eldens varma kyss- one shot |
Det var en gång en liten lycklig flicka som levde med sina föräldrar ute på landet. Bekymmerslös lekte hon ute på ängen utan att veta att hennes liv inom kort kommer att förändras för gott.
Under senhösten hände det som ingen kunde förutse. Alla byborna var på den årliga skördefesten som hölls vid sjön. De drack, dansade och firade tills solen grydde.
Den lilla familjen var där precis som alla andra. Efter en härlig kväll återvände de till deras lilla hus vid ängen. Föräldrarna smög till sitt rum efter att ha nattat den lila flickan. Hon sov fridfullt i sin säng, som pappan hade snickrat ihop åt henne. Den bruna nallen Sammy låg tryckt mot hennes bröstkorg. Mamma hade gett den till sin lilla flicka för att hålla alla onda drömmar borta.
Långt nere i den kalla källaren fanns det två gamla elkablar som sprakade. Långsamt fattade väggarna eld och röken smög sin in på den sovande familjen…
Det enda bilderna som fanns kvar av den kvällen var hur pappa bar mig genom elden och de tjocka molnen av svart rök. När han äntligen var ute insåg han att mamma inte har följet efter honom utan var kvar inne i huset. ”stanna kvar här..” sa han bestämd till mig” ..jag ska hämta mamma, du får inte följa efter. Lova ” jag nickade oförstående. Han sprang in och kom aldrig ut.
Jag har aldrig tänkt mig att återvända hit. Platsen är bara ett sorgligt minne av all som var förevigt borta, men det är för deras skull jag kom tillbaka. Mina föräldrar. Jag vill berätta allt för dem...
Sommaren har nått sin höjd punkt, och luften var kvav och full av torka. Under bussfärden från staden passerade vi stora fält, odlingarna skiftade mellan ljusgrön och mörkt gul.
Små rödgula hus skymtades vid kanten av fälten. Kor betade grön fräsch gräs, här och där kunde man se några får vita som bomullstussar. Jag kände mig återigen hemma, som om jag hade varit på en lång resa och äntligen har återvänt hem.
Från den avlägsna busshållplatsen i utkanten av byn började jag promenera mot vårt hus. Minerna forsade tillbaka klara och färggranna. Mamma som pussade mig hej då vid skolgrinden, jag som vägrade att släppa taget om hennes hand. Första gången som jag ramlade ur cykeln. Pappa som sprang fram till mig och sa” du kommer att klara det, vi försöker igen”. Nu när jag tänker efter så har jag haft en ganska lycklig barndom trots allt.
Där! nu kan jag se det. Det ned brunna huset. Jag kunde nästan känna eldlågornas värme smeka brännmärken jag har på mina ben. En rysning for längst ryggraden, men jag bet ihop och fortsate, mot mitt förflutna.
Huset låg i förkolnade ruiner. Fönstren stirrade på mig ihåligt svarta. Anklagande, tänkte jag som om de frågar varför har du låtit oss ruttna bort. Jag vände blicken istället mot den igen vuxna trädgården. Några delar av staketet fanns kvar, det som pappa har byggt. Jag kommer ihåg hur han omsorgsfullt målade den vit. Jag kunde sitta som hypnotiserad och titta på honom i flera timmar när han jobbade i sin verkstad. Det som förundrade min barnhjärna var att hur den där stora mannen kunde snickra ihop så fina saker.
Synen av huset var för smärtsamt för mig jag kunde inte fortsätta längre in, istället tog jag den vägen som ledde till kyrkogården. Det var trots allt för deras skull jag kom hit inte för huset. Den smala stigen gick igenom en stor äng full med vilda blommor, utan att fundera började jag blocka blommor. Mamma kommer att tycka om dem, sa jag till mig själv.
Med en vildbloms bukett i handen öppnade jag grinden till kyrkogården. Gravstenar fanns i alla tänk bara former och färger. Var och en innehöll en berättelse om en människa, en flyktig tanke träffade mig. Hur har ni hamnat här? Men det får jag nog aldrig veta.
Mina föräldrar låg begravda bredvid varandra, en stor grovhuggen gravsten förenade de. ”Här vilar makarna Lerck, saknade föräldrar och vänner” stod prydlig inristade. Långsamt började jag att ta bort ogräsen som växte runt gravplatsen ”Hej mamma, pappa. Jag är här nu, har ni saknat mig? Det har jag i alla fall gjort” mitt ansikte kändes fuktig jag torkade det med baksidan av handen. ”Jag vet att jag har varit borta alldeles för länge, men nu är jag tillbaks och kommer aldrig att lämna er igen”
|
| Kommentarer | | Afrodite - 19 nov 12 - 23:11 | | Martobicat- tack! du är den enda som ständigt kommenterar det jag skriver. det känns verkligen bra att veta att det finns någon där ute som bryr sig :) | | martobicat - 19 nov 12 - 23:08 | | Du skriver bra! |
|
|
|
