonen.
”Hallå…?”
Hennes välbekanta röst som jag inte hade hört på en vecka fick mig att le inombords.
”Hej.” sa jag.
Tystnad. Jag väntade på att hon skulle säga något, men hon väntade uppenbarligen på att jag skulle säga något – men det var ju hon som hade ringt först? Även om jag hade tusen grejer jag ville säga till henne var det ändå hon som hade ringt, alltså hade hon också något att säga.
”Så…?” började jag.
”Ja?” sa hon. Jag kunde höra att det var ett frågande ja.
”Ehm, ja…” Jag kände hur nervositeten bara blev värre och värre. Vad var det här egentligen? Varför sa hon bara inte vad hon ville?
”Du, eh, ringde…?” sa jag, aningen osäkert.
För det hade hon väl gjort, eller?
Tänk om jag bara hade inbillat mig…?
”Va?” sa hon. Jag hörde förvåningen i hennes röst. Shit, tänk om jag faktiskt hade inbillat mig det? Vad skulle jag säga?
Snabbt tog jag mobilen från örat och gick in i samtalsloggen. Jo då, ett missat samtal från Stella, det stämde. Men varför…?
”Ja, alldeles nyss.” sa jag, lite mer självsäkert denna gång.
”Vänta lite.” sa hon. Jag hörde att hon tryckte på diverse knappar på mobilen, antog att hon gick in i samtalsloggen precis som jag nyss hade gjort och kollade. Knappt tio sekunder senare var hon tillbaka. ”Oj då, jag måste visst ha råkat ringa dig… Glömde väl att sätta på skärmlåset på mobilen eller något.”
Jag ville bara gå och dö. Dö, dö, dö, dö, dö.
Känslorna inom mig virvlade runt – besvikelse, ilska, ånger, vilja, förvirring, lust, frustration, kaos. Jag trodde verkligen att hon ville något, att hon hade något viktigt att säga mig men hade hon bara råkat ringa mig. En olyckshändelse så att säga, och jag hade byggt upp massa förväntningar – för att få dissen. En gång till.
”Ehm, ja..” Hennes röst avbröt mina tankar och jag kom på att jag inte hade svarat henne än. ”Så aa, förlåt om jag störde dig eller något.” Hon lät nervös. ”Eh, ja, hej då.”
Jag ville inte, kunde inte ge upp så lätt. Hon var den första tjejen som någonsin hade fått mig att känna som jag gjorde, och jag visste att jag inte kunde släppa henne för jag skulle aldrig komma över henne.
”Stella, vänta!” Det var nu eller aldrig, jag visste det. Det fick antingen bära eller brista. ”Kan vi… typ… träffas? Och snacka? Jag har lite saker jag måste säga till dig… och förklara.”
Det var tyst en lång stund. Säkert en halv minut. Jag hörde att hon var kvar men antagligen tänkte hon på vad hon skulle svara och jag väntade, tålmodigt men ändå otåligt.
Och till slut kom svaret.
”Okej.”
Hon nästan viskade fram det, och mitt hjärta slog några extra slag. Jag kände på mig att det här samtalet skulle gå bra; hade hon inte varit villig att förlåta mig, om hon inte hade känt likadant för mig som jag kände för henne hade hon inte gått med på att träffas.
Men det gjorde hon nu. Jag fick en andra chans och den skulle jag inte sumpa. Aldrig.
”Bra…” sa jag. ”Ska vi typ, ses någonstans eller ska jag komma förbi eller…? Om du kan nu, alltså.”
”Du kan komma förbi om du vill, jag är ensam hemma.”
Jag nickade för mig själv. ”Okej, men jag kommer förbi om ett tag då.”
Jag sa hej då, fick ett hej då tillbaka och så klickade jag bort samtalet.. Jag la ifrån mig mobilen och kollade på mina händer som skakade lite lätt. Jag försökte ta några djupa andetag för att lugna ner mig men det hjälpte inte. Istället drog jag en hand genom håret och la mig ner på sängen igen.
Jag fick inte förstöra det här nu för jag kände på mig att hon inte skulle vara villig att ge mig fler chanser, vilket jag hade förståelse för. Ingenting fick komma i vägen nu, ingenting kunde komma i vägen; hon hade gått med på att träffa mig, jag skulle hem till henne alldeles strax – vad kunde hända inom loppet av femton-tjugo minuter liksom?
Efter ett par minuter reste jag på mig. Jag gick fram till spegeln som stod lutad mot väggen på andra sidan rummet och fixade till håret lite snabbt innan jag mötte min egen blick. Jag såg nervositeten som speglades i mina ögon, något som jag väldigt sällan hade sett förut men jag hetsade inte upp mig över det särskilt mycket – jag visste att Stella hade den effekten på mig och jag hade också accepterat det faktumet.
”Okej.” mumlade jag för mig själv och började gå mot dörren. Jag la dörren på handtaget, drog ett djupt andetag och öppnade den.
”Jag drar ut ig-”
Jag avslutade aldrig meningen, kunde inte. Synen jag såg framför mig tystade mig helt, jag fick inte fram ett ord.
Soffan där min mamma hade legat för inte mer än tio minuter sedan och golvet runt om var täckt av spyor. Glaset som hade stått på bordet tidigare låg på golvet och den mörkbruna vätskan hade blandats ut med spyorna. Tevedosan låg nere på golvet också, och mitt i allt låg min mamma, iklädd sin slitna morgonrock som hon alltid hade på sig med ansiktet nedtryckt mot golvet i spyorna utan att ens göra någon ansats till att röra på sig.
