Vändpunkten gånger två. |
Jag placerade mina önskningar längs hans ryggrad, sparade mina drömmar under hans revben. Och i hans halsgrop gömde jag all min kärlek, så nära hans hjärta som jag bara vågade. Varje dag bad jag för hans tillfrisknande. Att allt det där sjuka som satt sig i hans ryggmärg, njurar, lungor, lever, skulle försvinna om jag bara la allt fint jag ägde under hans hud.
”Jag ville bli pilot när jag var liten. Flyga jorden runt”, berättade jag en gång för honom.
”Vad vill du nu då?”
”Nu vill jag bara vara här.”
Det var så det kom att bli och jag tror att han kände en viss skuld för att han blev en bromskloss för alla mina drömmar. Vad jag aldrig lyckades få honom att förstå, var att utan honom skulle jag inte drömma alls. Han förstod aldrig att han var den som hade ryckt upp mig ur askan.
Vi möttes av ren slump. Jag skulle egentligen hälsa på någon annan på sjukhuset, men råkade hamna i hans rum och blev sittande där. Jag förstod inte direkt hur sjuk han var, men jag borde kanske ha förstått. Den taniga kroppen, den bleka hyn, de vattniga ögonen och den skalliga hjässan ansågs nog inte vackert av någon, förutom av mig. Jag såg något annat än allt det där sjuka. Jag såg en man med ett hjärta så stort, att det skulle kunna rymma hela världen. Jag såg en man som inte lät sig brytas ned av det faktum att han skulle dö innan sin fyrtioårsdag.
Alla var noga med att berätta för mig hur dum jag var som föll för någon som var så pass sjuk. Sjuksköterskorna på avdelningen, hans vänner, mina vänner. Alla förklarade för mig att det var självdestruktivt att investera känslor i en man som snart skulle försvinna. De sa att en ung, frisk tjugoåring som jag, hade hela livet framför mig, så varför skulle jag vilja kasta bort min tid på honom? Han var ju dessutom så mycket äldre.
De förstod inte att det var i och med honom som liv faktiskt började. Innan dess hade jag bara varit vilsen. Jag förlorade mina föräldrar redan vid arton års ålder och de följande två åren därefter var bara ett famlande i mörker. Han var ljuset, vändpunkten i livet som alla pratar om, men som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få uppleva.
I vissa stunder fick de mig faktiskt att tveka. När jag låg i soffan och grät i min enrumslägenhet för att tiden gick allt för fort, eller när det visades en kärlekskomedi på TV4 och de förälskade fick varandra till slut och levde lyckliga i alla sina dagar, eller när min bästa vän ringde och berättade att hon och hennes pojkvän skulle få barn. Då kunde jag undra varför jag inte bara hade struntat i att komma tillbaka efter den där första dagen då jag gick fel, men hamnade rätt.
Allt tvivel var dock som bortblåst var gång jag kom innanför hans dörr och såg honom ligga där i sin grå mjukdress tillhörande Landstinget och skina ikapp med solen. Jag kröp upp bredvid honom i sängen, la mig med örat mot hans bröstkorg och bara lyssnade. Kurade ihop mig likt en fågelunge i hans famn och lät honom hålla om mig, trots att det hade varit lättare för mig att hålla om honom. Han var så späd att jag kunde nå runt hans handled med tumme och lillfinger.
”Du gör mig lycklig ända in i själen”, pressade han fram en dag, trots att tumören i hans vänstra lunga gjorde det nästintill omöjligt att andas.
Jag höll hans hand och tryckte tillbaka gråten ner i halsen. De hade ökat dosen morfin, vilket gjorde honom okontaktbar i vissa stunder. Dessutom visste vi alla, att ju högre doserna blev, desto närmare kom slutet.
Och slutet kom, precis när hösten svalde den sista glimten av sommar. Då gav hans kropp upp för allt det sjuka som förstörde honom inifrån. Jag var där, men minns inte om jag grät, om jag skrek eller om jag bara var tyst.
Jag vet att jag kände mig bruten, halverad, och när jag senare på kvällen satt vid busshållplatsen utanför min lägenhet och grät ut en flod, kom en dam fram och la sin hand på min axel.
”Kära flickebarn”, sa hon. ”Vad har hänt? Har någon sårat dig?”
Jag svarade ingenting, för jag visste att hon aldrig skulle förstå. Jag visste att ingen någonsin skulle förstå att han aldrig sårade mig. Han lämnade mig bara märkbart ensam.
|
| Kommentarer | | Vilsna_flikkan - 24 nov 12 - 23:54 | | DINA ORD ÄR FANTASTISKA | | kaffekick - 22 nov 12 - 19:53 | | åh | | enkladikter - 22 nov 12 - 17:05 | | underbar. |
|
|
|
