Stannar för evigt |
Vi fick i uppgift på svenska-lektionen att skriva en novell.
Tänkte dela med mig av den. Temat var förintelsen.
Jag har aldrig funderat över döden förut, den har känts så…
fjärran. Så många långa år bort. Fast nu, när jag sitter
här som ett djur på väg till slaktning, börjar jag undra om
döden inte bara är en befrielse.
Det är så trångt och instängt, jag kan knappt andas. Mamma
håller mig i handen och pratar lugnande, men det hjälper
inte. Inget hjälper. Jag vet vad som väntar. Ingen pratar
om det, men alla vet. Vi kommer att dö.
Plötsligt börjar Astrid, som sitter på mammas andra sida,
att hosta. Det är ingen vanlig hosta, attackerna är kraftiga
och det låter förfärligt. Kan man hosta sönder lungorna?
Kommer Astrids lungor att gör sönder? Mamma släpper min
hand för en stund och försöker hjälpa Astrid, men attackerna
slutar inte. Esther viskar att det är den dåliga luften som
gör Astrid sjuk. Det är dammigt, kvavt och dåligt med syre,
förklarar hon. Så kommer ett extra starkt anfall. Astrids
ögon tåras och hon söker min blick. Jag ser rakt in i hennes
vackra blåa ögon och hon ler ett sista plågat leende. Så
sjunker hon ihop och vi vet. Vi förstår precis vad som hänt.
Mamma kysser Astrids panna innan hon drar mig och Esther
närmare intill sig. Hon förklarar det vi redan är obehagligt
medvetna om. Astrid är död. Hennes resa slutar här, i denna
ondskans boskapsvagn.
Plötsligt stannar tåget med en skarp inbromsning. Jag inser
att jag måste ha sovit, men kan inte minnas att jag lagt
mig ner. Tågdörrarna öppnas med ett isande gnissel. Alla de
mardrömmar jag någonsin drömt spelas upp på mina näthinnor.
Var det detta pappa skulle skydda oss ifrån? När han
viskande väckte oss mitt i natten, förde oss längs ghettots
mörka gator och tröstande höll min hand. Vi hade ingen
aning om varför, men vi var tvungna att gömma oss. Visste
pappa om detta, var det därför vi flydde? Flydde, men blev
upptäckta. Upptäckta och instoppade i boskapsvagnar.
Esther har redan rest sig upp, och hon hjälper mig upp på
fötter. Mamma syns inte till. Rädslan kryper ännu tätare
runt mitt hjärta. Jag snurrar runt, ställer mig på tå och
spanar efter henne, men hon är borta. Ingenstans finns det
släta ansiktet med det varma leendet, omgivet av det lockiga
håret. Ingenstans finns hon. Min mamma.
Esther tar min hand och håller den hårt. Jag kramar hennes
tillbaka. Vi håller ihop, vi är systrar, vi kommer att klara
oss. Pappa lovade ju. Mekaniskt följer vi de andra ut ur
vagnen. Hjärnan slår av men kroppen fortsätter arbeta. Som
robotar går vi, hand i hand, längs de långa leden. Mörkret
sveper sig omkring oss. Jag ser knappt handen framför mig
och jag snubblar mig fram. Esther haltar bredvid, lika
förblindad som jag. Hela tiden flyger skräcken omkring inom
mig. Vad tänker de göra med Astrids livlösa kropp? Vart är
min mamma? Ska vi dö nu?
Med ens står jag och Esther längst fram i kön. En man med
mörka kläder i undantag av vita handskar pekar på Esther och
vinkar henne åt vänster. Mig vinkar han till höger. Den
stunden, då Esther i panik börjar gråta och vi tvingas isär,
stannar hos mig för evigt. Det hela är över på några
sekunder men för oss tar det flera evigheter. Jag ser
varenda tår på Esthers kind, hör varje ord hon gråtande
pressar fram. Hela mitt medvetande är borta. I chock. Det
enda jag förmår är att vinka innan någon med vårdslösa
händer knuffar mig efter de andra.
Det måste vara detta som kallas splittring. För det är så
det känns, som om inget är helt längre. Allt har splittrats
i tusentals bitar som ligger utspridda överallt, och jag är
alldeles för liten och ensam för att orka plocka upp dem.
De närmsta timmarna är suddiga. Allt är så konstigt.
Framträder som konstigt redigerade scener ur en gammal film.
Det enda jag är säker på när vi anses vara klara är att
mina kläder är utbytta och att mitt huvud är rakat. Sedan
skickas vi vidare. Vi hamnar i en barack fylld med smuts,
sjukdom och elände. Man kan känna tröttheten, lukta sig till
förtvivlan och ta på uppgivenheten. Jag sjunker ner på
golvet, ryggen glider längs väggen. Med svag röst viskar jag
en välsignelse upp mot taket. Ber de högre makterna att ta
hand om mina föräldrar och systrar. Tysta tårar rinner längs
mina kinder.