Hjälplös. Ensam. Bedrövlig.
Jag vet inte hur länge jag stod där och bara stirrade utan att göra något, men till slut återfick jag fattningen. Jag sprang fram till platsen där hon låg och sköt undan bordet på samma gång. Snabbt vände jag på henne och ropade hennes namn men hon reagerade inte vilket var väntat. Jag fick tag i mobilen som låg i min byxficka och ringde larmcentralen innan jag slängde ifrån mig mobilen och försökte få liv i min mamma igen.
- And it is killing me when you are away, I wanna leave and I wanna stay. I am so confused, so hard to choose between the pleasure and the pain. And I know it is wrong and I know it is right, even if I try to win the fight my heart would overrule my mind and I am not strong enough to stay away
Stella
”Du kan komma förbi om du vill, jag är ensam hemma.”
Jag kunde inte förstå att jag sa det. Jag sa att Victor kunde komma hem till mig, efter allt som hade hänt.
Men det var ju det jag ville. Jag ville vara med Victor, trots allt folk sa om honom och allt jag själv hade bevittnat. Jag brydde mig inte om att han var känd för att vara en player eller att han var välkänd hos polisen för jag visste att han inte var sådan när han var med mig.
”Okej, men jag kommer förbi om ett tag då.” sa Victor i andra änden av telefonen.
Mitt hjärta slog några extra slag och det var med en nervös stämma jag sa hej då och sedan lade på.
Victor skulle komma hit, hem till mig, och snacka. Prata. Förklara. Nu, som först.
Men bättre sent än aldrig.
Jag kastade en blick runt om i mitt rum som jag nyss hade kommit in i. Flera klädesplagg låg utslängda på sängen och golvet, troligtvis hade de hamnat där tidigare idag när jag hade haft ett av mina jag-har-inga-kläder-utbrott. Jag samlade snabbt ihop dem och slängde in dem i garderoben, ställde i ordning lite saker som inte stod på rätt plats i rummet, dels för att det skulle se bättre ut men också för att få tiden att gå.
Ett tag, hur länge var det? Tio minuter, femton kanske? Eller kanske en halvtimme? Jag kollade nervöst på mobilklockan; 22:22. Det betydde tur. Det betydde att man skulle önska sig något.
Långsamt slöt jag ögonen och önskade att allt skulle fixa sig mellan mig och Victor ikväll.
Men klockan gick, och Victor kom inte. Ingen ringsignal, inget gällt ljud från ringklockan. Det gick en halvtimme, en timme och när klockan började närma sig tolv tog jag fram mobilen och gick in bland mina meddelanden.
Till Victor Landh, 23:51
Vart är du?
Jag tvekade ett par sekunder innan jag skickade iväg meddelandet, ville inte verka för på men samtidigt – han hade sagt att han skulle komma om ett tag, och ett tag var inte nästan två timmar.
Otåligt la jag mig ner i min säng och väntade på svar. Mina ögonlock kändes tyngre och tyngre och jag tänkte att en liten stund skulle det ju faktiskt vara okej ifall jag sov.
Innan jag slöt ögonen helt höjde jag volymen på smssignalen så att jag, om jag somnade, skulle vakna av ljudet.
När jag slog upp ögonen ville jag bara stänga igen dem igen. Det värkte i ögonfransroten av mascaran som jag hade somnat med, hyn kändes äcklig på grund av gårdagens foundation och kläderna jag hade på mig hade satt sig på sämsta tänkbara sätt vilket ledde till en obekväm känsla över hela kroppen.
Jag knep ihop ögonen igen och bestämde mig för att somna om, men så kom jag ihåg.
Victor. Igår. Mobilen.
Snabbt slog jag upp ögonen igen och tog tag i mobilen. Jag låste upp den och gick in bland meddelanden, men det senaste meddelandet som låg i vår konversation var det jag hade skickat igår kväll.
En klump började växa i halsen på mig. Jag ville inte tro det, men jag kunde inte undgå att känna att allt igår bara hade varit en lögn, att Victor inte ens hade tänkt komma från början. Att han bara ville se hur långt han kunde gå med mig, hur länge han kunde hålla på och ljuga och hur många gånger jag skulle komma krypandes tillbaka till honom som en liten hund.
Varenda gång, verkade det som.
Han hade playat mig. Jag var tvungen att erkänna det för mig själv, även att det sved inombords. Jag var ingenting annat i hans ögon än en tjej som han kunde behandla hur han ville, han hade inga känslor för mig och jag förändrade honom inte. Allt hade bara varit ett spel för honom, en lek som han rent av hade njutit av. Han hade säkert blivit road av hur lätt jag var att få, hur lätt det var att lura mig och få mig att tro att han tyckte om mig. Hans kompisar var säkert också med på allt.
Jag var förlöjligad.
Snabbt klickade jag upp Victors och min korta konversation igen och påbörjade ett nytt sms.
Till Victor Landh, 09:31
Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur mycket jag hatar dig. Fan ta dig. Hör aldrig mer av dig till mig, för jag vill aldrig mer prata med dig eller ens se dig. Jag hatar dig
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | faktisssss - 11 dec 12 - 22:33- Betyg:  | | mejla | | johannaljung - 11 dec 12 - 16:30- Betyg: | | Men hallå, så kan du inte göra...... mer nu!! | | Atrociouschild - 11 dec 12 - 16:01- Betyg: | | Ohh nej! Maila nästa fort! | | mimz_an - 11 dec 12 - 01:09- Betyg: | Super bra!! :)
Mejla mig när nästa kommer :D |
|
|
|
