självmordstankar |
Tjaa. Jag har en kompis med seriösa självmordstankar.. Inte sånna som man får när man mår dåligt ett tag, utan på riktigt.
Jag tror att hon har blivit deprimerad, på riktigt alltså, hon skulle kunna få den diagnosen. Hon har råkat ut för en del hemska saker och känt att allt är skit i ca 3 år.
Igår sa hon att hon bestämt sig för att inte leva kvar och om vi inte åkt för att stoppa henne är jag rädd att hon inte funnits nu. Först trodde jag att hon sa det för att få uppmärksamhet. Men nu ser jag att det är så allvarligt att hon kanske måste åka in på hem.
Vi gör det bästa vi kan och hon försöker få hjälp (pratar med psykolog och få antidepressions-piller). Vi är inte 14, vi är 18 år och det här är ingen lek.
Tänkte bara höra om det är någon som varit med om liknande och kan ge någon form av råd om vad man ska säga till en människa som inte kan blicka framåt och ser ingen annan utväg än att dö.
Jag har sagt allt till henne men hennes hjärna tar inte åt sig. Hennes psyke arbetar emot henne och lurar henne. Ungefär som droger lurar hjärnan (om det är någon som kan sympatisera med det.) Drogerna säger "det gör inget om jag drogar idag" och då tror personen det. helt sjukt i huvet. bokstavligt.
Om du orkar läsa såhär långt så får du gärna kommentera eller skriva i privatmeddelande om du varit deprimerad eller helt enkelt lurad av din hjärna. Skulle kännas bra med stöd bara. Hur många gånger ska vi behöva rädda hennes liv utan att hon förstår hur mycket hon sårar oss?
Som sagt, vi är 18, går sista året på gymnasiet och det ÄR allvarligt. Hon kanske behöver åka på hem för att ta sig ur det här. Så allvarligt är det så läs inte det här och håna. Jag skulle aldrig skriva det här annars
|
| Kommentarer | | HoneyForever - 12 dec 12 - 18:01 | Alltså, jag vet självklart att det inte är hennes fel. Det som förvånar mig är bara hur hon inte kan se hur sårade vi blir. Hon har sagt att hon inte tror att vi älskar henne, men varför skulle vi gå genom allt och stå vid hennes sida om vi inte gjorde det? Varför skulle vi bli så sårade? Det är deprissionens fel, det vet jag. Och vi (jag och mina vänner) har fått henne att ta "anti-deprissionspiller"(jag ville inte att hon skulle gör det förut men nu när hon mår såhär har jag inget val än att rekommendera det, det har faktiskt hjälpt många människor.) och är med henne nästan varje dag och ser till att hon äter. Förhoppningsvis kommer det börja gå åt rätt håll snart.
Men en sak måste ni förstå också, ni som har varit i samma situation som min kompis, att det är stor skillnad på att vara den deprimerade och att vara kompis åt henne. Att vara vän med någon så deprimerad suger lusten ur en helt, jag har knappt kunnat plugga och jag har haft sömnproblem dem senaste veckorna så att vara vän med någon är inte så lätt som det verkar. Men jag det är såklart värt det för jag älskar henne och vill vara där för henne. Vi pratar om hur hon mår och hur hon ska försöka tänka varje gång vi ses.
Och föräldrarna vet inget, dem förstår väl att hon inte mår så bra men dem vet inte hur allvarligt det är. Hon försöker få oss att lova att inte säga det här till någon mer men jag har sagt som det är, blir jag tvungen tänker jag inte tveka en sekund att prata med hennes familj eller med polisen(som vi en gång varit tvungna till). Hon pratar med en kurator också om jag inte har sagt det. | | strong_heart - 5 dec 12 - 19:09 | Precis som Gorgeous-thing sa är det jätteviktigt att inte lägga skuld på henne. Precis som du säger "luras" hjärnan och man vänder det till "Jag sårar ändå bara alla, de kommer få det bättre utan mig". Kom ihåg att det inte är ert fel och inte heller hennes: varken ni eller hon kan hjälpa att hon känner så här.
Jag har varit riktigt deprimerad. Jag har försökt ta livet av mig ett flertal gånger och jag har varit inlagd på psykiatrisk klinik sammanlagt fyra månader det här året. Den senaste omgången var det så illa att jag själv inte ville ha hjälp - jag ville bara dö och försökte ta livet av mig flera gånger även inne på avdelningen. Det resulterade i LPT, dvs. tvångsvård, och extravak (att någon tittade på mig hela tiden, fick inte ens stänga toalettdörren).
Då var det hemskt och jag mådde ärligt talat mycket sämre av att vara där - å andra sidan hade jag annars inte varit vid liv idag.
Att vara inlagd ÄR inte bra. Det är något man ska undvika i allra möjligaste mån, men om det verkligen är så akut att personen när som helst kan ta livet av sig är det nödvändigt. Om det känns akut, tveka inte att ta med henne dit.
Försök att prata med henne, utan att lägga skuld, men ändå berätta hur du känner. Använd jag-budskap. "Jag känner mig orolig för dig. Jag ser att du mår dåligt och jag är rädd för att du ska ta livet av dig. Jag önskar att du berättar för din psykolog precis hur illa det är eller (om det är ett sånt läge) att du följer med mig till akuten nu. Jag tror att du behöver mer hjälp". Var inte rädd för att prata om det, men som sagt: ingen skuld på henne.