Hur länge jag sitter där vet jag inte, men tillslut kommer
morgonen. Vi ser ingen sol, känner ingen värme, men vi vet
att det är dag istället för natt nu. Man bara känner det på
sig. En kvinna som de andra kallar Kommandoführerin vrålar
något om appell. Folk börjar genast röra på sig och jag
följer efter. Livrädd både för att stanna och för att gå.
Det här är morgonsamlingen, förklarar någon. Står man inte
alldeles stilla, som om man vore huggen i sten, gör det ont. Omänskligt ont.
Namn ropas upp, folk förs bort och någon väser fram orden
”gas är befrielse” mellan hårt sammanpressade läppar. Inom
mig växer en rädsla så hård och kall att inget kan vara till
tröst. Det är fruktansvärt kallt och jag faller snart ihop
av hunger. Vad skulle hända med mig om jag svimmade? Vad
skulle de göra med min kropp om jag bara gav upp?
Plötsligt ropar en lägervakt att vi ska gå tillbaka till
våra baracker. Jag står vilsen och ser mig omkring, minns
inte om jag kom från höger eller vänster. Hela världen
snurrar och jag känner mig alldeles matt. Då lägger en
kvinna försiktigt sin hand på min axel och leder mig varsamt
till rätt barack. Hon förklarar att hon kunde se min
förvirring och att hon ska hjälpa mig. Jag kan bara nicka.
Inom mig undrar jag om jag har förlorat förmågan att tala.
Kvinnan presenterar sig som Lily och frågar om någon från
min familj väntar i baracken. Tårarna som väller upp i mina
ögon är svar nog och hon nickar förstående. Vi blir
sittandes i baracken i timmar. Vakter kommer och går. De ser
till att alla är kvar, trots att ingen skulle våga rymma.
Någon frågar om arbete, dagsysslor, något att göra, men
vakterna bara skakar på huvudena. De påstår att det inte
finns något att göra, men vi förstår. Vi sitter i dödens
väntrum. Snart är det vår tur, snart är det dags. Våra
själar ska förenas i den svarta röken som ringlar upp mot
himlen. Vår hemska resa ska få sitt slut.
Men inget händer. Tiden står stilla. Jag skakar av köld och
hunger, och utan att jag tänker på det flyttar jag mig
närmare Lily. Tillslut sitter vi tätt ihop i ett hopplöst
försök att ge varandra värme. Tystnaden får mig nästan att
tappa förståndet. Inte ett ljud hörs, ingen rör sig, inget
händer. Inget.
Kanske borde jag gråta nu. Skrika i panik eller slita
mitt hår. Det vore det mest naturliga, men jag kan inte.
Det finns inga tårar kvar och mina känslor blandar sig i
varandra, är bara ett enda kaos. Vad händer i världen
utanför? Är de nöjda nu? Vi sitter här och inväntar den
enda befrielse vi kan tänka oss. De måste dansa av lycka
vid det här laget. Judarna kan inget göra.
Vi har accepterat döden.
Plötsligt hörs höga röster. Alla rycker till, som om någon
slagit med en piska över våra ryggar. Lily drar upp mig
från golvet. Hon börjar blåsa mina händer varma, klappa mina
kinder röda, förklarar att man måste se frisk ut vid
selektionen.
Så öppnas dörren. Alla stelnar, ingen ger ett ljud ifrån sig.
Människorna som förvånat riktar sina ögon mot oss är inte
lägervakter. En av männen förklarar på knagglig engelska att
vi måste följa med dem. Stapplande och haltade tar jag mig
ut ur baracken. Lika skräckslagen som jag var för att kliva
av tåget är jag nu för att se vad som väntar. Vad ska de
göra med oss? Tröttheten övermannar mig. Varför ta flera
steg, varför fortsätta gå? Kan jag inte bara få sova?
Mörker. Allt är så svart och kalt. Inga ljus, inga
vackra minnen. Tomhet. Är jag död nu?
Nej, jag är inte död. Jag känner det nu. När mina ögon
öppnas igen ligger jag i Lilys knä. Hon viskar att vår
räddning kom tillslut. Från ghettot, via boskapsvagnar,
genom iskalla duschrum, till baracker har vi färdats. Nu
reser vi i vita bussar med mjuka säten och frisk, renad luft.
På väg mot friheten.
***
Allt blev inte som pappa sa. Alla klarade sig inte, det blev bara jag kvar. Lilla och tysta Elise. Jag talar inte längre, den förmågan togs ifrån mig under de fruktansvärda timmarna i lägret. Men mitt minne fungerar ännu. Jag har inte glömt, jag glömmer aldrig. Mamma. Pappa. Astrid. Esther. Skräcken. Hungern. Tomheten.
Allt stannar hos mig för evigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | azeez - 2 dec 12 - 09:50- Betyg:  | | Hemsk men samtidigt underbar. väldigt gripande, riktigt bra skrivet ! | | martobicat - 26 nov 12 - 19:38 | | Bra skrivet! |
|
|
|
