Och så går hjärtat sönder [oneshot] |
Jag hatar hur du ser på mig. Hur du kryper 14 meter längre bort fastän du ligger kvar, på exakt samma ställe som förut.
Klockan är alldeles för sent, visarna har sprungit iväg någon gång under tiden som jag vänt mig fram, och tillbaka. Samtidigt är det för tidigt. Det är alldeles, alldeles för tidigt.
Det blåser utanför, jag ser skuggorna från palmerna dansa sig genom fönstret, över vårt golv. Fram och tillbaka i mörka sjok. Över din ryggtavla. Den där fina ryggen, den solbrända, välbekanta ryggen.
Det är som om någonting går sönder i mig, i takt till sekundvisarens pulserande tickande är det som om huden runt mig krackelerar. Jag sträcker fram handen, drar den över lakanet, knyter näven och släpper långsamt ut fingrarna tillbaka. Sträcker mig efter dig, efter den där värmen som hela tiden strålar mot mig. Två centimeter ifrån den välbekanta lukten, den välbekanta sammetshuden och de tre födelsemärkena hejdar jag mig. Igen. Handen med de skakande fingrarna blir hängande i luften.
Det är för tidigt. Klockan är långt efter två på natten men det är alldeles, alldeles för tidigt.
Någon skriker nere på gatan, det smäller, någon bråkar, någon skriker på ett främmande språk men låter så hjärtskärande arg.
Jag undrar hur du kan sova, hur fan du kan sova nu. Jag drar täcket över huvudet, kastar ner det tillbaka i fotändan. Sätter mig upp. Lägger mig ner. Försöker. Bara. Andas. Normalt. Lägger mig ner, blundar. Så hårt så att allt det mörka borde tränga rätt igenom mig, enda in till hjärtat. Det hjälper inte. Visarna tickar, fyller rummet som blir så litet. Som krymper så oändligt fort och jag kan inte andas. Jag kan inte. Jag vet inte vart mina lungor är. Plötsligt vet jag ingenting men jag känner hur du försvinner ännu längre bort medan jag ligger som bunden vid sänggaveln.
Det är för tidigt.
Förlamad känner jag hur allt det svarta inom mig rinner genom hålen, som sanden i ett timglas. Jag ligger här och blöder allt det där svarta blodet. Ändå är det perfekt strukna hotell-lakanet lika vitt som förut, så perfekt vitt och här ligger jag och går sönder. Här ligger jag och går sönder för du är så tyst. För du sover trots att jag vet att du känner det, du med. Inte en enda gång kysste du mig, trots att jag bet mig i underläppen och log det där sneda leendet som du alltid brukat besvara. Vi är på semester så långt hemifrån och jag har längtat så fruktansvärt länge, gjort upp alla listor i mitt huvud och föreställt mig alla bilder som skulle fångas med min kamera. Det är 23 grader varmt och jag fryser i varje cell och du kysste mig inte en enda gång.
Så kommer tårarna. Som isbitar rullar de ner för mina kinder, jag kan fortfarande inte röra mig. Det väller över mig, skakar min kropp som om den vore fjäderlätt. Du vaknar, jag hör det på andningen, jag tänker äntligen äntligen vaknar du. Den där patetiska delen inom mig säger att nu, nu vänder du dig om och håller om mig, torkar mina tårar och säger ”vad löjlig du är, hjärtat”. Sen kommer vi somna om och vi kommer vakna om några timmar och aldrig vilja gå upp. Den patetiska delen av mig väntar. Och väntar. Du drar täcket tätare kring kroppen och flyttar dig ytterligare några centimeter längre bort.
Och då faller jag. Då faller jag så djupt och önskar att jag kunde resa mig upp. Jag måste bara väcka dig, måste bara väcka dig så att du kan väcka mig. Hjärtat är som en stånghammare i bröstet, du borde höra det vid det här laget. Dubordehöradet.
Det är alldeles för tidigt. Jag har inte packat upp väskorna än och jag har inte packat upp mig själv, inte fullföljt drömmen tills döden skiljer oss åt.
Så reser du dig. Slänger en blick på mig och den tränger igenom min nakna kropp, borrar sig genom hjärtat och lungorna och hjärnan och allt som kan tänkas hålla mig vid liv. Snart öppnar du munnen, dina käkmuskler spänns och läpparna kröks en aning. Jag förbereder mig på skottet. På bomben. På slutet.
”Jag vill helt enkelt inte mer.” Säger du. Du säger det verkligen. Dufårinte. Dufårintegå du. Du. Fårinte.
Det är alldeles för tidigt. Du kysste mig en miljongånger, men aldrig mer. Bara sådär. Bara sådär tar det slut, och jag kan inte säga nej. Kan inte hejda. Kan inte leva lycklig i alla våra dagar. Kan inte andas, för tydligen är du inte längre min.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | miijha - 22 nov 12 - 23:08 | | åh, tack hörrni! | gillardig7 - 21 nov 12 - 21:28- Betyg:  | WOW!! Det där var så........ underbart sorgligt! Känner igen känslan, verkligen.
Du är hur duktig som helst. |
|
|
|