Nu är det faktiskt så att det inte är ditt ansvar. Om något skulle hända behöver du inte känna skuld. Hon, föräldrar (om det finns några såna) och hennes psykolog är ansvariga för hennes liv. Det du kan göra är att vara en bra vän. Att finnas så mycket du orkar - men du får inte låta det dra ner dig. Du har ditt liv att leva. Du verkar vara en jättefin vän som bryr dig så mycket - det betyder mycket. Lycka til. | | essii - 29 nov 12 - 18:59 | | Jag skrev mest akutpsyk för att en av personerna faktiskt blev bättre efter varit där. | | TruddieDue_ - 25 nov 12 - 07:20 | Du formulerar dig dåligt men jaja kanske inte borde säga det nu när din vän lider
av självmords tanker som är så förfärliga och " Inte sånna som man får när man mår dåligt ett tag, utan på riktigt."
Nej fan kunde inte motstå förlåt förlåt, men om du är rädd att din kompis ska ta livet av sig
ring 112 eller något andvänd logik om någons liv står på spel hahahaha. | | aspiration - 23 nov 12 - 18:15 | | Snälla snälla, ta henne till akutpsyk NU, det fixar sig om det är så pass allvarligt att hon verkligen tänker dö, man kan tvångsinlägga personer, och om det tas upp på tal brukar man själv gå med på att bli inlagd. Jag tror verkligen att det är det bästa för henne nu! | | aspiration - 23 nov 12 - 18:12 | Det är allvarligt. Det är alltid allvarligt när det går så långt att en person känner att döden är enda utvägen.
Jag var inlagd på akutslutenpsykiatrisk avd, med ätstörningshjälp främst, men även pga depression.
Det var enda sättet för mig att ta mig vidare. Kanske borde ni åka till psykakuten? Ibland är det bästa stället att vara på, för det finns personal som gör det man själv inte orkar. dET FINNS DEM SOM SER TILL ATT MAN ÖVERLEVER NÄR MAN SJÄLV INTE VILL. mAN FÅR INTE HA SAKER SOM MAN (fan hade caps lock, orkar inte skriva om..), kan skada sig med, om där jag var kollade de till en var tionde minut, och allmänt bara var starka när man själv var svag. när man själv inte vill överleva, ser de till att man gör det. och man får ofta en medicinering som fungerar innan man blir hemskickad, och då har man ett kontaktnät och en behandlingsplan att uppfölja. om DU anser att din vän är i fara för sitt liv, har du all rätt, och skyldighet, att se till att hon får träffa en läkare på psyk, NU, som sedan får avgöra hur ni går vidare. dethär kan aldrig vara DITT ansvar, det är det inte. men snälla snälla, se till att ta henne till Vuxenpsykakuten (om hon är 18? annars BUP akuten), hon förtjänar den sortens hjälp. vad stark och modig du är som vågar be om tips och råd, och vilken fin vän du är som ställer up såhär <3 | | essii - 23 nov 12 - 14:23 | | Jag har lite erfarenhet. Min ena vän lider utav tankar, och en annan bra bekant till mig gjorde ett försök faktisktför ca två veckor sen, jag sa att det är ingen lösning, att vi kan prata ut, att det inte blir bättre, utan att det ger problem för de som lämnar kvar. Att säga att det inte funkar att hon säger sådär, så om det finns en akutpsyk, så gå dit med henne, eller föreslå att hon kan tala med en psykolog, men säg att hon behöver inte klara det själv, utan att du kommer med. Har från förut också kommit i kontakt med detta, t.ex. mitt ex sa vid varje bråk att han inte orkar, att han kommer ta livet av sig nån dag. Men det har han inte gjort och han är glad och nöjd idag, sen en annan bekant till mig så hotade med det, men jag sa åt honom att han inte ska göra det, att det finns alltid någon lösning på problemen, om de finns såna, och jag lyckades få honom att ändra syn. Sen har jag också förlorat en som jag ansåg som vän, han lyckades tyvärr, och jag är ledsen att det hände, jag skulle gärna ha stöttat honom och gjort allt för att ha honom kvar idag.. Men det gick inte tyvärr, men ja. Sök hjälp med henne, stöda henne, gå med henne till en psykolog, men lämna henne inte ensam att besöka psykologen, kan vara att det upplevs som tvång, så gå med henne dit första gångerna, sen då det har hänt nåra gånger att ni varit dit, då kan du säga att du väntar utanför. Detta är mina tips. Lycka till! :-) Vid frågor kan du kontakta via mailen. | | rebecc - 23 nov 12 - 00:30 | En vän sa till mig igår att hon har funderat på att ta livet av sig. Hon har en del problem, med sig själv, i skolan och lite hemma. Hon är inte en sån som blir deprimerad dock och har väldigt stort socialt umgänge, men hon är impulsiv i sina tankar och sitt handlande, hon har ingen direkt självkontroll så därför reagerar jag när hon säger så. Det jag gör är att peppa henne så mycket som möjligt och förklara att det inte handlar om att göra enkla val, utan om att göra rätta val. Det är enkelt att lägga sig på gatan och dö, men är det det rätta?
Även om din vän upplever det så kan hon med hjälp och grym självkontroll förhoppningsvis ändra den upplevelsen. Har tidigare haft vänner som varit väldigt självmordsbenägna men de är på topp nu! |
|
|
|
